Hälsningar från en sjukstuga
Tisdagen den 21 maj 2019. Tiden rusar på, och jag inser hur längesedan det var som jag uppdaterade den här bloggen. Min tid är numera en bristvara, och det är svårt att hinna med allt jag vill.
Idag är jag sjuk. Jag är hemma från jobbet. Tillbringar för ovanlighetens skull min tid i soffan med en filt och en bra bok.
Jag har inte känt mig bra på ganska länge. Det började under påskhelgen, med hög feber och halsont. Jag var hemma en vecka från jobbet, men kände mig trots det riktigt skräpig när jag kom tillbaka.
Denise har kommit in på det gymnasieprogram i Karlskrona som hon har valt. Hon är överlycklig, och vi firade samma kväll som hon fick besked. Hon lyste som en sol, och framtiden var säkrad.
Någon vecka senare kom hon hem från skolan och var lite fundersam. Programmet hon hade sökt och kommit in på hade fortfarande många tomma platser, och var inte så populärt som vi hade trott.
Smolk i glädjebägaren. Nu dök plötsligt frågan upp om det skulle bli någon klass, eller om programmet skulle läggas ner på grund av för dåligt intresse. Denise var orolig, och jag lovade henne att kolla upp saken.
Jag ringde rektorn på den aktuella skolan några gånger för att få lite klarhet, men lyckades inte få kontakt.
Den dagen jag kom tillbaka till jobbet efter att ha varit sjuk, kände jag mig inte alls bra. Jag var trött och hostig, och tyckte mest synd om mig själv i hela världen.
Samma eftermiddag hade vi en arbetsplatsträff i konferensrummet. Som vanligt, med lite fika och information från chefen. Mitt under mötet ringde min privata mobil, men eftersom jag inte kunde svara tryckte jag bort samtalet.
Efter mötet var jag helt slut. Jag tog upp telefonen, och ringde upp numret jag tryckt bort tidigare. I andra änden svarade min bror, med ett glatt: ” Hej det är Magnus!”
I den stunden kände jag mig väldigt ynklig. Hela dagens lidande föll över mig, och jag stönade: Oh Magnus, jag är så sjuk…
”Är du?” Svarade han förvånat.
”Ja, jag borde inte vara här.”
Nu tyckte jag så synd om mig själv att jag nästan snyftade till.
”Men ska du inte gå hem då?” Svarade min bror i andra änden, och då…
På en mikrodels sekund var jag helt glasklar i huvudet. All självömkan var som bortblåst. Hjärtat bultade, och jag kramade telefonen i handen. Kinderna blossade, och jag ville bara trycka av samtalet.
En liten nyans i det mannen nyss hade sagt fick mig att inse att han inte alls var min bror. Jag hade beklagat mig djupt för en helt främmande människa, och den stackaren kan inte ha trott att jag var klok. Och vad ännu värre var, han hade helt rätt i det.
Djupt generad pep jag ångerfullt till den nu plötsligt okände mannen i andra änden: ” Jag trodde att du var min bror, men du är nog inte det…”
Mannen skrattade, och sa: ”Nej, det tror jag inte att jag är. Jag är biträdande rektor på Thörnströmska gymnasiet, och du hade sökt mig?”
Ibland funderar jag på varför saker som det här alltid händer mig. Jag har inget bra svar på det, men jag antar att det är något jag kommer att få leva med.
Den trevlige och omtänksamme biträdande rektorn med samma namn och röstläge som min bror, kunde i alla fall lugna oss med att det självklart blir en klass på det estetiska programmet med mediainriktning, för Denise i höst. Det är alltid en tröst.
Ha en härlig dag! / Ingrid
Idag är jag sjuk. Jag är hemma från jobbet. Tillbringar för ovanlighetens skull min tid i soffan med en filt och en bra bok.
Jag har inte känt mig bra på ganska länge. Det började under påskhelgen, med hög feber och halsont. Jag var hemma en vecka från jobbet, men kände mig trots det riktigt skräpig när jag kom tillbaka.
Denise har kommit in på det gymnasieprogram i Karlskrona som hon har valt. Hon är överlycklig, och vi firade samma kväll som hon fick besked. Hon lyste som en sol, och framtiden var säkrad.
Någon vecka senare kom hon hem från skolan och var lite fundersam. Programmet hon hade sökt och kommit in på hade fortfarande många tomma platser, och var inte så populärt som vi hade trott.
Smolk i glädjebägaren. Nu dök plötsligt frågan upp om det skulle bli någon klass, eller om programmet skulle läggas ner på grund av för dåligt intresse. Denise var orolig, och jag lovade henne att kolla upp saken.
Jag ringde rektorn på den aktuella skolan några gånger för att få lite klarhet, men lyckades inte få kontakt.
Den dagen jag kom tillbaka till jobbet efter att ha varit sjuk, kände jag mig inte alls bra. Jag var trött och hostig, och tyckte mest synd om mig själv i hela världen.
Samma eftermiddag hade vi en arbetsplatsträff i konferensrummet. Som vanligt, med lite fika och information från chefen. Mitt under mötet ringde min privata mobil, men eftersom jag inte kunde svara tryckte jag bort samtalet.
Efter mötet var jag helt slut. Jag tog upp telefonen, och ringde upp numret jag tryckt bort tidigare. I andra änden svarade min bror, med ett glatt: ” Hej det är Magnus!”
I den stunden kände jag mig väldigt ynklig. Hela dagens lidande föll över mig, och jag stönade: Oh Magnus, jag är så sjuk…
”Är du?” Svarade han förvånat.
”Ja, jag borde inte vara här.”
Nu tyckte jag så synd om mig själv att jag nästan snyftade till.
”Men ska du inte gå hem då?” Svarade min bror i andra änden, och då…
På en mikrodels sekund var jag helt glasklar i huvudet. All självömkan var som bortblåst. Hjärtat bultade, och jag kramade telefonen i handen. Kinderna blossade, och jag ville bara trycka av samtalet.
En liten nyans i det mannen nyss hade sagt fick mig att inse att han inte alls var min bror. Jag hade beklagat mig djupt för en helt främmande människa, och den stackaren kan inte ha trott att jag var klok. Och vad ännu värre var, han hade helt rätt i det.
Djupt generad pep jag ångerfullt till den nu plötsligt okände mannen i andra änden: ” Jag trodde att du var min bror, men du är nog inte det…”
Mannen skrattade, och sa: ”Nej, det tror jag inte att jag är. Jag är biträdande rektor på Thörnströmska gymnasiet, och du hade sökt mig?”
Ibland funderar jag på varför saker som det här alltid händer mig. Jag har inget bra svar på det, men jag antar att det är något jag kommer att få leva med.
Den trevlige och omtänksamme biträdande rektorn med samma namn och röstläge som min bror, kunde i alla fall lugna oss med att det självklart blir en klass på det estetiska programmet med mediainriktning, för Denise i höst. Det är alltid en tröst.
Ha en härlig dag! / Ingrid