Gökotta.
Regnet hänger även denna dag i luften här hemma i soffhörnet. Thomas sover fortfarande, och Denise har åkt till Melker. Till och med Elsa lyser med sin frånvaro just nu. Jag har startat kaffebryggaren, och väntar otåligt på dagens första kopp av denna livgivande dryck.
I torsdags var det Kristi himmelsfärd dag, och därmed enligt traditionen också dags för gökotta. Regnet stod som spön i backen när jag steg upp, och jag gjorde vad jag kunde för att avstyra dagens aktivitet.
Jag försökte föreslå barnen att vi skulle boka om gökottan till en annan dag, men jag hade inte en chans. Mina döttrar var obevekliga. Gökotta firar man Kristi himmelsfärdsdag, och ingen annan dag.
Sagt och gjort. Jag hämtade Denise vid bussen, och fixade en frukostkorg. Regnet lättade som väl var, och solen visade sig till slut.
Det blev lika mysigt som alltid, trots de dåliga oddsen. Det var blött på marken, men en klaffstol i bagaget räddade situationen.
Barnen sprang runt och lekte på berghällen, medan vi vuxna satt och fikade och pratade.
Lilla Edith var och hämtade sig en påse gifflar i mormors packning, som hon sedan vägrade lämna ifrån sig, trots mamma Martinas förmaningar.
När jag var barn var vi alltid på gökotta.
Under de åren vi bodde på Galjamarken och mamma var ensamstående med Kerstin och mig, var hon noga med att vi skulle få göra saker, trots att vi inte hade så mycket pengar. Gökottan var en tradition.
Jag minns hur spännande det kändes när hon väckte oss tidigt i ottan. Hur vi flög upp ur sängen och snabbt klädde på oss. Mamma hade ordnat en ordentlig fikakorg, fylld med det mesta av det vi tyckte om .
Jag älskade på den tiden smörgås med stekt ägg, och de var obligatoriska den här dagen. I dag kan jag fundera på hur tidigt mamma hade varit uppe för att hinna med all förberedelse, men det var ingenting jag tänkte på då.
Innan mamma fick sitt körkort, kom vi inte så långt. Då brukade vi antingen gå till badplatsen vid studentviken, eller till väderkvarnen på Wämö. Detta var före infartsledens tid, och väderkvarnen låg fortfarande lantligt belägen.
En filt breddes ut i det daggvåta gräset, och vi slog oss ner för att äta.
Efter frukosten brukade mamma plocka upp en sagobok ur packningen, och läsa högt för oss. Det var högtidsstunder. Jag kan fortfarande minnas hur Kerstin och jag kröp upp nära mamma, och lyssnade andäktigt på sagor om tomtar, jättar, troll och tillfångatagna prinsessor.
Jag minns också den lite råkalla luften i den tidiga morgonen, och känslan av ett spännande äventyr.
Mamma hade inte så mycket pengar, men hon gav oss annat. Hon gav oss sin tid och sitt engagemang, och hon gjorde vad hon kunde efter de förutsättningar hon hade.
Mina finaste minnen i livet handlar sällan om, resor eller dyra inköp. Istället är det små korta stunder som jag kommer ihåg med sådan värme.
När vi 1972 flyttade till Björkenäs tog vi traditionen med gökotta med oss, och vi behöll den i alla år.
Jag fortsatte med den när mina barn föddes, och nu är det de som har tagit över stafettpinnen. Det är en trevlig tradition, men jag har blivit bekväm med åren. Det är inte som förr lockande att ge sig ut i vilket väder som helst.
Men som som min dotter Matilda sa till mig när jag försökte avstyra gökottan i torsdags: "Mamma, det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder!"
Det är väl så det är.
Ha en härlig kväll! / Ingrid
I torsdags var det Kristi himmelsfärd dag, och därmed enligt traditionen också dags för gökotta. Regnet stod som spön i backen när jag steg upp, och jag gjorde vad jag kunde för att avstyra dagens aktivitet.
Jag försökte föreslå barnen att vi skulle boka om gökottan till en annan dag, men jag hade inte en chans. Mina döttrar var obevekliga. Gökotta firar man Kristi himmelsfärdsdag, och ingen annan dag.
Sagt och gjort. Jag hämtade Denise vid bussen, och fixade en frukostkorg. Regnet lättade som väl var, och solen visade sig till slut.
Det blev lika mysigt som alltid, trots de dåliga oddsen. Det var blött på marken, men en klaffstol i bagaget räddade situationen.
Barnen sprang runt och lekte på berghällen, medan vi vuxna satt och fikade och pratade.
Lilla Edith var och hämtade sig en påse gifflar i mormors packning, som hon sedan vägrade lämna ifrån sig, trots mamma Martinas förmaningar.
När jag var barn var vi alltid på gökotta.
Under de åren vi bodde på Galjamarken och mamma var ensamstående med Kerstin och mig, var hon noga med att vi skulle få göra saker, trots att vi inte hade så mycket pengar. Gökottan var en tradition.
Jag minns hur spännande det kändes när hon väckte oss tidigt i ottan. Hur vi flög upp ur sängen och snabbt klädde på oss. Mamma hade ordnat en ordentlig fikakorg, fylld med det mesta av det vi tyckte om .
Jag älskade på den tiden smörgås med stekt ägg, och de var obligatoriska den här dagen. I dag kan jag fundera på hur tidigt mamma hade varit uppe för att hinna med all förberedelse, men det var ingenting jag tänkte på då.
Innan mamma fick sitt körkort, kom vi inte så långt. Då brukade vi antingen gå till badplatsen vid studentviken, eller till väderkvarnen på Wämö. Detta var före infartsledens tid, och väderkvarnen låg fortfarande lantligt belägen.
En filt breddes ut i det daggvåta gräset, och vi slog oss ner för att äta.
Efter frukosten brukade mamma plocka upp en sagobok ur packningen, och läsa högt för oss. Det var högtidsstunder. Jag kan fortfarande minnas hur Kerstin och jag kröp upp nära mamma, och lyssnade andäktigt på sagor om tomtar, jättar, troll och tillfångatagna prinsessor.
Jag minns också den lite råkalla luften i den tidiga morgonen, och känslan av ett spännande äventyr.
Mamma hade inte så mycket pengar, men hon gav oss annat. Hon gav oss sin tid och sitt engagemang, och hon gjorde vad hon kunde efter de förutsättningar hon hade.
Mina finaste minnen i livet handlar sällan om, resor eller dyra inköp. Istället är det små korta stunder som jag kommer ihåg med sådan värme.
När vi 1972 flyttade till Björkenäs tog vi traditionen med gökotta med oss, och vi behöll den i alla år.
Jag fortsatte med den när mina barn föddes, och nu är det de som har tagit över stafettpinnen. Det är en trevlig tradition, men jag har blivit bekväm med åren. Det är inte som förr lockande att ge sig ut i vilket väder som helst.
Men som som min dotter Matilda sa till mig när jag försökte avstyra gökottan i torsdags: "Mamma, det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder!"
Det är väl så det är.
Ha en härlig kväll! / Ingrid