Gökotta

I dag är det Kristihimmelsfärdsdag. Det ser redan ut att bli en fantastisk dag. Jag är hänvisad till min soffa. Det river i halsen och huvudet bankar. Jag hoppas att två alvedon snart ska göra underverk.

När barnen var små brukade vi denna dag alltid packa en frukostkorg och åka till hällristningarna i Möckleryd, i Torhamn. Barnen var alltid lika ivriga. De tyckte det var spännande med gökotta, och Denise pratade om det bara häromdagen.

Vid hällristningarna fanns det alltid gott om både mygg och myror, men vad gjorde det.

Det är några år sedan sist. Tiden har gått. Barnen har växt upp. Det är märkligt hur fort det har gått.

Ibland kan jag sakna de där hektiska åren när barnen var små. Åren när man stöp i säng på kvällen. Åren när man hade frysen full av kakor, och åren när jag lagade maten från grunden. Åren när jag och Ann träffades nästan dagligen, och alla våra barn tillsammans var som en hel förskoleklass.

Det var tuffa men roliga år. De bekymmer som dök upp var lättare att lösa, och man visste fortfarande allt om sina barn. Man hade koll. Idag har jag ingen koll på någon. Inte ens på mig själv.

Jag vet inte när förändringen började. Det gick så sakta att jag inte ens märkte det.

Idag bor bara Denise hemma. Hon är just nu inte så intresserad varken av oss eller av någon gökotta. Hon fyller femton år i sommar, och Thomas och jag förstår ingenting. Det är tidens gång.

Idag ska Thomas ut på en egen gökotta. Med en packad korg ska han ut till gården och börja med veden inför vintern. Vi ligger efter. Som vanligt.

Tanken var att jag skulle följa med, men det blir inte så. Jag får bli hemma och kurera mig. Det gör ingenting. Jag har en fantastisk bok, och med gott samvete kan jag ligga kvar där jag ligger.

Ha en härlig dag! / Ingrid