Fredagsfunderingar runt min lilla mamma.

Klockan är halv fem på morgonen. Huset är mörkt och tyst, och familjen sover gott. Själv sitter jag uppkrupen i soffan. En kopp rykande nybryggt kaffe står på fönsterbrädan, och datorn är påslagen. Med andra ord har jag det ganska bra. Elsa ligger i fåtöljen i hörnet och plirar lite.  

Det har varit lite mycket ett tag, och jag har känt mig så trött. Mamma ringde i tisdags morse klockan 06:00, och var så sjuk. Efter en ambulansfärd in till sjukhuset i Karlskrona blev hon efter många timmar slutligen inlagd på infektionskliniken. Det var så mycket oro. Mamma är inte så stark, och under några timmar var vi rädda att vi skulle förlora henne. Hon hade hög feber, och var stundtals helt frånvarande. 

Personalen var fantastisk. De gjorde allt för att mamma, men också Kerstin och jag, skulle ha det så bra som möjligt. Vi märkte ingenting av den stress som jag vet att de jobbar under. Tvärtom. De tog sig tid att prata, och förklara. De skojade med mamma när hon piggnade till lite, och ingenting vi bad om var besvärligt. Vi kände oss så väl omhändertagna. I den utsatta situation som vi befann oss i, så var det så skönt. All heder åt personalen på avdelning 61, Karlskrona sjukhus!  

Allt har gått bra. Mamma är hemma, och antibiotikan har gjort ett bra jobb. Nu känner vi igen henne. Eftersom jag vet att mamma är lika morgonpigg som jag, så har vi redan pratats vid på telefon. En kort stund. Sedan hade hon inte tid. Hon skulle ta sig ut och ge katten mat.  

Vår mamma är envis. Det har hon alltid varit. När Kerstin och jag var fem och sju år gamla, blev hon ensamstående mamma. Det här var i slutet på sextiotalet, och det var en annan tid. Mamma har berättat att det var tufft många gånger. Hon fick kämpa för att få ekonomin att gå ihop, men det var ingenting som Kerstin och jag märkte av. Vi fick alltid det vi behövde. Vad hon själv fick försaka kan jag bara gissa.  

Utifrån de förutsättningar som min mamma hade, så gjorde hon alltid det bästa av situationen. 

Ibland fixade hon en picknick-korg och då låg det alltid en sagobok från biblioteket nerpackad. Det var spännande. På något mysigt ställe hade vi sedan gofika, medan mamma läste högt ur boken. 

Ofta gick vi till biblioteket, och lånade böcker. Mamma läste mycket för oss när vi var barn, och jag är säker på att hon där la grunden till mitt stora intresse för böcker genom livet. 

 Ute på gården hos mormor och morfar tillbringade Kerstin och jag mycket av vår fritid. Jag kan tänka mig att mamma där fick lite av den avlastning som hon så väl behövde. Jag älskade livet på landet. Kerstin och jag fick följa med på det mesta som hände, och vi kände aldrig att vi var i vägen. Tvärtom. Jag vet att mormor och morfar tyckte om att ha oss där. Det är fina minnen.  

Mamma jobbade på den tiden heltid på sjukhuset. Hon hade inget som helst stöd från vår biologiska pappa. Trots det läste hon på kvällstid in en undersköterska-examen. Det var ingenting som Kerstin och jag märkte av. Hur hon gjorde har jag ingen aning om, men det är sådan hon är. Vår fina mamma. 

Bilden som jag har lagt ut är suddig. Men det är så jag minns henne och det är den bilden jag vill förmedla.

Nu är det dags för lite frukost. Tack för att ni har läst, och ha en härlig dag! /Ingrid