Fortsatt oro
Det här har blivit riktigt jobbigt. Vi vet inte vad det är som händer, och oron i familjen är påtaglig.
I morse var Hedda lite piggare. Hon ville ta på sig sina kläder snabbt, för att ge sig av in till kusinerna och leka. Marie var så glad. Äntligen gick det lilla energiknippet att känna igen.
På vägen från stugan och in till Martina och Martin, klagade Hedda plötsligt på ont i magen. Hon stannade upp, och kunde plötsligt inte stå på benen. När Marie tittade på henne var hon alldeles gulblek i ansiktet, och lila om läpparna.
Efter att ha ringt 112, var det bara att vänta på ambulansen.
När den kom hade Hedda piggnat till. Färgen hade återvänt till ansiktet och läpparna hade antagit sin normala färg igen.
Ambulanspersonalen var så fina mot Hedda. De tog sig tid, och pratade lugnande med både henne och med Marie. Marie var så tacksam för det efteråt. Hon pratade mycket om hur väl omhändertagen Hedda hade blivit. Hur trygg Marie hade känt sig, och hur mycket det betydde för henne.
En av tjejerna tog prov på Heddas syresättning i blodet. Den var bra.
Det enda som sköterskorna i ambulansen till slut kunde hänvisa till var värmen. Att Hedda är extra känslig, och att man inte riktigt vet hur man ska hantera det.
Vid minsta tendens till att Hedda blev sämre skulle Marie åka direkt ner till vårdcentralen, för vidare färd in till sjukhuset.
Marie fick en tid till vårdcentralen i Jämjö för Hedda klockan 13 i eftermiddag, för att ta fler prover. Där fick hon träffa Elisabeth Ekman. En fantastisk läkare som har funnits med under alla mina barns uppväxt. Det kändes så tryggt.
Elisabeth hade känt på Heddas mage. Hon hade tagit ännu fler prover, som inte visade någonting. Ingen infektion. Ingen hög sänka, och inga tecken på blindtarmsinflammation.
Till slut hade läkaren också konstaterat att det trots allt var värmen i kombination med magont som hade utlöst anfallet samma morgon.
Det här känns inte alls bra. Det här är ingenting som vi någonsin har varit med om tidigare. Jag vet inte vad det är som händer. Jag tycker att det är otäckt.
Man tar allting så för givet. Det är så självklart att barnen ska få vara friska och må bra. Så händer det någonting som får en att tänka till. Man inser hur skör hälsan kan vara. Hur snabbt tryggheten kan försvinna.
I eftermiddag är Hedda lite piggare igen. Marie och hon kom till husvagnen en runda efter läkarbesöket och fikade.
Marie hade köpt så goda bullar. Vi satt ute vid trädgårdsbordet. De stora grabbarna som redan var hos oss åt med god aptit.
Nu hoppas jag att vi äntligen ska få lägga detta bakom oss. Att Hedda ska piggna till på riktigt, och att oron så smått ska börja släppa.
Att vi kan få njuta av sommaren igen. Att barnen kan leka som förut, men med en stor skillnad.
Att vi har betydligt mer koll på solen.
Ha en härlig kväll! / Ingrid
I morse var Hedda lite piggare. Hon ville ta på sig sina kläder snabbt, för att ge sig av in till kusinerna och leka. Marie var så glad. Äntligen gick det lilla energiknippet att känna igen.
På vägen från stugan och in till Martina och Martin, klagade Hedda plötsligt på ont i magen. Hon stannade upp, och kunde plötsligt inte stå på benen. När Marie tittade på henne var hon alldeles gulblek i ansiktet, och lila om läpparna.
Efter att ha ringt 112, var det bara att vänta på ambulansen.
När den kom hade Hedda piggnat till. Färgen hade återvänt till ansiktet och läpparna hade antagit sin normala färg igen.
Ambulanspersonalen var så fina mot Hedda. De tog sig tid, och pratade lugnande med både henne och med Marie. Marie var så tacksam för det efteråt. Hon pratade mycket om hur väl omhändertagen Hedda hade blivit. Hur trygg Marie hade känt sig, och hur mycket det betydde för henne.
En av tjejerna tog prov på Heddas syresättning i blodet. Den var bra.
Det enda som sköterskorna i ambulansen till slut kunde hänvisa till var värmen. Att Hedda är extra känslig, och att man inte riktigt vet hur man ska hantera det.
Vid minsta tendens till att Hedda blev sämre skulle Marie åka direkt ner till vårdcentralen, för vidare färd in till sjukhuset.
Marie fick en tid till vårdcentralen i Jämjö för Hedda klockan 13 i eftermiddag, för att ta fler prover. Där fick hon träffa Elisabeth Ekman. En fantastisk läkare som har funnits med under alla mina barns uppväxt. Det kändes så tryggt.
Elisabeth hade känt på Heddas mage. Hon hade tagit ännu fler prover, som inte visade någonting. Ingen infektion. Ingen hög sänka, och inga tecken på blindtarmsinflammation.
Till slut hade läkaren också konstaterat att det trots allt var värmen i kombination med magont som hade utlöst anfallet samma morgon.
Det här känns inte alls bra. Det här är ingenting som vi någonsin har varit med om tidigare. Jag vet inte vad det är som händer. Jag tycker att det är otäckt.
Man tar allting så för givet. Det är så självklart att barnen ska få vara friska och må bra. Så händer det någonting som får en att tänka till. Man inser hur skör hälsan kan vara. Hur snabbt tryggheten kan försvinna.
I eftermiddag är Hedda lite piggare igen. Marie och hon kom till husvagnen en runda efter läkarbesöket och fikade.
Marie hade köpt så goda bullar. Vi satt ute vid trädgårdsbordet. De stora grabbarna som redan var hos oss åt med god aptit.
Nu hoppas jag att vi äntligen ska få lägga detta bakom oss. Att Hedda ska piggna till på riktigt, och att oron så smått ska börja släppa.
Att vi kan få njuta av sommaren igen. Att barnen kan leka som förut, men med en stor skillnad.
Att vi har betydligt mer koll på solen.
Ha en härlig kväll! / Ingrid