Folkparkernas tid
Just nu har mamma en kille hos sig som hjälper oss att måla huset. Hans är en gammal Torhamnsbo, och vi känner till honom sedan länge. Han är duktig på det han gör. Huset blir jättefint, och skillnaden mot innan är enorm.
I onsdags satt vi och pratade över lite fika inne vid mammas köksbord. Solen lyste in genom köksfönstret, och mamma hade bakat sina oemotståndliga tekakor. Det var fantastiskt gott. Det finns ingen som kan baka som min mamma.
Vi pratade om gamla tider, då festplatsen ” Lanternan ” i Björkenäs var i gång.
Vi kom båda ihåg hur ungdomarna brukade samlas nere på fiket på vardagskvällarna, och hur man delade en läsk på tre. Hur någon la en slant i juke-boxen. Hur musiken fyllde den lilla serveringen, medan flipperspelen i den ena hörnan av lokalen gick varma. Där var liv och rörelse, och lite av min ungdoms fritidsgård.
Sonja och Birger som ägde Björkenäs camping på den tiden lät oss hållas. Jag tror att de förstod vikten av att ungdomar även då behövde ha ett ställe att hänga på. De är båda borta sedan länge, men för mig är de så självklart förknippade med Björkenäs camping.
Nancy som idag tillsammans med sin man driver campingen, är Sonjas och Birgers dotter.
Vi funderade också lite på vad det är som gör att uteställen med dans inte fungerar längre. Varför folk inte kommer, och vad det är som är annorlunda mot förr. Varför nästan alla utomhusdansbanor har lagt ner, trots alla förutsättningar att lyckas? Jag vet inte.
Men en sak vet jag. Jag skulle aldrig ha velat vara utan mina ungdomsår på ”Lanternan”, ”Masten” och ”Wämöparken”. Jag njuter av mina minnen från utomhusdansbanornas fornstora dagar, och min personliga åsikt är att dagens ungdomar går miste om något. De fyllde en funktion.
Ha en härlig dag! / Ingrid
I onsdags satt vi och pratade över lite fika inne vid mammas köksbord. Solen lyste in genom köksfönstret, och mamma hade bakat sina oemotståndliga tekakor. Det var fantastiskt gott. Det finns ingen som kan baka som min mamma.
Vi pratade om gamla tider, då festplatsen ” Lanternan ” i Björkenäs var i gång.
Vi kom båda ihåg hur ungdomarna brukade samlas nere på fiket på vardagskvällarna, och hur man delade en läsk på tre. Hur någon la en slant i juke-boxen. Hur musiken fyllde den lilla serveringen, medan flipperspelen i den ena hörnan av lokalen gick varma. Där var liv och rörelse, och lite av min ungdoms fritidsgård.
Sonja och Birger som ägde Björkenäs camping på den tiden lät oss hållas. Jag tror att de förstod vikten av att ungdomar även då behövde ha ett ställe att hänga på. De är båda borta sedan länge, men för mig är de så självklart förknippade med Björkenäs camping.
Nancy som idag tillsammans med sin man driver campingen, är Sonjas och Birgers dotter.
Vi funderade också lite på vad det är som gör att uteställen med dans inte fungerar längre. Varför folk inte kommer, och vad det är som är annorlunda mot förr. Varför nästan alla utomhusdansbanor har lagt ner, trots alla förutsättningar att lyckas? Jag vet inte.
Men en sak vet jag. Jag skulle aldrig ha velat vara utan mina ungdomsår på ”Lanternan”, ”Masten” och ”Wämöparken”. Jag njuter av mina minnen från utomhusdansbanornas fornstora dagar, och min personliga åsikt är att dagens ungdomar går miste om något. De fyllde en funktion.
Ha en härlig dag! / Ingrid