Finaste Maj-Britt
Tisdag igen. Solen skiner. Det är härligt. Jag längtar redan efter fredag när vi ska åka ut till Björkenäs. Thomas ska på sommarfest med sitt jobb. Jag ska ha egentid i min husvagn.
Det är så grönt ute nu. Sommaren har slagit ut i full blom. Tiden rusar på. Snart är skolavslutningarna här. Denise längtar.
I söndags skrev jag om arbetet på gården när jag var barn. Jag nämnde potatisplockningen, och kom att tänka på Maj-Britt. Finaste Maj-britt.
Maj-Britt och Eric bodde i en gård som gränsade till mormor och morfars. Jag minns dem båda från tidig barndom.
Eric brukade komma hem till mormor och morfar och prata bort en stund. När jag vill kan jag i mitt minne se honom sitta i kökssoffan med kepsen i knäet.
Jag tyckte om Eric. Han var alltid glad, och till skillnad från många andra vuxna på den tiden pratade han med oss barn. Han var skojfrisk och snäll.
Jag har fem döttrar. Maj-Britt och Eric fick fem söner. När den yngste sonen föddes var mormor och jag hemma hos dem och gratulerade. Det var 1966, och jag var fyra år.
Så väl minns jag hur fin jag kände mig i mina vita knästrumpor och min fina klänning. Glimtar minns jag av hur jag höll mormor i handen där vi gick längs vägen.
När vi kom fram, blev jag rädd för alla pojkarna. Jag höll mormor hårt i handen, och vägrade släppa. Maj-Britt hade tänkt att jag skulle sitta och fika i köket med de andra barnen, men det gick inte. Jag lämnade inte mormors knä. Glass fick jag ändå.
När vi flyttade till Björkenäs, kom Maj-Britt ofta och hjälpte till på åkrarna när det behövdes. Både i gurkskörden och i potatisplockningen. Det var roligt. Maj-Britt var alltid glad och hon skrattade mycket. Hon såg mig, och hon pratade med mig som till en vuxen.
Maj-Britt var en fantastisk människa. Jag var ofta hos henne och fikade när jag blev lite äldre. Hon blev alltid lika glad när jag kom.
När jag väntade mitt första barn, skojade jag om att bebisen fick komma när den ville, bara inte den 29 november. Det var Maj-Britts födelsedag, och jag ville så gärna gå dit och äta smörgåstårta.
Den 29 november 1982, på Maj-Britts femtioårsdag, föddes min Marie. Alltsedan dess har jag alltid tänkt på Maj-Britt på Maries födelsedagar.
Maj-Britt är borta sedan många år. Den dagen hon lämnade, blev världen lite fattigare.
Jag träffar någon av hennes pojkar ibland. Det är roligt att prata bort en stund. Gamla minnen som poppar upp. Ibland skymtar Maj-Britt till i anletsdragen. Det är häftigt.
Detta blev en stund med fina minnen, av en varm och generös kvinna, som definitivt har gjort ett avtryck i mitt liv.
Ha en härlig kväll! / Ingrid
Det är så grönt ute nu. Sommaren har slagit ut i full blom. Tiden rusar på. Snart är skolavslutningarna här. Denise längtar.
I söndags skrev jag om arbetet på gården när jag var barn. Jag nämnde potatisplockningen, och kom att tänka på Maj-Britt. Finaste Maj-britt.
Maj-Britt och Eric bodde i en gård som gränsade till mormor och morfars. Jag minns dem båda från tidig barndom.
Eric brukade komma hem till mormor och morfar och prata bort en stund. När jag vill kan jag i mitt minne se honom sitta i kökssoffan med kepsen i knäet.
Jag tyckte om Eric. Han var alltid glad, och till skillnad från många andra vuxna på den tiden pratade han med oss barn. Han var skojfrisk och snäll.
Jag har fem döttrar. Maj-Britt och Eric fick fem söner. När den yngste sonen föddes var mormor och jag hemma hos dem och gratulerade. Det var 1966, och jag var fyra år.
Så väl minns jag hur fin jag kände mig i mina vita knästrumpor och min fina klänning. Glimtar minns jag av hur jag höll mormor i handen där vi gick längs vägen.
När vi kom fram, blev jag rädd för alla pojkarna. Jag höll mormor hårt i handen, och vägrade släppa. Maj-Britt hade tänkt att jag skulle sitta och fika i köket med de andra barnen, men det gick inte. Jag lämnade inte mormors knä. Glass fick jag ändå.
När vi flyttade till Björkenäs, kom Maj-Britt ofta och hjälpte till på åkrarna när det behövdes. Både i gurkskörden och i potatisplockningen. Det var roligt. Maj-Britt var alltid glad och hon skrattade mycket. Hon såg mig, och hon pratade med mig som till en vuxen.
Maj-Britt var en fantastisk människa. Jag var ofta hos henne och fikade när jag blev lite äldre. Hon blev alltid lika glad när jag kom.
När jag väntade mitt första barn, skojade jag om att bebisen fick komma när den ville, bara inte den 29 november. Det var Maj-Britts födelsedag, och jag ville så gärna gå dit och äta smörgåstårta.
Den 29 november 1982, på Maj-Britts femtioårsdag, föddes min Marie. Alltsedan dess har jag alltid tänkt på Maj-Britt på Maries födelsedagar.
Maj-Britt är borta sedan många år. Den dagen hon lämnade, blev världen lite fattigare.
Jag träffar någon av hennes pojkar ibland. Det är roligt att prata bort en stund. Gamla minnen som poppar upp. Ibland skymtar Maj-Britt till i anletsdragen. Det är häftigt.
Detta blev en stund med fina minnen, av en varm och generös kvinna, som definitivt har gjort ett avtryck i mitt liv.
Ha en härlig kväll! / Ingrid