Finaste Anki
Jag har varit trött i dag. Det tar på krafterna att vara på semester. I hallen står väskorna fortfarande ouppackade, men de springer inte ifrån mig. Jag hinner.
Idag har det varit en strålande vacker sommardag. Det har nästan känts som att vi inte har kommit hem, utan är kvar på Cypern. Det är härligt.
Det finns en kvinna i Torhamn, som jag tycker väldigt mycket om. Jag känner henne inte så väl, men hon har flera gånger när jag har haft det tufft funnits där. Hon är rak och rättfram, och hon är inte rädd för att stå upp för någon som behöver det.
Anki fick sin Caroline, en månad innan min Martina föddes. Vi gick i samma föräldragrupp ute hos distriktssköterskan i Torhamn, och jag kommer ihåg hur rolig Anki var. Hon skämtade hårt, både med sig själv och med oss andra. Jag tyckte att hon var härlig redan då.
Martina och Caroline döptes i samma vatten under samma gudstjänst. För mig var det speciellt. Flickorna gick i samma klass, och de lekte ibland. Då brukade jag prata bort en stund med Anki i farstun. Hennes eller min.
Åren gick.
När jag efter en lång period som ensamstående träffade Thomas, var det många som hade åsikter om det. Jag fick en del gliringar, och även om jag höll god min så kändes det trist.
Då kom det ett vykort med posten. På framsidan av kortet stod det: ”Gamla lador brinner bäst”, och på baksidan stod det: ”Lycka till med kärleken, den är du värd! kram Anki”
Det är Anki för mig.
För några år sedan upptäckte man på mammografin i Kalmar en förändring i mitt bröst under en rutinundersökning. Det var fruktansvärt. Hela min värld rasade i den stunden. Jag var helt övertygad om att det var en elakartad tumör de hade hittat, och jag bara grät.
Eftersom jag visste att Anki arbetade där, skrev jag till henne på Messenger. Hon svarade direkt.
Anki blev ett otroligt stöd för mig under några veckor, innan vi till slut fick besked om att allt var bra. Hon var lugn och trygg, men också rak och ärlig.
Trots att vi inte känner varandra så väl, så har Anki lämnat ett stort avtryck i mitt liv. Jag beundrar hennes medmänsklighet. Hennes lyhördhet och hennes härliga sätt.
Men framför allt så beundrar jag hennes mod. Modet att stå upp för sig själv när man behöver, och modet att våga gå sin egen väg.
Anki, du är fantastisk!
Ha en härlig kväll! /Ingrid
Idag har det varit en strålande vacker sommardag. Det har nästan känts som att vi inte har kommit hem, utan är kvar på Cypern. Det är härligt.
Det finns en kvinna i Torhamn, som jag tycker väldigt mycket om. Jag känner henne inte så väl, men hon har flera gånger när jag har haft det tufft funnits där. Hon är rak och rättfram, och hon är inte rädd för att stå upp för någon som behöver det.
Anki fick sin Caroline, en månad innan min Martina föddes. Vi gick i samma föräldragrupp ute hos distriktssköterskan i Torhamn, och jag kommer ihåg hur rolig Anki var. Hon skämtade hårt, både med sig själv och med oss andra. Jag tyckte att hon var härlig redan då.
Martina och Caroline döptes i samma vatten under samma gudstjänst. För mig var det speciellt. Flickorna gick i samma klass, och de lekte ibland. Då brukade jag prata bort en stund med Anki i farstun. Hennes eller min.
Åren gick.
När jag efter en lång period som ensamstående träffade Thomas, var det många som hade åsikter om det. Jag fick en del gliringar, och även om jag höll god min så kändes det trist.
Då kom det ett vykort med posten. På framsidan av kortet stod det: ”Gamla lador brinner bäst”, och på baksidan stod det: ”Lycka till med kärleken, den är du värd! kram Anki”
Det är Anki för mig.
För några år sedan upptäckte man på mammografin i Kalmar en förändring i mitt bröst under en rutinundersökning. Det var fruktansvärt. Hela min värld rasade i den stunden. Jag var helt övertygad om att det var en elakartad tumör de hade hittat, och jag bara grät.
Eftersom jag visste att Anki arbetade där, skrev jag till henne på Messenger. Hon svarade direkt.
Anki blev ett otroligt stöd för mig under några veckor, innan vi till slut fick besked om att allt var bra. Hon var lugn och trygg, men också rak och ärlig.
Trots att vi inte känner varandra så väl, så har Anki lämnat ett stort avtryck i mitt liv. Jag beundrar hennes medmänsklighet. Hennes lyhördhet och hennes härliga sätt.
Men framför allt så beundrar jag hennes mod. Modet att stå upp för sig själv när man behöver, och modet att våga gå sin egen väg.
Anki, du är fantastisk!
Ha en härlig kväll! /Ingrid