Fina Lund

Det har varit en lång dag. Mycket väntan, och långa köer.

Men resan hem har gått bra så här långt. Vi är tillbaka i Malmö, och har några timmar kvar innan vi är hemma igen. Jag hoppas att det inte blir allt för sent.

Det ska bli skönt att komma hem. Att få sova i sin egen säng, och få plocka bland sina egna saker. Borta är väldigt bra, men hemma är inte dåligt det heller.

Nu har vi kört förbi Lund. Det känns alltid lite vemodigt. Det är så längesedan jag läste här, och åren har gått så fort. Marie som var tre år när jag började på Socialhögskolan, blir trettiosex i höst.

Maries ankomst var för mig en omvälvande och fantastisk upplevelse. Jag var så överrumplad av all den kärlek som kom med henne. Den överväldigade mig, och jag var alldeles fascinerad av den. Jag var så ung, och jag hade innan förlossningen inte en aning om hur stort det var att bli mamma.

Hela livet låg framför mig. Alla möjligheter låg fortfarande öppna. Förutom att jag skulle bli världens bästa mamma, bestämde jag mig redan på BB för att läsa till barnmorska. Jag kunde inte tänka mig ett mer givande yrke, än att få dela den här stunden med nyblivna föräldrar.

Det blev inte så. Ibland spelar ödet in på väldigt märkliga sätt, och livet tar en annan vändning.

1984 började jag läsa in en kompletteringskurs för att bli undersköterska. Det var en ettårig intensivkurs, som var tuff, men rolig. Jag hade fortfarande lätt för att lära, och drömmen om att sedan gå vidare till barnmorska stod fast.

Vid ett tillfälle hade vi i utbildningen besök av en socialpedagog, som talade sig varm om sitt arbete bland ungdomar. Han var fängslande, och det han berättade om lät roligt.

Bara för att höra mig för lite, gick jag upp till syokonsulenten och pratade med honom. Jag kommer ihåg att jag frågade om det fanns gott om jobb för socialpedagoger. Hans svar var glasklart: ”Om en socionom söker samma jobb går han alltid före”.

Tanken slår mig ibland. Tänk om jag hade varit sjuk den dagen socialpedagogen kom på besök. Då hade mitt liv förmodligen sett helt annorlunda ut idag.

Jag sökte och kom in på både Socialhögskolan i Lund, och på sjuksköterskeutbildningen i Karlskrona.

Jag som alltid har haft så svårt för att bestämma mig, stod nu inför ett livsavgörande beslut. Jag funderade länge, men valde till slut Socialhögskolan. Arbetet med ungdomar lockade mig.

I tre och ett halvt år tillbringade jag efter det min mesta tid nere i Lund. Det var tuffa, men roliga år. Jag lärde mig mycket om mig själv, och det var nog under de åren jag till slut blev vuxen.

Det är många år sedan nu. Lund har förändrats sedan dess, och det har jag också gjort. Livet gör något med oss. Vi bygger på vårt bagage genom åren, och våra upplevelser formar oss.

bland har jag gjort fel val. Ibland har jag tagit rätt beslut. Valet jag gjorde den gången har jag aldrig ångrat. Jag har alltid trivts med mitt jobb, och det har gett mig så mycket under tiden.

Lund står kvar. Precis som jag har staden utvecklats och förändrats. Den har växt med tiden, och invånarantalet har vuxit. Jag känner inte riktigt igen mig längre.

Trots det hoppas jag innerligt, att Lund i dag är samma härliga stad som den var under mina studieår. Att studenterna fortfarande cyklar runt på gatorna, och att staden nu som då, är lika full av drömmar, självförtroende, och hopp om framtiden.

Fina Lund.

Ha en härlig kväll! / Ingrid