Festplatsen Lanternan

I går på middagen efter vigseln, hamnade vi bredvid ett trevligt par som hette Greta och Bengt.

Efter en stund visade det sig att Bengt under hela sin uppväxt hade tillbringat sina somrar i familjens sommarställe på Stora hammar i Torhamn. Visst är världen liten ibland?

Vi började prata om Torhamnslandet. Bengt hade många minnen därifrån.

Han hade tillbringat många kvällar på festplatsen Lanternan på Björkenäs camping.

Finaste Lanternan. Så viktig och självklar för mig och mina kompisar när vi var unga. Idag borta sedan länge.

Jag kommer så väl ihåg när Paola och jag gick ner till Lanternan ibland på lördagskvällarna. Hur vi fnittrade längs vägen, och hur spänt vi såg fram emot vad som skulle hända. Vem som skulle vara där, och om han med stort H skulle dyka upp.

Hela söndagen hade vi sedan fullt upp med att diskutera allt som hade hänt.

Sommarlovet mellan sjunde och åttonde klass sommarjobbade jag i kiosken på campingen. Även om det nog är ett av de mest påfrestande jobb jag har haft, så var det också ett av de roligaste.

På onsdagar och lördagar när det var dans på Lanternan började jag klockan 9:00 på morgonen, och slutade vid klockan 02:00 på natten. Det var långa pass. Det kändes i fötterna när jag cyklade hem på morgonkvisten.

Men det var fantastiskt roligt. Jag träffade på så många trevliga människor. Jag fick steka hamburgare och grilla korv. Servera kaffe, och fixa fika till orkestern i pausen. Det är fina minnen.

På campingen bodde den sommaren en snygg kille som jag hade kastat lite blickar efter. När han kom fram till kiosken för att köpa glass eller godis blev det mesta fel. Antingen fick jag tunghäfta, eller också hoppade grodorna ur munnen på mig. Kinderna blossade, och knäna vek sig. Det var helt enkelt en katastrof, och jag kan bara ana vad han tänkte.

Det ler jag lite åt idag. Det var inte så lätt, det där med kärlek.

10 år senare kom det två nya ägare till Björkenäs camping. Året var 1987.

Den ena av männen var en äldre man, och den andra en kille några år äldre än mig. Den yngre killen hade långt mörkt hår. Han var lång och smal, och hade en mörk mustasch. Han hette Bengt.

Min syster Kerstin blev upp över öronen förälskad i Bengt, och hon pratade inte om annat än honom den sommaren.

Det var så härligt att se deras lycka. Deras glädje, och sättet de såg på varandra. Hur de båda gick sina lovar innan de till slut blev ett par.

Det hände något med min syster den våren. Jag som alltid hade varit en självklar storasyster, blev plötsligt smärtsamt medveten om att det fanns saker som Kerstin gjorde bättre än jag.

Baka bullar till exempel. Jag insåg med bestörtning att hennes bakverk slog mina med hästlängder, och hennes bullar gick som smör i solsken i serveringen den sommaren.

Hon mognade också på ett sätt som jag inte var beredd på.

Våren därpå, 1988, gifte sig Kerstin och Bengt i Torhamns kyrka. Det var ett stämningsfullt bröllop.

Samma höst föddes deras äldsta dotter Camilla, och det skulle komma ytterligare tre syskon till henne efterhand.

1989 köpte Kerstin och Bengt den gård, där mormor och morfar bodde under min uppväxt. Den stannade i familjen. Det kändes fint.

De sålde Björkenäs camping, och blev bönder på heltid. Det är de fortfarande.

Åren har gått. Även Kerstins och Bengts barn har växt upp, och den yngste flyttade hemifrån i våras. Jag vet att Kerstin tycker att det är lite tungt.

Kerstin är som jag mormor, men det spelar ingen roll. Hon är min lillasyster. Jag kommer alltid att värna om henne, och jag kommer alltid att finnas där när hon behöver.

Björkenäs camping drivs än idag i en mindre skala, även om Lanternan och de flesta danskvällarna är borta.

Man kan fortfarande köpa sig en glass, och vem vet. Kanske dyker det en vacker dag upp en snygg kille bland husvagnarna för Denise att spana på.

Ha en härlig kväll! / Ingrid