Fest och vardagsmat
Idag är jag trött. Det har varit mycket ett tag. Det är skönt att det lugnar ner sig lite.
När vi anordnar något sommartid, vill vi alltid sitta ute om det är fint väder. Vi skulle inte drömma om att duka i matrummet.
När jag var barn kommer jag ihåg att vi ibland åt vår frukost på balkongen i det hyreshus där vi bodde, åren på Galgamarken. Förutom det minns jag aldrig att vi någonsin åt någon måltid utomhus.
När vi flyttade till Björkenäs, satt vi alltid inomhus och åt. Hade vi gäster satt vi i finrummet. Var det bara familjen satt vi i köket.
Jag vet inte varför det var så. Om det berodde på att mina föräldrar var lantbrukare och tyckte att det var skönt att komma undan solen en stund, eller om det var så för alla. Det var inte så vanligt med trädäck i anslutning till husen, och förutsättningarna för att äta ute var annorlunda.
Vi beställde aldrig pizza. Min barndom var före pizzeriornas tid. Inte heller fanns det Mc’Donalds, Burger King eller MAX.
Inte var vi vana vid snabbmat. Istället åt vi nästan dagligen husmanskost lagad från grunden.
I Jämjö fanns det ett gatukök. De sålde korv med bröd, eller mos. Någon enstaka gång kunde det hända att vi hämtade korv med mos där, till kvällsmat. Det var högtidsstunder.
Jag kan fortfarande minnas den där känslan av förväntan, när min far körde iväg för att hämta maten. Jag kan när som helst i minnet känna lukten av det ångande moset, och smaken av den smala grillade korven. Det var fest.
Jag tror inte att mina barn kommer ihåg alla de otaliga gånger vi har hämtat pizza. Inte heller har de tyckt att Mc’Donalds har varit så speciellt. Själv svänger jag in där ibland när jag har glömt min lunch hemma. Inte känner jag någon förväntan inför det.
Däremot om mamma ringer och frågar om Thomas och jag vill komma och äta hemlagade kåldolmar med sås och potatis. Då vattnas det i munnen. Förväntningarna är skyhöga. Mamma lyckas alltid infria dem.
När mina barn var små, och jag frågade dem vad vi skulle äta på fredagskvällen, svarade de alltid: ”pommes med hamburgare eller kyckling!”
När de hade flyttat hemifrån och jag frågade dem samma sak när de kom hem, blev svaret istället: ”Snälla mamma, kan vi inte äta kött med sås och potatis?”
Våra perspektiv förändras. Tiden har förändrats. Den har också förändrat mig.
Det jag uppskattar idag är barndomens vardagsmat. Barndomens festmåltider är idag en nödlösning.
Visst är det spännande?
Ha en härlig fredag! /Ingrid
När vi anordnar något sommartid, vill vi alltid sitta ute om det är fint väder. Vi skulle inte drömma om att duka i matrummet.
När jag var barn kommer jag ihåg att vi ibland åt vår frukost på balkongen i det hyreshus där vi bodde, åren på Galgamarken. Förutom det minns jag aldrig att vi någonsin åt någon måltid utomhus.
När vi flyttade till Björkenäs, satt vi alltid inomhus och åt. Hade vi gäster satt vi i finrummet. Var det bara familjen satt vi i köket.
Jag vet inte varför det var så. Om det berodde på att mina föräldrar var lantbrukare och tyckte att det var skönt att komma undan solen en stund, eller om det var så för alla. Det var inte så vanligt med trädäck i anslutning till husen, och förutsättningarna för att äta ute var annorlunda.
Vi beställde aldrig pizza. Min barndom var före pizzeriornas tid. Inte heller fanns det Mc’Donalds, Burger King eller MAX.
Inte var vi vana vid snabbmat. Istället åt vi nästan dagligen husmanskost lagad från grunden.
I Jämjö fanns det ett gatukök. De sålde korv med bröd, eller mos. Någon enstaka gång kunde det hända att vi hämtade korv med mos där, till kvällsmat. Det var högtidsstunder.
Jag kan fortfarande minnas den där känslan av förväntan, när min far körde iväg för att hämta maten. Jag kan när som helst i minnet känna lukten av det ångande moset, och smaken av den smala grillade korven. Det var fest.
Jag tror inte att mina barn kommer ihåg alla de otaliga gånger vi har hämtat pizza. Inte heller har de tyckt att Mc’Donalds har varit så speciellt. Själv svänger jag in där ibland när jag har glömt min lunch hemma. Inte känner jag någon förväntan inför det.
Däremot om mamma ringer och frågar om Thomas och jag vill komma och äta hemlagade kåldolmar med sås och potatis. Då vattnas det i munnen. Förväntningarna är skyhöga. Mamma lyckas alltid infria dem.
När mina barn var små, och jag frågade dem vad vi skulle äta på fredagskvällen, svarade de alltid: ”pommes med hamburgare eller kyckling!”
När de hade flyttat hemifrån och jag frågade dem samma sak när de kom hem, blev svaret istället: ”Snälla mamma, kan vi inte äta kött med sås och potatis?”
Våra perspektiv förändras. Tiden har förändrats. Den har också förändrat mig.
Det jag uppskattar idag är barndomens vardagsmat. Barndomens festmåltider är idag en nödlösning.
Visst är det spännande?
Ha en härlig fredag! /Ingrid