Felicias student.
Idag tar min Felicia studenten. Oavsett om det regnar eller blir solsken, så kommer den här dagen på något sätt göra ett avtryck i hennes liv.
Hon kommer för alltid att minnas den, och därför hoppas jag att den blir alldeles underbar. Att hon får de betyg hon hoppas på, och att ingenting går fel.
I dag har jag semester. Det är mycket som ska fixas. Jag ska duka, och ordna maten. Björkriset ska fästas på tälten, och ballongerna ska blåsas upp.
Jag kommer att hinna. Klockan fyra i eftermiddag kommer jag att stå på skolgården med mitt lilla plakat och gråta en skvätt. Så är det alltid.
Jag kommer så väl ihåg min egen student. 1981. Vi äntrade samma trappa på Chapmanskolan, som den Felicia nu ska springa ut på.
Jag minns den otroliga glädjen. Hur jag såg på livet med framförsikt, och hur framtiden var min. Det fanns inga moln på himlen, och inget regn i sikte. Livet lekte.
Det är härligt att se tillbaka på i dag. Jag var så ung. Så oförstörd och så lycklig.
Jag kommer ihåg hur klassen gick i samlad trupp för att lägga en femkrona i fontänen på torget. På vägen dit mötte vi en äldre man. Han berättade att det detta år var femtio år sedan han själv tog studenten. Det lät helt sanslöst. Femtio år. En evighet.
Om några år är det fyrtio år sedan jag tog studenten.
Mitt studentfirande hade vi på gården i Björkenäs. Mamma hade dukat på alla bord vi hade i huset, och gästerna var många. Släkten var stor. Allt det jobb som låg bakom var inget jag reflekterade över. Då.
Idag vet jag bättre. Felicia är min fjärde student.
Min gamla studentmössa ligger kvar i garderoben hemma. Den är inte längre så vit. Inuti den finns namnen på alla mina klasskamrater. Då unga killar och tjejer, idag äldre medelålders kvinnor och män. Jag vet inte hur det gick till.
Livet blev inte så soligt som jag hade tänkt mig. Molnen tornade upp sig ibland trots allt. Störtskurar av regn har kommit, men efteråt har solen alltid dykt upp igen.
Ungdomen är härlig. Den är så segerviss och klok. Unga människor vet allt om livet, och deras drömmar har inga gränser.
Jag önskar Felicia så mycket lycka. Även om hennes liv inte alltid kommer att vara en lysande sol, så kommer hon att reda ut de stormar som hon hamnar i. Hon är viktig för många, och hennes härliga sätt kommer att bära henne genom livet.
Med all min kärlek Felicia.
Hon kommer för alltid att minnas den, och därför hoppas jag att den blir alldeles underbar. Att hon får de betyg hon hoppas på, och att ingenting går fel.
I dag har jag semester. Det är mycket som ska fixas. Jag ska duka, och ordna maten. Björkriset ska fästas på tälten, och ballongerna ska blåsas upp.
Jag kommer att hinna. Klockan fyra i eftermiddag kommer jag att stå på skolgården med mitt lilla plakat och gråta en skvätt. Så är det alltid.
Jag kommer så väl ihåg min egen student. 1981. Vi äntrade samma trappa på Chapmanskolan, som den Felicia nu ska springa ut på.
Jag minns den otroliga glädjen. Hur jag såg på livet med framförsikt, och hur framtiden var min. Det fanns inga moln på himlen, och inget regn i sikte. Livet lekte.
Det är härligt att se tillbaka på i dag. Jag var så ung. Så oförstörd och så lycklig.
Jag kommer ihåg hur klassen gick i samlad trupp för att lägga en femkrona i fontänen på torget. På vägen dit mötte vi en äldre man. Han berättade att det detta år var femtio år sedan han själv tog studenten. Det lät helt sanslöst. Femtio år. En evighet.
Om några år är det fyrtio år sedan jag tog studenten.
Mitt studentfirande hade vi på gården i Björkenäs. Mamma hade dukat på alla bord vi hade i huset, och gästerna var många. Släkten var stor. Allt det jobb som låg bakom var inget jag reflekterade över. Då.
Idag vet jag bättre. Felicia är min fjärde student.
Min gamla studentmössa ligger kvar i garderoben hemma. Den är inte längre så vit. Inuti den finns namnen på alla mina klasskamrater. Då unga killar och tjejer, idag äldre medelålders kvinnor och män. Jag vet inte hur det gick till.
Livet blev inte så soligt som jag hade tänkt mig. Molnen tornade upp sig ibland trots allt. Störtskurar av regn har kommit, men efteråt har solen alltid dykt upp igen.
Ungdomen är härlig. Den är så segerviss och klok. Unga människor vet allt om livet, och deras drömmar har inga gränser.
Jag önskar Felicia så mycket lycka. Även om hennes liv inte alltid kommer att vara en lysande sol, så kommer hon att reda ut de stormar som hon hamnar i. Hon är viktig för många, och hennes härliga sätt kommer att bära henne genom livet.
Med all min kärlek Felicia.