Farmors mums-mums, Kerstin och jag.

I morse vaknade jag redan innan fyra, trots sommartiden. Det är märkligt. Jag borde kunna sova åtminstone till klockan fem, men inte.

Thomas brukar skämta om att jag har varit mjölkerska i ett tidigare liv. Han tror att jag fortfarande vaknar samma tid för att jag måste ut till mina kor. Han har kanske rätt i det.

Idag är jag tillbaka på Galgamarken. Tillbaka i den lilla lägenheten på andra våningen, på 47 kvm.

Köket var litet, och badrummet likaså. Ett sovrum fanns det, och det delade Kerstin och jag. Mamma sov i en bäddsoffa i vardagsrummet.

Det var bara ett och ett halvt år mellan Kerstin och mig, och i henne hade jag alltid en lekkamrat. Då tog jag det för givet, men som vuxen kan jag se vilken förmån det var.

Vi hade mycket roligt ihop. De flesta av mina barndomsminnen delar jag med henne. Visst var hon jobbig ibland, men jag missade heller aldrig en chans att lura henne. Jag var inte alltid så snäll, även om jag var ganska skenhelig. Kerstin var också ibland lite för godtrogen.

När vi hälsade på hos farmor och farfar som bodde några hyreshus bort, så skickade alltid farmor med oss en kartong mums-mums hem att dela på. Förväntansfulla öppnade vi förpackningen, och vid varje tillfälle frågade jag Kerstin: ”Ska vi tävla om vem som kan äta upp sina snabbast?”

Varenda gång var hon med på noterna. Hon tryckte ner gräddbullarna i halsen, utan att ens hinna känna smaken av dem. Efteråt log hon stort med hela ansiktet fullt av gräddbulle och utropade lyckligt: ”Jag vann!”

Då som först började jag långsamt äta på mina. Jag njöt av dem, och jag läskade henne så mycket jag bara kunde.

Kerstin gick på det varje gång. Aldrig lärde hon sig.

Jag kommer ihåg hur hon grät och skrek, och att mamma skällde på oss båda två. Det hjälpte inte ett dugg. Nästa gång vi fick gräddbullar av farmor var det samma visa.

När jag var liten bekymrade sig min mormor högljutt över att jag var för god för den här världen. Hon var övertygad om att jag aldrig skulle nå vuxen ålder, utan att Gud skulle hämta hem mig som liten. Förmodligen är det gräddbullarnas förtjänst att jag fortfarande lever.

Påsken står för dörren. I morgon kommer Marie hem från Ö-vik med sin familj. Det längtar jag efter. De ska stanna en hel vecka, och jag ska njuta så mycket jag kan av tiden.

Jag har fortfarande inget påskris, men jag antar att det blir påsk ändå.

Ha en härlig kväll! /Ingrid