Farfar och jag
Jag minns min farfars och farmors stuga vid havet på Tjurkö, en liten ö utanför Karlskrona.
Jag minns hur farfar och jag brukade åka ut i hans lilla ljusblå folkvagn, och hur de tre milen ut kändes oändliga. Farfar hade fönsterrutorna i bilen nedvevade, och jag stod upp i baksätet lutad mot framsätena, och njöt av spänningen att få följa med, och vinddraget.
När vi kom fram drog farfar alltid en belåten suck. Farfar var född i en stenhuggarfamilj på Tjurkö, 1918. Han skulle ha fyllt hundra år i år om han hade levat.
Farfar älskade lugnet på Tjurkö. Där kunde han hålla på långt in på kvällarna med sina byggprojekt, utan att störa någon. När jag tänker på det känns det så gott i hjärtat. Vid stugan kom farfar till sin rätt, och jag vet att han njöt av varje stund därute. Finaste farfar.
Jag kan så tydligt se honom framför mig, hur han stod vid det lilla bordet utanför stugan och omsorgsfullt stoppade sin pipa. Hur han packade tobaken så ordentligt. Hur han sedan tände en tändsticka som han höll mot tobaken, samtidigt som han med slutna ögon sög hårt på pipan för att få eld. Pipröken luktade speciellt. Jag kommer ihåg att jag tyckte om den. Den var så mycket farfar.
Ibland var farmor med ute, och då brukade Kerstin också få följa med. Det var roligt. Kerstin och jag lekte så bra ihop, och även om vi bråkade ibland, så hade vi alltid varandra.
När farmor var med hände det att vi gick den lilla stigen ner till havet. Farmor satte sig vid strandkanten och väntade på att vi skulle tröttna på att bada och komma upp. Det hände aldrig. Kerstin och jag var lika stora vattendjur båda två. Vi älskade att bada, och vi kunde ligga i flera timmar. Det slutade alltid med att farmor stod och hivade med handduken i luften för att vi skulle komma upp.
Jag hade det så bra som barn. Jag hade så många som månade om mig, och som har hjälpt mig att skapa de finaste minnen. Fina anhöriga som är borta sedan länge.
Idag är jag själv mormor. Det är upp till mig, vad jag ska skicka med mina barnbarn för minnen.
Det är spännande, och jag gör så gott jag kan. Jag försöker ta vara på stunderna, och hitta kvalitetstid. Det enda jag kan göra mer, är att hoppas att det räcker.
Ha en härlig dag! / Ingrid
Jag minns hur farfar och jag brukade åka ut i hans lilla ljusblå folkvagn, och hur de tre milen ut kändes oändliga. Farfar hade fönsterrutorna i bilen nedvevade, och jag stod upp i baksätet lutad mot framsätena, och njöt av spänningen att få följa med, och vinddraget.
När vi kom fram drog farfar alltid en belåten suck. Farfar var född i en stenhuggarfamilj på Tjurkö, 1918. Han skulle ha fyllt hundra år i år om han hade levat.
Farfar älskade lugnet på Tjurkö. Där kunde han hålla på långt in på kvällarna med sina byggprojekt, utan att störa någon. När jag tänker på det känns det så gott i hjärtat. Vid stugan kom farfar till sin rätt, och jag vet att han njöt av varje stund därute. Finaste farfar.
Jag kan så tydligt se honom framför mig, hur han stod vid det lilla bordet utanför stugan och omsorgsfullt stoppade sin pipa. Hur han packade tobaken så ordentligt. Hur han sedan tände en tändsticka som han höll mot tobaken, samtidigt som han med slutna ögon sög hårt på pipan för att få eld. Pipröken luktade speciellt. Jag kommer ihåg att jag tyckte om den. Den var så mycket farfar.
Ibland var farmor med ute, och då brukade Kerstin också få följa med. Det var roligt. Kerstin och jag lekte så bra ihop, och även om vi bråkade ibland, så hade vi alltid varandra.
När farmor var med hände det att vi gick den lilla stigen ner till havet. Farmor satte sig vid strandkanten och väntade på att vi skulle tröttna på att bada och komma upp. Det hände aldrig. Kerstin och jag var lika stora vattendjur båda två. Vi älskade att bada, och vi kunde ligga i flera timmar. Det slutade alltid med att farmor stod och hivade med handduken i luften för att vi skulle komma upp.
Jag hade det så bra som barn. Jag hade så många som månade om mig, och som har hjälpt mig att skapa de finaste minnen. Fina anhöriga som är borta sedan länge.
Idag är jag själv mormor. Det är upp till mig, vad jag ska skicka med mina barnbarn för minnen.
Det är spännande, och jag gör så gott jag kan. Jag försöker ta vara på stunderna, och hitta kvalitetstid. Det enda jag kan göra mer, är att hoppas att det räcker.
Ha en härlig dag! / Ingrid