Ett ormbett som kom väldigt olämpligt


Så vaknade vi upp den här allra första morgonen i husvagnen. Det var 11,5 grader varmt inne, men vi smålänningar ger oss inte för det. Vi höll på att frysa ihjäl, men var vid gott mod.  

Det är så fantastiskt vackert här. Vitsipporna blommar för fullt, och solen glittrar i havet. Fåglarna sjunger. Vi har inga grannar, och vi rår oss helt själva. Det här är vårt paradis på jorden.  

Idag hade Thomas planerat att köra ett lass ved från gården. Själv hade jag en bestämd tanke på att göra så lite som möjligt, och bara njuta av det.  

Vi stannade till en runda hos mamma, innan vi körde tillbaka till Emmaboda.

Min bror och hans tre grabbar var där och hälsade på. Det är alltid lika mysigt att träffa dem.  

Över en kopp kaffe berättade han att en av sönerna hade råkat trampa på en huggorm förra gången de var hemma. Min bror hade varit övertygad om att ormen var död, men tyckte ändå att det var obehagligt. Han hade sagt till David att flytta på sig. När David lyfte på foten ringlade ormen sakta iväg. Den var så slö, att den inte ens hade reagerat på Davids fot.  

I samband med det kom jag att tänka på en högsommardag för många år sedan. Det var en härligt varm och solig dag. Matilda hade födelsedag, och hon hade ivrigt väntat på den i flera veckor. Hon var inte så gammal då.

Jag kommer ihåg att jag var stressad. Det var mycket som skulle fixas inför kalaset samma eftermiddag. Jag hade fullt upp.  

Mitt i detta kaos var jag av någon anledning som jag inte längre kommer ihåg, nere i det höga gräset på vallen och gick med mina flip-flop-skor. Plötsligt kände jag hur något stack till i ena foten. I gräset uppfattade jag en huggorm som blixtsnabbt ringlade iväg och försvann.  Två små bett vittnade om var den hade stuckit mig. 

Jag gick tillbaka upp till huset, medan jag funderade på hur jag skulle göra. Det värkte ganska ordentligt i foten. Jag visste att jag borde åka in till sjukhuset, men konstaterade att jag inte hade tid. Dessutom skulle Matilda bli så besviken om vi blev tvungna att ställa in hennes efterlängtade kalas.

Jag informerade familjen om vad som hade hänt. Om jag plötsligt skulle bli dålig, lovade de att se till att jag kom iväg. 

Foten antog under dagen en alltmer blåsvart ton, men jag förblev pigg. Kalaset var lyckat, och Matilda var så nöjd.  

Vi pratade om det idag. När man tänker efter var det naturligtvis helt galet att inte åka in.  

Men allt gick bra. Svullnaden gick ner, och färgen på foten blev så småningom normal igen. Jag har blivit ormbiten en gång till efter det. Då blev reaktionen mycket lindrigare, och jag åkte inte in den gången heller.  

Nu är Thomas hemma med veden. Jag har suttit på altanen och haft det så gott i eftermiddag. Jag har pratat bort en stund med Marie i Ö-vik, och gjort precis det jag hade föresatt mig. Njutit av att göra ingenting.  

Ha en härlig kväll! /Ingrid

 

 

IMG_1523 - kopiaJPG