Ett obehagligt möte på stranden.

Idag har det varit vinter igen. Det har snöat till och från under dagen. Våren känns inte alls lika nära som den gjorde igår.

Elsa bekymrar sig inte över det. Hon ligger utsträckt på altangolvet och sover gott. Denise är på fotbollsträning.

Vi har bestämt oss för att äta pizza till middag idag. Det är så skönt att slippa tänka på vad man ska laga för mat. Just i det fallet har jag en dålig fantasi. Förutom det så älskar jag pizza.

Men om nu våren har bestämt sig för att dröja, så gottar jag i stället ner mig i ett minne från sommaren 1972. Det är inget varmt och mysigt minne egentligen, tvärtom. Det hade kunnat bli en skrämmande upplevelse. Nu blev det inte så. Tvärtom, skrattar vi gott åt det idag.

Jag var tio år gammal. Vi hade precis flyttat ut till Björkenäs. Min lillebror Magnus var nyfödd, och jag hade fått ett eget rum. Jag kommer ihåg att jag gruvade mig lite för skolstarten i den nya skolan, men hösten låg fortfarande långt fram i tiden.

Jag hade en kompis som jag lekte ofta med. Hon hette Heléne, och vi hittade på så mycket tokigt ihop.

Den här dagen, låg hon sjuk. Det var trist. Jag hade ingen att vara med, och jag hade lite svårt för att få tiden att gå.

Jag bestämde mig för att cykla ner till Björkenäs camping, som låg alldeles nära mitt föräldrahem. Jag tänkte ta ett dopp, och se om det fanns någon där jag kunde vara med.

Det var en sådan varm sommardag. Solen gassade, och det skulle bli skönt att bada. Gruset sprätte runt cykeldäcket där jag for fram, och jag kommer ihåg att det luktade så gott från blommorna i dikesrenen. Det är märkligt vad vissa minnen etsar sig fast.  

Jag ställde ifrån mig cykeln i cykelstället. Nyfiket såg jag mig omkring medan jag lossade min badväska från pakethållaren. Lite besviket insåg jag att gräsplanen var tom på barn.

Istället strosade jag ner mot bryggan med väskan över axeln. Förvånad noterade jag att även bryggan låg öde. Jag skulle snart förstå varför.

Plötsligt fick jag se en naken man som satt en bra bit bort i gräset. Jag förstod inte riktigt vad han gjorde, men jag tyckte det var konstigt och lite obehagligt. Jag vände och sprang tillbaka till min cykel.

Hemma berättade jag vad som hade hänt. Mina föräldrar blev väldigt upprörda, och körde genast ner till campingen för att prata med ägarna till stället.  

Trots allt tyckte jag att det var lite spännande. Det har jag funderat på efteråt. Vad var det som gjorde att jag inte blev mer påverkad av den här händelsen än vad jag blev? Var det för att jag faktiskt inte förstod innebörden av det? Jag vet inte.

I vilket fall så trampade jag i ilfart upp till Heléne. Jag var sprängfylld av allt som jag bara var tvungen att berätta.

Hennes mamma släppte motvilligt in mig. Heléne var hängig, men på benen. Jag redogjorde för henne om allt som hade hänt, och tillsammans förfasade vi oss. Heléne tjatade på sin mamma att få följa med mig tillbaka, men det var lönlöst. Så pigg var hon inte.

Efter en stund cyklade jag tillbaka ner till campingen igen. Där rådde det nu en febril aktivitet. Polisen var där, och mannen satt i polisbilen. Jag tyckte det var så spännande.

Döm om min förvåning när en främmande man plötsligt sa: ” Det var väl ingen mening att sitta där och vifta med en liten prinskorv!”

En prinskorv…

Det var bara att sätta sig upp på cykeln igen, och cykla hela vägen tillbaka till Heléne. Denna gång kände jag mig lite dum. Jag som hade berättat vitt och brett om mannen som satt naken, och så hade det inte alls varit så. Han hade bara suttit där och viftat med en prinskorv. Det var ju ganska harmlöst, och inte alls så stort som jag hade gjort det.

Som barn är allting så abstrakt. I min värld var en prinskorv en prinskorv, och ingenting annat.

Detta var mitt första möte med en blottare. Jag är så tacksam över att det inte påverkade mig mer än vad det gjorde den gången.

Tyvärr har jag vid ytterligare ett par tillfällen stött på några män som har utövat samma aktivitet. De männen har fått mig att känna mig skamsen och smutsig. Det lyckades inte den härförsta mannen med. Det är jag glad för. I stället blev det ett ganska komiskt minne, och vi skrattar fortfarande gott åt den lille prinskorven.

Nu har Denise kommit hem. Hon är trött och hungrig. Det är dags att beställa pizzan.

Ha en härlig kväll! /Ingrid