Ett mord för kärleks skull.

Ett mord för kärleken

Det hade gått så mycket lättare än vad han hade kunnat föreställa sig. Döden hade inträtt nästan omedelbart. Det var skönt. Kroppen flöt i vattnet. Mannen på stranden avvaktade ytterligare en stund. Han måste vara helt säker.

Ett lugn föll över honom. Äntligen var det över. Nu fanns det inte längre någon som stod emellan honom och kvinnan han älskade. Livförsäkringen skulle falla ut. De skulle hålla sin kärlek hemlig ett tag, men det gjorde ingenting. Efteråt skulle de få all tid i världen, och hon var så värd att vänta på.

Han rös till, och vände sig bort. Kroppen ingav honom trots allt ett visst obehag. Han vände om, och gick sakta tillbaka mot stugan. Det var över.

2 månader tidigare.

Per Hansson valde omsorgsfullt bland blommorna. Det var viktigt att det blev rätt. Han grimaserade lite. Inte hade han en aning om vad Sara tyckte om.

På uppfarten parkerade han Mercedesen, innan han med ett stön krånglade sig ur. Han hade levt gott de sista åren. Han borde gå ner några kilo, men han skulle ta tag i det. Snart.

Han klev in i hallen, och plockade bort pappret från blommorna. Innan han gick in i köket fixade han till anletsdragen.

• Hej älskling.

Med bestämda steg gick Per fram till sin hustru och kramade om henne. Han pussade henne på munnen. Det tog emot, men han var tvungen. Den här dagen fick ingenting gå fel.

• Grattis på bröllopsdagen.

Sara såg överraskat på honom. Det här var hon inte van vid. Per hade väl aldrig tidigare kommit ihåg någon bröllopsdag?

• Tack, log hon. Jag har dukat i matsalen. Tar du vinet i kylen?

De satt där vid bordet. Inte på länge hade de haft så trevligt. Per gav Sara all uppmärksamhet, och hennes ögon glänste av vinet. Så här långt hade allt gått bra.

Efter middagen gick Per ut i köket och satte på kaffet. Han dukade av, och nekade bestämt till all hjälp. Nu skulle Sara bara ta det lugnt och slå sig ner i soffan. Det var hon så värd.

Ute köket blippade det till i mobilen. Per hoppade till. Nervöst drog han upp telefonen ur fickan, medan han oroligt såg sig över axeln. Han gick bort till fönstret och läste meddelandet. Med ett leende smekte han med handen mjukt över telefonen och blundade. Fina älskade Marina.

Marina hade vänt upp och ner på hela hans liv. Hon var ung, vacker och bestämd. Till skillnad från Sara var hon glad och sprallig, och hon visste hon exakt vad hon ville i alla lägen. Marina var en utmaning, och han älskade utmaningar.

Han tog ner två muggar från skåpet och slog upp kaffet. Ur kylen tog han fram tårtan som Sara hade bakat, och det vattnades plötsligt i munnen på honom. Säga vad man ville om Sara, men baka kunde hon.

I vardagsrummet satte han ner brickan på bordet och gav Sara en kopp. Så harklade han sig lite. Han var nervös. Det stod mycket på spel.

• Älskling, vi har en sak vi behöver prata om.

Sara tittade förvånat upp. Hon väntade. Per fortsatte.

• Du vet hur jag är. Jag stressar livet ur mig, även om jag inte behöver. Jag är alldeles för överviktig, och jag röker för mycket.

Han gjorde ett uppehåll. La huvudet lite på sned och såg kärleksfullt på Sara. Han hade övat länge framför spegeln.

• Jag har funderat en hel del sedan det där hände med Marcus.

Per hade aldrig gift sig av kärlek. Tjugo år gammal hade han fått jobb i vaktmästeriet, på ett av de största företagen på orten. Där hade han träffat Sara för första gången. Hon hade varit blyg och lite tillbakadragen, och hon hade inte utseendet med sig. Tidigt hade Per förstått att hon var intresserad av honom, men det hade han bara lett hånfullt åt.

Istället hade han roat sig med de snygga tjejerna. Per hade sett bra ut, och han hade inte haft några problem med kärlekslivet. På den tiden hade han alltid fått den han ville ha, och för honom hade det varit självklart.

Så fick han av en slump höra från en kollega att Sara var företagets arvinge. Hennes far ägde firman, och hon var enda barnet.

Plötsligt öppnade sig världen. Detta hade varit hans livs chans. Han hade definitivt inte haft råd att missa den. Pengar hade alltid runnit som sand mellan hans fingrar, och här hade det nu uppenbarat sig en möjlighet att få obegränsat av den varan.

Per hade tagit Sara med storm. Hon hade varit som vax i hans händer, och efter tre månader tillsammans hade hon lyckligt svarat ja på hans frieri. Hennes föräldrar hade inte varit lika entusiastiska. De hade aldrig tyckt om Per, och så länge Saras far levde hade Per aldrig fått någon topptjänst på företaget.

Sara hade efter påtryckningar försökt prata med sin far, men utan framgång. Hans svärfar hade dömt ut Per som oduglig, och folk hade bakom ryggen skrattat åt honom. Per knöt fortfarande händerna när han tänkte på det.

Några dagar innan bröllopet hade Saras pappa kommit med ett äktenskapsförord. Sara hade redan vid arton års ålder väsentliga tillgångar på banken, som Per ivrigt väntade på att få ta del av. Han hade skrattat åt sin svärfar. Ingenting i världen skulle kunna få honom att skriva på. Han såg sig själv som blivande miljonär, och gubben skulle inte få ta ifrån honom den drömmen.

Svärfadern hade lagt papperna på bordet. Han hade talat om för Per att utan papper blev det inget äktenskap. Om han vägrade skriva på och bröllopet blev inställt, så skulle svärfadern se till att hela orten fick veta det. Per skulle bli utskämd, och han skulle förmodligen aldrig mer få ett jobb i närheten. Saras far hade ett gigantiskt nätverk, och Per förstod snart att det här inte skulle bli så enkelt som han hade trott.

Så Per hade fått tänka om. Han skrev på papperna. Bröllopet var storslaget, och Sara var lycklig.

Det var många år sedan nu. Tiden hade gått. Gubben hade till slut äntligen lämnat jordelivet, och företaget hade gått över till Sara.

Hon hade gått i sin pappas fotspår. Istället för att inse att det var Per som borde leda företaget, satt hon själv idag på VD-posten. Det gjorde inte längre så mycket. Per hade hittat andra intressen. Älskarinnorna hade genom åren avlöst varandra. Han levde ett bra liv på Saras pengar, och han hade varit nöjd med det. Fram till nu.

Marina hade slagit ner som en bomb i hans liv. Till skillnad från andra före henne, hade hon förmågan att verkligen uppskatta honom för hans duglighet. Per hade fallit huvudstupa för henne.

Marina hade visat sig bli dyr i drift. Hon krävde ständigt nya saker av honom, och Per hade börjat få ekonomiska problem. Han hade lånat pengar från företagets konton, och han visste att det bara var en tidsfråga innan revisorerna upptäckte det. Det började bli svettigt. Marina skulle lämna honom om han blev pank, och pank skulle han definitivt bli vid en skilsmässa. Det var inget alternativ.

Marcus var Saras närmaste man. Han hade jobbat på firman sedan Per kom dit, och han hade varit svärfaderns självklara påläggskalv.

För några månader sedan hade Marcus fått en hjärtinfarkt på jobbet. Det hade varit otäckt. Personalen från ambulansen hade återupplivat honom, innan de i ilfart tog honom till sjukhuset och intensivvård. Allt hade gått bra till slut, och nu var han på bättringsvägen. Äntligen hade Per fått en ursäkt för det han hade funderat på så länge.

Han satte ner koppen på bordet innan han fortsatte.

• Det är på tiden att vi tecknar en livförsäkring. Som du vet så kommer du inte att få någonting om jag skulle gå bort, och det känns inte så bra.

Han skakade sakta på huvudet medan han höll fast hennes blick.

• Jag har ordnat med alla papper, och det är bara att skriva på. Vad tror du om det?

Sara såg begrundande på honom.

• Tycker du verkligen att det behövs?

Hennes blick var allvarlig.

•  Jag har så jag klarar mig.

Plötsligt såg hon fundersam ut. Hon bet sig lite i underläppen innan hon fortsatte.

• Du kanske har en poäng ändå. Det kanske inte är helt fel.

Hjärtat började slå lite snabbare. Var det möjligt? Skulle hon köpa det?

• Vi kan väl fundera lite, sa hon. Jag ska prata med Marcus.

Ett irriterat drag drog över ansiktet på Per. Alltid denna Marcus. Det var Per som var hennes man och ingen annan. Marina var för tillfället glömd.

Några veckor senare var papperna klara och inlämnade till försäkringsbolaget. Marcus hade tyckt att det var en god idé, och Per var i sjunde himlen. Äntligen skulle han få lite utdelning för alla de år han hade offrat på Sara. Marina skulle bli hans på riktigt, och nu låg världen för hans fötter.

Han hade planerat det minutiöst. In i minsta detalj.

Sommarstugan vid havet var den perfekta platsen. Den låg ensligt till, och den var omgiven av vatten. En olycka skulle lätt kunna hända. Per skulle spela förtvivlad efteråt. Han skulle uppträda korrekt under något halvår, och då skulle Marina och han få vara ifrån varandra. Det hade de kommit överens om. Det skulle bli jobbigt, men det var nödvändigt. Ingen fick ifrågasätta honom, eller den livförsäkring som han så småningom skulle kvittera ut.

Det var en underbar vårdag. Vitsipporna blommade för fullt. Sara drog ett djupt andetag, och vände upp sitt trötta ansikte mot vårsolen.

Hon hade jobbat alldeles för mycket. Nu skulle Marcus komma tillbaka. Han var mycket piggare, och ivrig att börja jobba igen. Det skulle bli skönt. Hon hade varit så orolig för honom.

Läkaren hade gett honom restriktioner. Följde han bara dem skulle han kunna leva ett långt liv.  

När Per hade kommit med idén att tillbringa några dagar ute i stugan, hade hon nappat direkt. Det här var precis vad hon behövde.

• Kom älskling! Jag öppnar vinet nu!

Sara stod i köket och lagade mat. Per fyllde på hennes vinglas med jämna mellanrum, och hon kände sig snart lite rusig. Hon slappnade av. Det var en härlig och välkommen känsla.

Per var nervös. Han slog upp en whisky, och tog en klunk. Den starka drycken brände gott på vägen ner. Han slöt ögonen. Alkoholen gjorde gott. Efter första glaset kände han sig lugn. Ett till skulle inte skada. Snart var det dags. Han darrade lite på handen.

Tidningarna slog upp det stort dagen efter. Familjen var välkänd på orten, och dödsfall lockade alltid många läsare.

Polisen var på plats. Noga undersökte de vad som hade hänt. Det fanns inga synliga tecken på yttre våld på kroppen. Obduktionen skulle senare bekräfta polisens antagande om att dödsorsaken var drunkning i samband med kraftig alkoholpåverkan. Efter förhör med anhöriga och grannar, skulle polisen så småningom komma att avskriva ärendet som en olyckshändelse.

Sara var tillbaka i villan. Samlad tog hon emot vänner och arbetskamrater, som alla ville visa sitt stöd. Sara var omtyckt. Hon var en rättvis chef och en riktig vän. Hon hade alltid ett vänligt ord över till alla hon mötte, och ingen förstod hur hon hade kunnat vara gift med en sådan man som Per Hansson. Hon var värd så mycket bättre. Sara log. De skulle bara veta.

Äntligen stängde hon dörren efter den sista gästen. Trött lutade hon huvudet mot dörrkarmen och blundade. Det hade varit några tuffa månader, och hon hade levt på helspänn. Ända sedan Pers utspel på bröllopsdagen om livförsäkringen, hade hon förstått att han tänkte ta livet av henne. Att han plockade pengar från firman hade hon fått veta av en slump, och det var då hon riktigt förstod i vilken farlig situation hon befann sig i.

Hon hade pratat med Marcus om det. De hade funderat på att gå till polisen, men de hade inget konkret att komma med. Polisen skulle ingenting kunna göra.

Sara hade länge funderat på att ta ut skilsmässa. Per hade varit otroligt spännande en gång, men det var längesedan.

I många år hade hon levt sitt eget liv. Tills hon för ett halvår sedan plötsligt hade insett hur mycket Marcus hade kommit att betyda för henne.

Det hade kommit som en chock. Marcus och hon hade jobbat sida vid sida i alla år. Han hade genom åren blivit hennes bästa vän. Men aldrig mer. Förrän nu.

I den här situationen hade skilsmässan varit en omöjlighet. Per och hon hade aldrig fått några barn. Det innebar att Per skulle stå som enda arvinge om hon gick bort. Äktenskapsförordet gällde inte vid dödsfall, det hade hon noga kollat med en jurist. Så även om hon hade nekat att skriva på papperna om en livförsäkring, så skulle Per vinna på hennes död. Så länge han var i livet skulle hon sväva i livsfara.

Per hade med åren fått problem med alkoholen. Han hade druckit allt mer, och när han började kunde han inte längre sluta förrän all sprit var slut.

När han tog sitt första glas med whisky därute i stugan hade Sara andats ut. Han skulle inte släppa flaskan förrän den var tom, det visste hon. Vinet han hade hällt upp till henne hade hon druckit en del av, men det mesta hade hon hällt ut i vasken.  

Någon timme senare hade Per vinglande stått lutad mot dörrposten in mot rummet där hon satt. Han var glansig i ögonen och sluddrade ordentligt när han föreslog en promenad ner till havet.

Sara hade nästan tyckt synd om honom. Samtidigt avskydde hon den patetiska varelsen framför sig. Tänk att han verkligen trodde att hon var så dum så hon gick på hans teater.

Hon hade inte längre varit rädd. Den här mannen kunde inte göra henne något i det skick han befann sig i. Marcus hade funnits i närheten, och det hade äntligen blivit dags för ett avslut.

Sara hade varit väl medveten om alla hans älskarinnor. I början hade det gjort ont. Hon hade längtat så mycket efter hans kärlek, och hon hade trott att det var henne det var fel på. Idag visste hon bättre.

En gång hade hon trott sig älska honom. Det var väldigt längesedan.

Nere vid vattnet hade Per försökt ta tag i henne. Hon hade smidigt glidit undan, och i stället hade han snubblat på sina egna fötter och ramlat framstupa ner i vattnet.

Marcus hade kommit springande. Med foten hade han pressat ner Pers ansikte under vattenytan. Han hade varit så rädd och arg, så han fick riktigt skärpa sig för att inte ta i för hårt. Per hade inte gjort något motstånd. Han var alldeles för berusad.

Själv hade hon skyndat tillbaka till stugan.

Marcus hade varit så orolig för henne. När Per och hon hade åkt ut till stugan, hade han suttit gömd i en skogsdunge. Han älskade henne verkligen. Sara log.

Hon struntade i livförsäkringen. Det skulle hon säga till försäkringsbolaget. Hon hade mer pengar än hon behövde, och för henne var friheten värd så mycket mer.

Plötsligt hade hon så mycket framför sig. Marcus och hon skulle bygga upp ett liv tillsammans, och de skulle göra något bra av sin kärlek.

Finaste Marcus. Ett lyckorus gick plötsligt genom kroppen på henne. Hon skrattade till, och sjönk djupt ner i den dyrbara soffan.

Äntligen, tänkte hon lyckligt. Äntligen är det min tur!