Ett minne från vintern 1969
Under några år som liten, bodde jag med min mamma och lillasyster i en lägenhet på 47 kvm, på Galjamarken i Karlskrona. Galjamarken var på sextiotalet ett område med många barnfamiljer. En del sociala problem, men också ett område med gröna ytor och miljöer för oss barn att växa i.
Ville man ha ut en kompis att leka med, stod man och ropade utanför fönstret. Det var väldigt effektivt. När någon av allas våra mammor ville ha in sina telningar, öppnade hon bara fönstret.
Jag vet inte om det fortfarande är så, men det var lite mysigt. Det var familjärt, och alla i kvarteret kände alla. Så tror jag inte att det är idag.
Vi barn lekte mitt i gatan. Alltid. Trafiken var ingenting som bekymrade varken oss eller våra föräldrar. Behövde vi någon enstaka gång flytta på oss för en bil så gjorde vi det.
Jag kommer ihåg en vinter när det snöade så fruktansvärt. Snön låg i drivor, och jag har ett diffust minne av att pappa fick bära mig när jag inte nådde. Plogbilen höll gatan ren, men det var allt. Under en storm det här året blåste ett träd ner över vår lilla folkvagn. Jag gissar att det var 1969. Den vintern är omskriven i historien.
Sent en eftermiddag den här vintern gav jag mig ut för att leka. Det var redan mörkt. Gatan var tom på barn, och hur jag än skrek utanför fönsterna förblev jag ensam.
Jag har alltid haft en livlig fantasi. Som barn hade jag aldrig några problem med att leka ensam, och det hade jag inte den här gången heller. Det var kallt, men jag var väl påklädd. Kinderna var insmorda med Nivea kräm. Den där krämen fick vi leva med. Den hörde sextiotalets barn till.
Plötsligt dök det upp en plogbil på gatan där jag stod. Bilen hade mycket snö att hantera, och jag minns att snön yrde runt plogbladen. Vips förvandlades snöplogen i min fantasi till ett hiskeligt monster med stora gaddar som skulle äta upp mig. Han jagade mig, och jag var tvungen att fly för mitt liv.
Så där småsprang jag framför plogbilen, jagad av ett monster. Skrikande på hjälp med armarna i luften, medan monstret kom allt närmare.
Det måste ha varit fruktansvärt för den stackars chauffören. Säkert hade han ett pressat tidschema. Sikten var urusel, och att dessutom ha en galen unge att ha koll på måste ha varit en mardröm.
Jag minns inte om han sa till mig, men det måste han väl ha gjort. Det var ju livsfarligt för mig att springa där. Hur roligt jag än hade, och hur spännande mitt liv än var just då.
Jag tänker på det ibland. Mitt liv var på den tiden så spännande. Min fantasi tog mig till fantastiska platser och oanade höjder, och jag kunde leva ut alla mina drömmar. Det var en härlig tid.
Men det kanske är så det ska vara. Det kanske finns en anledning till att vi växer upp och tappar en del av det där. För hur skulle det se ut om jag idag, 56 år gammal, kom springande framför plogbilen med armarna i luften, hysteriskt skrikande på hjälp…
Ha en härlig dag! /Ingrid