Ett möte med Peter
Idag kommer allas vår älskade lille Karlis till Emmaboda. Familjens ögonsten, och världens medelpunkt. Karl är Martinas och Martins lille son. Han är tio månader gammal, och Martina är fortfarande föräldraledig.
Snart ska hon tillbaka till sitt jobb som utredningssekreterare på socialförvaltningens utredningsgrupp. Martina går i mina fotspår.
I hela mitt vuxna liv har jag jobbat med människor. Det har gett mig fantastiskt mycket, och det har utvecklat mig själv som person. Ibland har det varit tungt. Någon gång har jag varit rädd. Men för det allra mesta så har det positiva i mötet övervägt.
Jag jobbade ett antal år på socialförvaltningen i Karlskrona. Det är många år sedan nu. Precis som Martina jobbade jag med utredningsarbete, och omhändertagande av barn. På den tiden hade man också i denna arbetsgrupp ansvar över förvaltningens familjehemsplaceringar, det har man inte i dag. Det ansvaret ligger nu i en egen arbetsgrupp. Socialförvaltningen är så mycket större idag, än vad den var då.
Det var tufft många gånger. Det är svårt att se när någon far illa, och är det ett barn så är det än värre. Särskilt när man själv har barn hemma i samma ålder.
För något år sedan stod jag i en kö till en kassa. Mannen som stod framför mig var bekant, men jag kunde inte placera honom. Ni vet hur det är. Jag funderade, men kunde inte komma på det.
När jag lite senare stod och plockade ner mina varor, så kände jag en hand på min axel.
”Jag känner dig”, sa mannen som jag hade funderat så mycket över. ”Du var min socialsekreterare när jag var liten. Jag gillade dig.”
Han sa det som om det vore den självklaraste sak i världen. Alla bitar föll på plats, och i ett slag visste jag exakt vem han var. I mitt minne var han en liten pojke, och inte en vuxen man. Det var därför jag inte hade känt igen honom.
Peter, som jag kallar honom här, hade det inte så bra hemma. Hans mamma var ensamstående, och hade en hel del problem. Detta gjorde att hon inte såg, eller kunde tillgodose Peters behov. Hon älskade honom över allt annat, men räckte inte riktigt till.
Det var jag som fick utredningen på Peter. Vi träffades en hel del under den perioden, och jag fick förmånen att få lära känna honom. Jag minns honom som en härligt glad liten kille, trots att han hade det så tufft hemma.
Utredningen mynnade till slut ut i att Peter skulle placeras i ett familjehem. Att rycka upp ett barn från sina föräldrar är aldrig bra. Det vet alla som arbetar med familjehemsplaceringar. I möjligaste mån försöker man alltid hitta andra lösningar. Men den här gången var det ett måste. Peter mådde inte bra, och Peters mamma accepterade det. Jag tror att hon någonstans förstod, och att hon gjorde det för Peters skull.
Peter flyttade efter en lång inskolning, in till en trevlig familj. Jag träffade honom i familjehemmet under några år. När jag besökte honom brukade vi sitta på hans rum och prata, och magkänslan sa mig att han hade det bra. Han var fortfarande samma positiva härliga kille.
Nu stod vi här i butiken. Peter visade foton på sina barn. Han lyste av stolthet, och det var så härligt att se honom. Han berättade att hans mamma hade gått bort alldeles för tidigt, men att han hade god kontakt med sina familjehemsföräldrar. Peter hade ett fast jobb och hus på landet tillsammans med sin lilla familj.
Det var med lätta fötter jag gick vidare efter det mötet. Jag var så uppfylld av den där lille killen, som idag hade vuxit upp till en man. Hans ord, ”jag gillade dig” betydde mer för mig än alla professionella omdömen jag har fått under hela min yrkeskarriär. Det kändes som att jag efter så många år fick en bekräftelse på man ibland måste fatta obekväma beslut.
Jag hoppas att Peter fortfarande bor kvar i sitt hus på landet, med sin fru och sina barn. Jag önskar honom så innerligt ett bra liv, och att han alltid kommer att få vara lika glad och positiv som han var då. Han är en härlig kille, och han förtjänar det.
Nu ska jag njuta av lille Karlis. Kaffebryggaren är laddad, och de är snart här.
Hoppas att ni alla får en härlig dag! /Ingrid