Ett märkligt infall
Det är stor lycka i Emmaboda idag. Katten Elsa är hemma igen. Trots alla våra farhågor, ligger hon återigen i sin stol.
Vi satt på altanen och pratade i går kväll Thomas, Denise och jag. Plötsligt tyckte Thomas att han hörde Elsa. Han reste på sig och gick ut på utealtanen. Han ropade på henne. Då kom hon upp för trappan. Det var helt otroligt. Vi trodde nästan inte att det var sant.
Det var så fantastiskt att se henne igen. Även om hon var i dåligt skick så var hon tillbaka.
Elsa var helt utsvulten. Hon var betydligt magrare än sist, men hon levde. Hon var hemma.
Ordningen är återställd i familjen.
I dag kommer tjejerna hem. Det ska bli roligt. Vi ska fira Matilda. Nu kan vi släppa alla oroligheter och bara njuta av kvällen.
Lille Karl 14 månader, är mitt yngsta barnbarn. Varje gång jag träffar honom, så ser jag i hans ögon att han känner igen mig. Han blir glad, och han ler. Det känns så gott i hjärtat.
Honom får man fortfarande pussa på, utan att han protesterar.
Måns och Varg, Karls äldre bröder, är lite mer obekväma i det. Där får man vara lite lyhörd. De börjar bli större. Åren går fort.
När min äldsta dotter Marie var liten, var hon livsfarlig. Vad som helst kunde hända när hon var med. Framför allt kunde vad som helst komma ur hennes lilla mun.
Vid ett tillfälle var Marie och jag inne i Karlskrona och shoppade. Hon var i treårsåldern, och skuttade fram på gågatan som hon brukade.
En bit bort kom en man i min ålder gående, åt vårt håll. Han hade en öppen trenchcoat på sig, och händerna lite nonchalant nerstoppade i fickorna. Jag noterade att han såg bra ut.
Plötsligt hände något som jag aldrig hade kunnat ana. Något som jag inte ens i min vildaste fantasi hade kunnat förutse. Inte ens när det gällde Marie.
På ett ögonblick släppte hon taget om min hand. Utan att jag hade en chans att stoppa henne, rusade Marie fram till den här snygge karlen. Hon slog armarna runt hans ben och klängde sig fast medan hon ropade högt och förtvivlat: ” Pappa, pappa!”
Folk som gick förbi, tittade medlidsamt på henne. Jag såg vad de tänkte.
Den stackars karlen såg generad ut. Han visste inte hur han skulle bete sig. Lite tafatt klappade han Marie på huvudet och försökte förklara att det var fel pappa. Han tittade hjälpsökande på mig.
Jag kände mig så fruktansvärt dum. Inte blev det bättre av att Marie vägrade släppa taget om mannens ben.
Jag har undrat många gånger vad som flög i Marie den gången. Vad det var som utlöste detta utspel.
Vi levde då i en kärnfamilj, och hennes pappa var väldigt närvarande. Dessutom såg han helt annorlunda ut mot mannen på gatan.
Det har gått många år sedan den händelsen. Jag är säker på att den stackars mannen aldrig glömmer det som hände.
Marie har växt upp, och är vuxen sedan länge. Idag har hon en egen dotter, som är en kopia av sin mamma som barn. När Marie gör en ansats till att beklaga sig, skakar jag bara bestämt på huvudet. Jag tycker inte att det är mer än rättvist
Nu ska jag inte fundera mer på en stund. Jag ska ta hand om min tvätt, och ta en dusch. Fixa frukost och lite jobb.
Ha en härlig dag! / Ingrid
Vi satt på altanen och pratade i går kväll Thomas, Denise och jag. Plötsligt tyckte Thomas att han hörde Elsa. Han reste på sig och gick ut på utealtanen. Han ropade på henne. Då kom hon upp för trappan. Det var helt otroligt. Vi trodde nästan inte att det var sant.
Det var så fantastiskt att se henne igen. Även om hon var i dåligt skick så var hon tillbaka.
Elsa var helt utsvulten. Hon var betydligt magrare än sist, men hon levde. Hon var hemma.
Ordningen är återställd i familjen.
I dag kommer tjejerna hem. Det ska bli roligt. Vi ska fira Matilda. Nu kan vi släppa alla oroligheter och bara njuta av kvällen.
Lille Karl 14 månader, är mitt yngsta barnbarn. Varje gång jag träffar honom, så ser jag i hans ögon att han känner igen mig. Han blir glad, och han ler. Det känns så gott i hjärtat.
Honom får man fortfarande pussa på, utan att han protesterar.
Måns och Varg, Karls äldre bröder, är lite mer obekväma i det. Där får man vara lite lyhörd. De börjar bli större. Åren går fort.
När min äldsta dotter Marie var liten, var hon livsfarlig. Vad som helst kunde hända när hon var med. Framför allt kunde vad som helst komma ur hennes lilla mun.
Vid ett tillfälle var Marie och jag inne i Karlskrona och shoppade. Hon var i treårsåldern, och skuttade fram på gågatan som hon brukade.
En bit bort kom en man i min ålder gående, åt vårt håll. Han hade en öppen trenchcoat på sig, och händerna lite nonchalant nerstoppade i fickorna. Jag noterade att han såg bra ut.
Plötsligt hände något som jag aldrig hade kunnat ana. Något som jag inte ens i min vildaste fantasi hade kunnat förutse. Inte ens när det gällde Marie.
På ett ögonblick släppte hon taget om min hand. Utan att jag hade en chans att stoppa henne, rusade Marie fram till den här snygge karlen. Hon slog armarna runt hans ben och klängde sig fast medan hon ropade högt och förtvivlat: ” Pappa, pappa!”
Folk som gick förbi, tittade medlidsamt på henne. Jag såg vad de tänkte.
Den stackars karlen såg generad ut. Han visste inte hur han skulle bete sig. Lite tafatt klappade han Marie på huvudet och försökte förklara att det var fel pappa. Han tittade hjälpsökande på mig.
Jag kände mig så fruktansvärt dum. Inte blev det bättre av att Marie vägrade släppa taget om mannens ben.
Jag har undrat många gånger vad som flög i Marie den gången. Vad det var som utlöste detta utspel.
Vi levde då i en kärnfamilj, och hennes pappa var väldigt närvarande. Dessutom såg han helt annorlunda ut mot mannen på gatan.
Det har gått många år sedan den händelsen. Jag är säker på att den stackars mannen aldrig glömmer det som hände.
Marie har växt upp, och är vuxen sedan länge. Idag har hon en egen dotter, som är en kopia av sin mamma som barn. När Marie gör en ansats till att beklaga sig, skakar jag bara bestämt på huvudet. Jag tycker inte att det är mer än rättvist
Nu ska jag inte fundera mer på en stund. Jag ska ta hand om min tvätt, och ta en dusch. Fixa frukost och lite jobb.
Ha en härlig dag! / Ingrid