Ett julminne
I dag är det Dan före Dan före dopparedan. När jag skriver detta uppkrupen i min soffa är det fortfarande tidig morgon. Familjen sover. På fönsterkarmen står min sedvanliga första kopp kaffe, och jag har tänt ett värmeljus i en liten tomtelykta på bordet. Jag känner ingen stress. Det är lugnt och skönt.
Här kommer ännu ett minne, som jag delar med min syster. Ett minne från barndomen som värmer i hjärtat, och som känns så gott att tänka på. Som är så fullt av förväntan, kreativitet och glädje.
Vi närmade oss julen det året. Mamma höll på i köket med bak och stök. Hon kokade knäck och fyllde frysen med kakor. På den tiden var det viktigt för en lantbrukarhustru. Allt i matväg gjorde hon själv, och det luktade så gott i hela huset. Vår lillebror var bara några år gammal, och han tultade runt där hemma på köksgolvet. Det brann i vedspisen. Huset var städat, och adventsstjärnan lyste i vardagsrumsfönstret.
I smyg var Kerstin och jag inne i finrummet, och klämde på våra julklappar. Viskande gissade vi upphetsat på vad som kunde gömma sig inuti de tomteprydda paketen. I dag är jag helt övertygad om att mamma visste vad vi höll på med, men att hon lät oss hållas.
Varje julaftons morgon, hade det alltid legat en julklapp vid huvudkudden av våra sängar, när vi vaknade. När vi var mindre var vi övertygade om att tomten hade varit där, men som med alla barn så kom den smärtsamma sanningen ifatt oss. Även om det var en stor sorg och en förlust i det. Jag har fortfarande inte riktigt tagit det till mig. Ibland undrar jag..
En morgon förklarade mamma att vi den här julen inte skulle få någon morgonjulklapp. Våra föräldrar tyckte att vi var så stora nu, att det inte skulle behövas. Vi skulle kunna hantera väntan på jultomten ändå. Kerstin och jag var chockade.
Vi förfasade oss över detta hemska beslut som hade drabbat oss. Vi höll rådslag. Vad skulle vi göra? Hur skulle vi hantera detta, och framför allt hur skulle vi lösa det? Vi kunde inte förstå hur de vuxna kunde göra så här mot oss. Det var förfärligt. Jag kan inte sluta le när jag tänker på hur upprörda vi var den gången.
Till slut bestämde vi oss för att ta saken i egna händer. Om våra föräldrar inte ställde upp fick vi lösa det själva. Sagt och gjort. Vi samlade ihop de pengar vi hade. I Konungshamn några km hemifrån låg på den tiden en liten lanthandel som sålde allt, och dit styrde vi nu vår kosa.
Vi hade så roligt där vi gick längs vägen. Vi skrattade så gott. Kerstin pratar ofta om den gången, och jag vet att hon tyckte att det var lika mysigt som jag.
Medan Kerstin gick in i den lilla affären för att köpa en morgonjulklapp till mig, stod jag spänt utanför och väntade. Jag försökte att inte kika in genom fönstret, men det var svårt. Det var så spännande. Jag undrade så vad hon skulle köpa, och för mitt inre försökte jag lista ut hur hon tänkte. När Kerstin kom ut var det min tur att gå in och handla.
Det är ett sådant underbart minne. Jag skrattar varje gång jag tänker på det. Och när jag vill kan jag känna den där pirriga känslan av förväntan, när jag väntade utanför affären.
Julaftons morgon när jag öppnade mitt paket från Kerstin låg där en Rexona deodorant. Det var en så lyckad present, och jag blev så glad. Kerstin blev också glad över sin lilla chokladask.
Denna morgonjulklapp skulle komma att bli den enda genom hela barndomen som jag fortfarande kommer ihåg.
Det är så härligt att som vuxen få återuppleva gamla minnen. Att kunna plocka fram pärlor ur den skattkista som livet skapar, och att om och om igen återigen få möjlighet att njuta av de tider som har flytt.
Ha en härlig dag! / Ingrid
Här kommer ännu ett minne, som jag delar med min syster. Ett minne från barndomen som värmer i hjärtat, och som känns så gott att tänka på. Som är så fullt av förväntan, kreativitet och glädje.
Vi närmade oss julen det året. Mamma höll på i köket med bak och stök. Hon kokade knäck och fyllde frysen med kakor. På den tiden var det viktigt för en lantbrukarhustru. Allt i matväg gjorde hon själv, och det luktade så gott i hela huset. Vår lillebror var bara några år gammal, och han tultade runt där hemma på köksgolvet. Det brann i vedspisen. Huset var städat, och adventsstjärnan lyste i vardagsrumsfönstret.
I smyg var Kerstin och jag inne i finrummet, och klämde på våra julklappar. Viskande gissade vi upphetsat på vad som kunde gömma sig inuti de tomteprydda paketen. I dag är jag helt övertygad om att mamma visste vad vi höll på med, men att hon lät oss hållas.
Varje julaftons morgon, hade det alltid legat en julklapp vid huvudkudden av våra sängar, när vi vaknade. När vi var mindre var vi övertygade om att tomten hade varit där, men som med alla barn så kom den smärtsamma sanningen ifatt oss. Även om det var en stor sorg och en förlust i det. Jag har fortfarande inte riktigt tagit det till mig. Ibland undrar jag..
En morgon förklarade mamma att vi den här julen inte skulle få någon morgonjulklapp. Våra föräldrar tyckte att vi var så stora nu, att det inte skulle behövas. Vi skulle kunna hantera väntan på jultomten ändå. Kerstin och jag var chockade.
Vi förfasade oss över detta hemska beslut som hade drabbat oss. Vi höll rådslag. Vad skulle vi göra? Hur skulle vi hantera detta, och framför allt hur skulle vi lösa det? Vi kunde inte förstå hur de vuxna kunde göra så här mot oss. Det var förfärligt. Jag kan inte sluta le när jag tänker på hur upprörda vi var den gången.
Till slut bestämde vi oss för att ta saken i egna händer. Om våra föräldrar inte ställde upp fick vi lösa det själva. Sagt och gjort. Vi samlade ihop de pengar vi hade. I Konungshamn några km hemifrån låg på den tiden en liten lanthandel som sålde allt, och dit styrde vi nu vår kosa.
Vi hade så roligt där vi gick längs vägen. Vi skrattade så gott. Kerstin pratar ofta om den gången, och jag vet att hon tyckte att det var lika mysigt som jag.
Medan Kerstin gick in i den lilla affären för att köpa en morgonjulklapp till mig, stod jag spänt utanför och väntade. Jag försökte att inte kika in genom fönstret, men det var svårt. Det var så spännande. Jag undrade så vad hon skulle köpa, och för mitt inre försökte jag lista ut hur hon tänkte. När Kerstin kom ut var det min tur att gå in och handla.
Det är ett sådant underbart minne. Jag skrattar varje gång jag tänker på det. Och när jag vill kan jag känna den där pirriga känslan av förväntan, när jag väntade utanför affären.
Julaftons morgon när jag öppnade mitt paket från Kerstin låg där en Rexona deodorant. Det var en så lyckad present, och jag blev så glad. Kerstin blev också glad över sin lilla chokladask.
Denna morgonjulklapp skulle komma att bli den enda genom hela barndomen som jag fortfarande kommer ihåg.
Det är så härligt att som vuxen få återuppleva gamla minnen. Att kunna plocka fram pärlor ur den skattkista som livet skapar, och att om och om igen återigen få möjlighet att njuta av de tider som har flytt.
Ha en härlig dag! / Ingrid