Ett födelsedagskalas, och ett vajande sädesfält.
Så var det måndag igen. Helgen har gått fort som alltid, men den har varit fylld av livets goda. Thomas har påbörjat altanbygget runt köket, och det känns fantastiskt roligt.
I fredags fyllde Martina och Martins lille Karl 5 år, och i går var det kalas ute i Truseryd, nära Torhamn.
Det var så mysigt. De hade dukat med trädgårdsmöblerna under ett träd, och det var skönt i luften. Solen värmde, och himlen var klarblå.
Vi var och inspekterade det nya rummet i källaren som Martina och Martin har inrett, och Martina tog med mormor Karin på en runda i växthuset.
Barnen lekte med Karls födelsedagspresenter och svalkade sig med vatten, medan vi andra satt och småpratade och fikade runt bordet. Enkelt, kravlöst och perfekt.
På bilden under ser ni lilla Edith, som kröp upp och vilade hos Axel en stund.
Hemma på gården i Björkenäs har vi en stor gammal hölada och planen är att vi ska ha Denise studentfest i denna när den dagen kommer. Kerstin och Bengt jobbar för fullt för att tömma den på halm, då de inte längre behöver den.
Igår kväll gick Thomas och jag en runda, för att se hur långt de hade kommit med tömningen. Det var en fantastisk kväll. Alldeles vindstilla, och lagom varmt.
Det var inte så mycket halm kvar, och Thomas hade som vanligt en uppsjö med idéer och planer, för hur ladan skulle förvandlas till en festlokal. Kan vi få till bara en bråkdel av dem kan det bli riktigt bra.
Men Thomas entusiasm fick mig också att handlöst kastas tillbaka i minnenas värld. Till en annan tid, en annan plats, men med samma känsla av upprymdhet.
Ibland, ljusa sommarkvällar när ladugårdspasset var slut, och kvällsmaten var avdukad, tog sig mormor och morfar en runda ut på åkrarna, för att inspektera sina grödor.
Med värme kan jag när jag vill, se dem framför mig. Mormor i sin klänning och en schalett knuten under hakan, och morfar iklädd blåställ och en keps från lantmännen på huvudet.
De diskuterade ivrigt mognaden av säden, och jag minns hur morfar bröt av ett ax och smakade på vetet.
Jag kommer också ihåg hur entusiastiska de var, och hur de gladde sig. Det var deras nöje, och en lycklig stund i allt slit.
När jag var barn vajade sädesfälten för vinden längs de flesta vägar på landsbygden. Det var en vacker syn, som inte är lika vanlig idag.
Mycket i mitt liv har förändrats, utan att jag egentligen har märkt det. Det är märkligt, och lite sorgligt.
Men när jag vill kan jag fortfarande minnas hur sträva vete-axen kändes i handflatan, och hur det gröna omogna vetekornet smakade. Morfars nöjda hummade, och mormors upprymdhet.
Lyckliga minnen.
Ha en härlig kväll! /Ingrid
I fredags fyllde Martina och Martins lille Karl 5 år, och i går var det kalas ute i Truseryd, nära Torhamn.
Det var så mysigt. De hade dukat med trädgårdsmöblerna under ett träd, och det var skönt i luften. Solen värmde, och himlen var klarblå.
Vi var och inspekterade det nya rummet i källaren som Martina och Martin har inrett, och Martina tog med mormor Karin på en runda i växthuset.
Barnen lekte med Karls födelsedagspresenter och svalkade sig med vatten, medan vi andra satt och småpratade och fikade runt bordet. Enkelt, kravlöst och perfekt.
På bilden under ser ni lilla Edith, som kröp upp och vilade hos Axel en stund.
Hemma på gården i Björkenäs har vi en stor gammal hölada och planen är att vi ska ha Denise studentfest i denna när den dagen kommer. Kerstin och Bengt jobbar för fullt för att tömma den på halm, då de inte längre behöver den.
Igår kväll gick Thomas och jag en runda, för att se hur långt de hade kommit med tömningen. Det var en fantastisk kväll. Alldeles vindstilla, och lagom varmt.
Det var inte så mycket halm kvar, och Thomas hade som vanligt en uppsjö med idéer och planer, för hur ladan skulle förvandlas till en festlokal. Kan vi få till bara en bråkdel av dem kan det bli riktigt bra.
Men Thomas entusiasm fick mig också att handlöst kastas tillbaka i minnenas värld. Till en annan tid, en annan plats, men med samma känsla av upprymdhet.
Ibland, ljusa sommarkvällar när ladugårdspasset var slut, och kvällsmaten var avdukad, tog sig mormor och morfar en runda ut på åkrarna, för att inspektera sina grödor.
Med värme kan jag när jag vill, se dem framför mig. Mormor i sin klänning och en schalett knuten under hakan, och morfar iklädd blåställ och en keps från lantmännen på huvudet.
De diskuterade ivrigt mognaden av säden, och jag minns hur morfar bröt av ett ax och smakade på vetet.
Jag kommer också ihåg hur entusiastiska de var, och hur de gladde sig. Det var deras nöje, och en lycklig stund i allt slit.
När jag var barn vajade sädesfälten för vinden längs de flesta vägar på landsbygden. Det var en vacker syn, som inte är lika vanlig idag.
Mycket i mitt liv har förändrats, utan att jag egentligen har märkt det. Det är märkligt, och lite sorgligt.
Men när jag vill kan jag fortfarande minnas hur sträva vete-axen kändes i handflatan, och hur det gröna omogna vetekornet smakade. Morfars nöjda hummade, och mormors upprymdhet.
Lyckliga minnen.
Ha en härlig kväll! /Ingrid