Ett efterlängtat körkort
När jag skriver detta inlägg sitter jag i förtältet i paradiset. Det är onsdag, och ganska varmt i luften. Jag har öppnat upp sidorna på tältet. Det är en härlig känsla. Lite av sommaren är tillbaka.
1980 tog jag mitt körkort för bil, den 11 juni. Det var en stor dag i mitt liv. Jag hade kört ett antal gånger på körskolan, och det hade gått bra. Jag kunde min teori, och det var dags.
Uppkörnings-dagen var hemsk. Jag var så nervös. Jag satt i förarsätet, och hade en kontrollant från trafiksäkerhetsverket bredvid mig. I baksätet satt ytterligare en nervös ung tjej, tillsammans med bilskolläraren. Det var jag som skulle börja visa upp vad jag hade lärt mig på körskolan.
Jag styrde ut från parkeringen, och ut på vägen. Så långt gick allt bra.
Vid en fyrvägskorsning stannade jag för att släppa förbi en bil som kom från vänster. När han inte körde, vinkade jag fram honom med handen. Efteråt kom jag på att det var högerregeln som gällde.
Vid en ganska ojämn parkeringsplats vid en liten väg, bad kontrollanten mig att parkera. Jag tog god tid på mig. Eftersom parkeringen var så ojämn ville jag göra en perfekt parkering utifrån de förutsättningar jag hade.
När jag var klar frågade kontrollanten om jag var nöjd. Jag nickade bestämt. Tyckte att jag hade gjort det bra, och hoppades att det skulle hjälpa upp min dåliga start på uppkörningen. Kontrollanten bad mig då gå ut och titta på hur bilen stod. Jag gjorde som jag blev tillsagd. Då såg jag till min fasa att jag hade parkerat tvärs över hela den lilla vägen.
Det var inte roligt då, även om jag idag tycker att det var lite charmigt. Jag förstod att jag skulle bli underkänd, och jag var riktigt ledsen.
Jag kommer ihåg att bilskolläraren bara skakade argt på huvudet när jag var klar och bytte plats med tjejen där bak. Han tyckte nog att det var ganska pinsamt att han hade släppt upp mig till uppkörningen. Till min tröst körde den andra tjejen lika galet som jag. Bilskolläraren slet sitt hår. Han var högröd i ansiktet och han sa inte ett ljud.
Kontrollanten från Trafikverket var bekymrad. Han funderade både länge och väl innan han till slut gav mig det efterlängtade kortet, med orden: ”Vi får låtsas att det är julafton idag”.
Min olyckssyster fick även hon efter viss tvekan godkänt på uppkörningen, men hon hade kuggat teorin samma morgon. Så hon fick vänta på sitt kort.
Efteråt fick jag veta att kontrollanten vi hade haft, fram till den dagen aldrig hade kuggat någon. Det var nog nära att jag blev den första. Ibland ska man ha lite tur.
Jag kommer än idag ihåg hur märkligt det kändes att sätta sig bakom ratten utan att någon satt bredvid. Premiärturen körde jag de två kilometrarna ut till kompisen Paola, fikade, och körde hem igen. Det var ett stort ögonblick.
En stund jag bär med mig genom livet.
Ha en härlig dag! / Ingrid
1980 tog jag mitt körkort för bil, den 11 juni. Det var en stor dag i mitt liv. Jag hade kört ett antal gånger på körskolan, och det hade gått bra. Jag kunde min teori, och det var dags.
Uppkörnings-dagen var hemsk. Jag var så nervös. Jag satt i förarsätet, och hade en kontrollant från trafiksäkerhetsverket bredvid mig. I baksätet satt ytterligare en nervös ung tjej, tillsammans med bilskolläraren. Det var jag som skulle börja visa upp vad jag hade lärt mig på körskolan.
Jag styrde ut från parkeringen, och ut på vägen. Så långt gick allt bra.
Vid en fyrvägskorsning stannade jag för att släppa förbi en bil som kom från vänster. När han inte körde, vinkade jag fram honom med handen. Efteråt kom jag på att det var högerregeln som gällde.
Vid en ganska ojämn parkeringsplats vid en liten väg, bad kontrollanten mig att parkera. Jag tog god tid på mig. Eftersom parkeringen var så ojämn ville jag göra en perfekt parkering utifrån de förutsättningar jag hade.
När jag var klar frågade kontrollanten om jag var nöjd. Jag nickade bestämt. Tyckte att jag hade gjort det bra, och hoppades att det skulle hjälpa upp min dåliga start på uppkörningen. Kontrollanten bad mig då gå ut och titta på hur bilen stod. Jag gjorde som jag blev tillsagd. Då såg jag till min fasa att jag hade parkerat tvärs över hela den lilla vägen.
Det var inte roligt då, även om jag idag tycker att det var lite charmigt. Jag förstod att jag skulle bli underkänd, och jag var riktigt ledsen.
Jag kommer ihåg att bilskolläraren bara skakade argt på huvudet när jag var klar och bytte plats med tjejen där bak. Han tyckte nog att det var ganska pinsamt att han hade släppt upp mig till uppkörningen. Till min tröst körde den andra tjejen lika galet som jag. Bilskolläraren slet sitt hår. Han var högröd i ansiktet och han sa inte ett ljud.
Kontrollanten från Trafikverket var bekymrad. Han funderade både länge och väl innan han till slut gav mig det efterlängtade kortet, med orden: ”Vi får låtsas att det är julafton idag”.
Min olyckssyster fick även hon efter viss tvekan godkänt på uppkörningen, men hon hade kuggat teorin samma morgon. Så hon fick vänta på sitt kort.
Efteråt fick jag veta att kontrollanten vi hade haft, fram till den dagen aldrig hade kuggat någon. Det var nog nära att jag blev den första. Ibland ska man ha lite tur.
Jag kommer än idag ihåg hur märkligt det kändes att sätta sig bakom ratten utan att någon satt bredvid. Premiärturen körde jag de två kilometrarna ut till kompisen Paola, fikade, och körde hem igen. Det var ett stort ögonblick.
En stund jag bär med mig genom livet.
Ha en härlig dag! / Ingrid