Ett bröllop att minnas
Idag har inte mamma varit så pigg. Hon var inte sugen på en fika i husvagnen. Ibland är det så. Man får ta vara på de goda stunderna. Förhoppningsvis är hon lite piggare i morgon.
Idag är det pingstafton. Pingstafton är den dag då flest människor gifter sig i Sverige. Kanske skulle man passa på.
Vi förlovade oss för fem år sedan Thomas och jag. På en brygga föll han efteråt på knä och friade. Jag grät i vanlig ordning. Han hade champagne med sig som vi skålade i. Det var det mest romantiska jag har varit med om. För en enda gångs skull gick ingenting galet. Stunden var perfekt. Det är ett minne som jag bevarar i mitt innersta. Ett ögonblick av ren lycka.
Det blev inte mer än ett frieri. Vi pratar ibland om att gifta oss, men det rinner alltid ut i sanden. Det är lite bökigt. En massa papper som ska skrivas, och efternamn som ska bytas. Med allt vad det innebär.
Giftermålet blir nog aldrig av. Eller också blir det så. Man vet aldrig. I vilket fall var det stort att få uppleva frieriet.
När Loffe och jag gifte oss 1987, hade vi ett ganska stort bröllop. Jag hade en lång benvit klänning och blommor i håret. Jag kände mig så fin.
Vigseln var högtidlig. Vår äldsta dotter Marie som då var fem år, var brudnäbb. Hon stal hela uppmärksamheten genom att febrilt med fötterna försöka hitta den exakta platsen som prästen hade sagt till henne att hon skulle stå på.
Min väninna Maria sjöng så vackert. Prästen som var hennes dåvarande man, höll ett fint tal. Ett ljust minne av en fin dag.
Efter vigseln var det dags för fest i Torhamnsgården. Vi åt och drack gott, och några timmar senare dukades det upp ett groggbord i festlokalen.
Kön dit växte snabbt. Folk stod och pratade med varandra, och skratten från kön hördes långväga.
En av mina äldre släktingar var väldigt förtjust i dessa starka drycker. Han var högljutt nöjd över att utbudet var så stort.
Han stod där i kön och skämtade och pratade med mannen bakom sig. Plötsligt sa han:” Så skönt att den där prästa f-n äntligen gick hem, så vi fick lite riktigt att dricka.”
Han lyste med hela ansiktet och var så nöjd.
Mannen han pratade med skrattade högt. Han la en arm på min släktings axel och sa roat: ”Om du hade gått lite oftare i kyrkan, så hade du vetat att den där prästa f-n stod bakom dig i kön.”
Ni kan försöka föreställa er paniken hos min släkting, när sanningen gick upp för honom. Minen var obetalbar. Men skadan var skedd. Han kunde inte göra så mycket annat än att humma och be om ursäkt.
Vi har skrattat gott åt det här så många gånger. Mina barn som inte ens var födda när det hände är idag väl förtrogna med historien.
Trots det fina bröllopet gick äktenskapet i stöpet. Loffe och jag är fortfarande goda vänner, och jag gillar hans nya fru. Min Thomas vill jag inte vara utan för allt i världen.
Ha en härlig kväll! /Ingrid
Idag är det pingstafton. Pingstafton är den dag då flest människor gifter sig i Sverige. Kanske skulle man passa på.
Vi förlovade oss för fem år sedan Thomas och jag. På en brygga föll han efteråt på knä och friade. Jag grät i vanlig ordning. Han hade champagne med sig som vi skålade i. Det var det mest romantiska jag har varit med om. För en enda gångs skull gick ingenting galet. Stunden var perfekt. Det är ett minne som jag bevarar i mitt innersta. Ett ögonblick av ren lycka.
Det blev inte mer än ett frieri. Vi pratar ibland om att gifta oss, men det rinner alltid ut i sanden. Det är lite bökigt. En massa papper som ska skrivas, och efternamn som ska bytas. Med allt vad det innebär.
Giftermålet blir nog aldrig av. Eller också blir det så. Man vet aldrig. I vilket fall var det stort att få uppleva frieriet.
När Loffe och jag gifte oss 1987, hade vi ett ganska stort bröllop. Jag hade en lång benvit klänning och blommor i håret. Jag kände mig så fin.
Vigseln var högtidlig. Vår äldsta dotter Marie som då var fem år, var brudnäbb. Hon stal hela uppmärksamheten genom att febrilt med fötterna försöka hitta den exakta platsen som prästen hade sagt till henne att hon skulle stå på.
Min väninna Maria sjöng så vackert. Prästen som var hennes dåvarande man, höll ett fint tal. Ett ljust minne av en fin dag.
Efter vigseln var det dags för fest i Torhamnsgården. Vi åt och drack gott, och några timmar senare dukades det upp ett groggbord i festlokalen.
Kön dit växte snabbt. Folk stod och pratade med varandra, och skratten från kön hördes långväga.
En av mina äldre släktingar var väldigt förtjust i dessa starka drycker. Han var högljutt nöjd över att utbudet var så stort.
Han stod där i kön och skämtade och pratade med mannen bakom sig. Plötsligt sa han:” Så skönt att den där prästa f-n äntligen gick hem, så vi fick lite riktigt att dricka.”
Han lyste med hela ansiktet och var så nöjd.
Mannen han pratade med skrattade högt. Han la en arm på min släktings axel och sa roat: ”Om du hade gått lite oftare i kyrkan, så hade du vetat att den där prästa f-n stod bakom dig i kön.”
Ni kan försöka föreställa er paniken hos min släkting, när sanningen gick upp för honom. Minen var obetalbar. Men skadan var skedd. Han kunde inte göra så mycket annat än att humma och be om ursäkt.
Vi har skrattat gott åt det här så många gånger. Mina barn som inte ens var födda när det hände är idag väl förtrogna med historien.
Trots det fina bröllopet gick äktenskapet i stöpet. Loffe och jag är fortfarande goda vänner, och jag gillar hans nya fru. Min Thomas vill jag inte vara utan för allt i världen.
Ha en härlig kväll! /Ingrid