Ett antal husbyggen.
Fredag. Veckorna går fort. Idag sitter
jag som omväxling uppkrupen i andra änden av soffan, och tittar ut på den gamla
stenmuren som avgränsar vår tomt från grannens. Den är ojämn, men fantastiskt
fin. Jag är så glad att den finns kvar.
Inne på grannens tomt bakom stenmuren, finns ett stort gammalt träd som är ihåligt. Som barn
brukade jag klättra ner i det, och leka att det var mitt hus.
När jag tänker på det, så handlade mycket av min barndoms lekar om just boende.
Hemma hos min mormor och morfar på Målen, lekte vi ofta Kerstin och jag, att
vi var två mammor med våra dockor som barn. Det var inte Kerstins favoritlek,
men eftersom jag var äldst och oftast fick som jag ville, fick hon hänga med.
På mormors och morfars hus fanns en liten veranda, och på var sida om den stod
en Rhododendronbuske, som gick ut lite från husväggen. De buskarna fick agera
våra hem.
Så där bodde vi i varsin buske en stund. Tog hand om våra dockor, och drack
vatten föreställande kaffe i en porslinsservis som jag vunnit på bingo. Efter en stund tröttnade vi på leken, och sprang iväg
på nya äventyr.
Somrarna hos mormor och morfar är som inbäddade i ett rosa skimmer. Solen sken
alltid, och Kerstin och jag hade varandra. Gården bjöd på otaliga äventyr, och jag minns inte att vi någonsin hade en tråkig stund.
Under hela min uppväxt älskade jag att bygga kojor. Jag var aldrig duktig på
det, tvärtom. Ändå drömde jag alltid om dessa storslagna byggnader jag skulle
åstadkomma, med mina kvistar och överblivna brädor. Min ambition och min vilja
var det aldrig något fel på.
Jag vet att jag tidigare har berättat om hur jag som liten var med min farfar när han renoverade en sommarstuga på Tjurkö. Hur vi hela dagarna kämpade i solskenet med våra olika byggen. Farfar renoverade på huset, medan jag byggde ett eget hus av spillvirke, som jag skulle bo i som vuxen.
När farfar ropade att det var dags för fika, kunde jag knappt slita mig, men eftersom farfar självklart ville ha mitt sällskap så ställde jag naturligtvis upp.
Så där satt jag på en vit trädgårdsstol av trä, och dinglade med benen. Ett glas med hemkokt jordgubbssaft stod framför mig på trädgårdsbordet, och ett fat med farmors bullar fick det att vattnas i munnen. Härliga minnen.
När jag vil kan jag se farfar framför mig. Hur han sög eftertänksamt på sin pipa, drack sitt kaffe, och begrundade sitt verk.
På kvällarna gick vi runt och inspekterade dagens arbete. Farfar berömde mig stort. Han tyckte att jag var fantastiskt duktig, och han var övertygad om att jag en dag skulle bli husbyggare. Jag sög åt mig av berömmet, medan jag nickade viktigt.
Mitt stora problem var bara att varje morgon när jag vaknade så var mitt bygge borta. Inte ett spår fanns kvar av allt mitt arbete. Men farfar tröstade mig. Han berättade att tomten hade varit så imponerad av mina byggnadskonster, så han hade hämtat mitt hus för att få ha det för sig själv. Det gjorde mig omåttligt stolt, och jag byggde många hus åt tomten den sommaren.Idag kan jag le åt min iver. Åt min troskyldighet, och omåttliga tro på mig själv. Farfar var fantastisk. Han kände mig så väl, och den gåva han gav mig i form av självförtroende, bär jag med mig.
Idag bygger jag inga hus längre. Energin är för tillfället en bristvara, och jag tar det som det kommer.
Men ju mer jag skriver här, ju fler minnen kommer tillbaka. Det känns så fantastiskt, att få gå bakåt i tiden, och återuppleva den lilla människa jag en gång var.
Ha en härlig fredagskväll! / Ingrid