Ett åtråvärt hopprep
När jag var barn och bodde på Galgamarken bodde det i samma trapphus som vi, en flicka som hette Inger.
Som vuxen har jag förstått att Inger hade en funktionsnedsättning, men när jag var barn tyckte jag bara att hon var lite annorlunda.
Inger var snäll. Hon var med i vårt gäng på gatan, och hon gjorde alltid som vi sa. Ibland hade hon lite svårt att hänga med i vissa lekar, och då skällde vi på henne. Vi förstod inte att hon inte förstod.
När vi hade skällt på Inger höll vi oss undan från gatan ett tag. Vi visste att Ingers mamma var på krigsstigen, och nåde den som då råkade träffa på henne.
Fru Ohlsson som Ingers mamma hette, var så rädd om sin dotter. Det kan man förstå. Jag tycker ändå att det var bra gjort av henne att låta Inger leka ute på gatan, och därigenom ge henne möjligheten att hitta sin egen plats bland kvarterets barn.
Vid ett tillfälle hade Inger fått ett nytt hopprep. Det var så fint. Det glittrade i solen, och jag ville så gärna prova det. Inger sa nej. Det var hennes, och hennes mamma hade sagt att hon inte fick låna ut det.
Inger var med tanke på sina begränsningar inte så svår att lura. Jag var inte sen att utnyttja det. I ett obevakat ögonblick hade Inger lagt ifrån sig det åtråvärda hopprepet, och jag tog tillfället i akt.
Vi stod uppe på det lilla berget utanför vårt hyreshus. Jag gömde snabbt hopprepet bakom ryggen. Medan jag backade mot kanten, pratade jag med Inger hela tiden för att hon inte skulle märka det. Jag kommer så väl ihåg det. Till slut tog jag ett steg för långt.
Baklänges föll jag över kanten och ner i backen. Jag tuppade av, medan hopprepet hamnade vid sidan om mig.
Det blev stor uppståndelse på gatan. En massa mammor kom utspringande för att se hur det hade gått.
Fru Ohlsson plockade upp Ingers hopprep och tog hem det i tryggt förvar. Hon sa aldrig något om det. Jag vet inte om hon förstod vad som hade hänt.
Jag fick vad jag förtjänade den gången. Vissa straffar Gud genast, och han ser om de sina.
Ibland tänker jag på Inger. Jag funderar på hur hennes liv blev, och var hon finns idag. Jag har ett svagt minne av att hon och hennes mamma flyttade uppåt landet, men jag vet inte säkert.
Jag har tappat kontakten med de flesta av de ungar jag lekte med då. På gatorna i sextiotalets Galgamarken. Det är helt naturligt.
Det hade varit så roligt att få knyta ihop säcken. Få veta vad som hände, och hur livet utvecklade sig för de andra. Men det är inte längre möjligt. Det har gått för många år.
Men jag hoppas någonstans att mina då så fina små vänner lever sina liv, och är nöjda med det. Att Inger har hittat sin plats någonstans, och att Ann Andersson fortfarande har kvar sitt långa fina hår. Att Pamelas mamma fortfarande är lika vacker, och att Jims pappa har slutat att dricka så mycket. Jag hoppas också att min stora stora kärlek Stefan Berg till slut fick en stor och härlig familj!
Ha en härlig dag! / Ingrid
Som vuxen har jag förstått att Inger hade en funktionsnedsättning, men när jag var barn tyckte jag bara att hon var lite annorlunda.
Inger var snäll. Hon var med i vårt gäng på gatan, och hon gjorde alltid som vi sa. Ibland hade hon lite svårt att hänga med i vissa lekar, och då skällde vi på henne. Vi förstod inte att hon inte förstod.
När vi hade skällt på Inger höll vi oss undan från gatan ett tag. Vi visste att Ingers mamma var på krigsstigen, och nåde den som då råkade träffa på henne.
Fru Ohlsson som Ingers mamma hette, var så rädd om sin dotter. Det kan man förstå. Jag tycker ändå att det var bra gjort av henne att låta Inger leka ute på gatan, och därigenom ge henne möjligheten att hitta sin egen plats bland kvarterets barn.
Vid ett tillfälle hade Inger fått ett nytt hopprep. Det var så fint. Det glittrade i solen, och jag ville så gärna prova det. Inger sa nej. Det var hennes, och hennes mamma hade sagt att hon inte fick låna ut det.
Inger var med tanke på sina begränsningar inte så svår att lura. Jag var inte sen att utnyttja det. I ett obevakat ögonblick hade Inger lagt ifrån sig det åtråvärda hopprepet, och jag tog tillfället i akt.
Vi stod uppe på det lilla berget utanför vårt hyreshus. Jag gömde snabbt hopprepet bakom ryggen. Medan jag backade mot kanten, pratade jag med Inger hela tiden för att hon inte skulle märka det. Jag kommer så väl ihåg det. Till slut tog jag ett steg för långt.
Baklänges föll jag över kanten och ner i backen. Jag tuppade av, medan hopprepet hamnade vid sidan om mig.
Det blev stor uppståndelse på gatan. En massa mammor kom utspringande för att se hur det hade gått.
Fru Ohlsson plockade upp Ingers hopprep och tog hem det i tryggt förvar. Hon sa aldrig något om det. Jag vet inte om hon förstod vad som hade hänt.
Jag fick vad jag förtjänade den gången. Vissa straffar Gud genast, och han ser om de sina.
Ibland tänker jag på Inger. Jag funderar på hur hennes liv blev, och var hon finns idag. Jag har ett svagt minne av att hon och hennes mamma flyttade uppåt landet, men jag vet inte säkert.
Jag har tappat kontakten med de flesta av de ungar jag lekte med då. På gatorna i sextiotalets Galgamarken. Det är helt naturligt.
Det hade varit så roligt att få knyta ihop säcken. Få veta vad som hände, och hur livet utvecklade sig för de andra. Men det är inte längre möjligt. Det har gått för många år.
Men jag hoppas någonstans att mina då så fina små vänner lever sina liv, och är nöjda med det. Att Inger har hittat sin plats någonstans, och att Ann Andersson fortfarande har kvar sitt långa fina hår. Att Pamelas mamma fortfarande är lika vacker, och att Jims pappa har slutat att dricka så mycket. Jag hoppas också att min stora stora kärlek Stefan Berg till slut fick en stor och härlig familj!
Ha en härlig dag! / Ingrid