Ett äventyr att minnas

I morse visade termometern utanför fönstret på -12 grader när jag kom ner i köket. Det var riktigt kallt.

Våren lyser fortfarande med sin frånvaro, och på väderkartan varnar de för snökaos. Det känns lite märkligt.  

Påsken närmar sig, och idag insåg jag att jag har glömt att ta in påskris. Inte en tanke har jag haft på det. Inga fjädrar har jag hemma, och huset behöver städas.

Ibland önskar jag att jag hade varit lite mer strukturerad, och att jag någon gång skulle kunna ha lite framförhållning. Vid 56 års ålder inser jag att det nog aldrig kommer att bli så.

1999 väntade jag min Felicia, och min syster Kerstin väntade sin Ricke. Vi var uträknade ungefär samtidigt. Det var spännande. Tillsammans planerade vi för allt vi skulle göra när bebisarna kom.

En dag ringde Kerstin och var alldeles exalterad. Hon hade varit nere i Skåne på ett ställe som hette Tyringe förmedlingscentral. Där hade hon hittat en ny oanvänd vagn, för en billig peng. Där fanns fler, och hon tyckte absolut att vi måste åka ner och köpa en till mig. Jag var inte sen att nappa på det.

Några dagar senare var vi på plats i Tyringe. Jag hittade en fantastisk vagn, som jag verkligen tyckte om. Den kostade nästan ingenting, och jag var lyrisk.  

Glada i hågen körde vi hemåt. Vi skrattade och hade så roligt. Det har vi alltid. När vi hade kommit en bit slog godissuget till. Vi började bli trötta, och det var långt hem.

Vi stannade till vid en affär längs vägen. Parkerade bilen och gick in. Eller rättare sagt, försökte ta oss in.

Vi gick med snabba steg fram till ingången, och slog nästan näsan i glaset. Dörrarna öppnade sig inte. Det var märkligt. Vi tog några steg tillbaka och försökte igen, men utan framgång. Dörrarna förblev stängda.

Flera gånger gick vi nu fram och tillbaka, utan att förstå varför vi inte kom in. Vi visste att affären var öppen. Innanför glasdörrarna såg vi några människor i kö till kassan, och de betraktade oss i smyg. Vi försökte vinka för att någon skulle uppmärksamma personalen på vårt dilemma, men ingen låtsades att de såg oss.

I samma stund parkerade det en bil på parkeringen. En man klev ur och han tittade förstrött på Kerstin och mig där vi ihärdigt trampade på, i våra nu alltmer desperata försök att komma in. Istället för att stanna och förena sig med oss, fortsatte han bort till kortsidan av glasväggen där han utan svårigheter tog sig in.  

Kerstin och jag hade helt enkelt jobbat på att ta oss in genom en glasvägg. Glasdörrarna fanns på kortsidan, och ingen av oss hade överhuvudtaget tänkt på den möjligheten.

Där hade vi gått en lång stund fram och tillbaka för att få dörren att öppna sig. Vad folk inne i affären tänkte just då vill jag nog inte veta.

Felicia föddes den 1:a juni det året.  Ricke den 30:e samma månad. Vi hade stor användning för våra fina vagnar, och mycket roligt under föräldraledigheten.

Det är många år sedan nu, men vi skrattar fortfarande gott åt det här.

Ha en härlig kväll! /Ingrid