Ensam i paradiset
Jag har precis kommit ner till husvagnen igen efter att ha varit uppe hos mamma och Ruben och ätit pizza. De är alltid lika glada när jag kommer, och pizzan var gudomlig.
Det är så härligt här i paradiset. Thomas och Denise är fortfarande kvar i Emmaboda. Det gör mig ingenting. Jag njuter av all min egentid, och av att kunna göra precis vad som faller mig in. Det blir inte så länge. Thomas kommer i morgon, och det ser jag fram emot.
Igår tog jag cykeln och skulle cykla bort till min barndomskompis Paola.
Glad i hågen gav jag mig iväg längs grusvägen upp till gården. Ganska snart insåg jag att jag inte hade någon luft i däcken. Jag stannade till uppe hos mamma. Letade reda på hennes gamla cykel, bara för att konstatera att den var lika tom på luft.
Då bestämde jag mig för att cykla ändå. Jag gav mig av, och det var ett fasligt liv på min cykel. Någonting i framhjulet skramlade, och jag kände mig som femton år igen.
Borta vid verkstaden noterade jag att Thomas som jobbar där var kvar. Jag stannade till, och på en minut var mina däck pumpade. Det var helt fantastiskt.
Thomas är så hjälpsam. Alltid. Jag vet att han är en trygghet för mamma.
Vi pratade bort en stund, innan jag cyklade vidare.
Det var en härlig känsla. Jag kände vinden i håret, och jag kände igen varenda sten längs vägen. Jag har cyklat den där vägen så många gånger.
Jag kom att tänka på Paolas mamma Majsan, som var som en extramamma för mig när jag var yngre. Hur hon lagade en massa mat som alltid smakade gudomligt, och hur hennes skratt hördes genom hela huset.
Jag tänkte på Paolas morfar som alltid förmanade mig, för att jag jag var för tunt klädd. Han tyckte inte om att jag inte var rädd om mig. Så fick jag lunginflammation också.
Paolas mormor, var en av de snällaste människor jag har träffat på genom livet. Hon bjöd oss alltid på fika. Hon hade alltid något gott hemma.
Hon lärde Paola och mig att virka och att sy. Det var roligt. Även om Paola var mycket duktigare än vad jag var.
Det var så mycket barndom i den där cykelturen. Det kändes nästan som att de alla skulle vara där när jag kom fram. Trots att jag så väl vet att de alla är borta idag.
Hemma hos Paola var allt som vanligt. Hon är en härlig människa. Vi satt ute på hennes altan, och timmarna bara flög iväg. Det var så mysigt. Vi pratade om allt. Ältade, och skrattade.
Idag är det inte lika roligt hos oss. Vår älskade lilla katt Elsa är borta. Hon försvann i lördags när Denise släppte ut henne, och hon har inte varit hemma sedan dess.
Hon har försvunnit förut, men så här länge har hon aldrig varit borta. Jag är så rädd att det har hänt henne något. Hon är vår lilla ögonsten, och Emmaboda är inte detsamma utan henne.
Jag hoppas innerligt att hon kommer tillbaka. Vi är så oroliga, och framför allt Thomas är riktigt bedrövad. Han är ute med jämna mellanrum och letar och ropar efter henne.
Men vi kan bara hoppas. Jag har lagt ut ett inlägg på Facebook, och en massa fina människor har delat det. Det uppskattar jag så mycket. Eftersom jag i grunden är positiv, så tror jag att det kommer att ge utdelning.
Rätt vad det är så trippar hon in genom altandörren igen. Med svansen i vädret och med blicken fixerad på matskålen, kommer hon som hon brukar, att informera Thomas om att hon vill ha lax och inte kyckling!
Ha en härlig kväll! / Ingrid
Det är så härligt här i paradiset. Thomas och Denise är fortfarande kvar i Emmaboda. Det gör mig ingenting. Jag njuter av all min egentid, och av att kunna göra precis vad som faller mig in. Det blir inte så länge. Thomas kommer i morgon, och det ser jag fram emot.
Igår tog jag cykeln och skulle cykla bort till min barndomskompis Paola.
Glad i hågen gav jag mig iväg längs grusvägen upp till gården. Ganska snart insåg jag att jag inte hade någon luft i däcken. Jag stannade till uppe hos mamma. Letade reda på hennes gamla cykel, bara för att konstatera att den var lika tom på luft.
Då bestämde jag mig för att cykla ändå. Jag gav mig av, och det var ett fasligt liv på min cykel. Någonting i framhjulet skramlade, och jag kände mig som femton år igen.
Borta vid verkstaden noterade jag att Thomas som jobbar där var kvar. Jag stannade till, och på en minut var mina däck pumpade. Det var helt fantastiskt.
Thomas är så hjälpsam. Alltid. Jag vet att han är en trygghet för mamma.
Vi pratade bort en stund, innan jag cyklade vidare.
Det var en härlig känsla. Jag kände vinden i håret, och jag kände igen varenda sten längs vägen. Jag har cyklat den där vägen så många gånger.
Jag kom att tänka på Paolas mamma Majsan, som var som en extramamma för mig när jag var yngre. Hur hon lagade en massa mat som alltid smakade gudomligt, och hur hennes skratt hördes genom hela huset.
Jag tänkte på Paolas morfar som alltid förmanade mig, för att jag jag var för tunt klädd. Han tyckte inte om att jag inte var rädd om mig. Så fick jag lunginflammation också.
Paolas mormor, var en av de snällaste människor jag har träffat på genom livet. Hon bjöd oss alltid på fika. Hon hade alltid något gott hemma.
Hon lärde Paola och mig att virka och att sy. Det var roligt. Även om Paola var mycket duktigare än vad jag var.
Det var så mycket barndom i den där cykelturen. Det kändes nästan som att de alla skulle vara där när jag kom fram. Trots att jag så väl vet att de alla är borta idag.
Hemma hos Paola var allt som vanligt. Hon är en härlig människa. Vi satt ute på hennes altan, och timmarna bara flög iväg. Det var så mysigt. Vi pratade om allt. Ältade, och skrattade.
Idag är det inte lika roligt hos oss. Vår älskade lilla katt Elsa är borta. Hon försvann i lördags när Denise släppte ut henne, och hon har inte varit hemma sedan dess.
Hon har försvunnit förut, men så här länge har hon aldrig varit borta. Jag är så rädd att det har hänt henne något. Hon är vår lilla ögonsten, och Emmaboda är inte detsamma utan henne.
Jag hoppas innerligt att hon kommer tillbaka. Vi är så oroliga, och framför allt Thomas är riktigt bedrövad. Han är ute med jämna mellanrum och letar och ropar efter henne.
Men vi kan bara hoppas. Jag har lagt ut ett inlägg på Facebook, och en massa fina människor har delat det. Det uppskattar jag så mycket. Eftersom jag i grunden är positiv, så tror jag att det kommer att ge utdelning.
Rätt vad det är så trippar hon in genom altandörren igen. Med svansen i vädret och med blicken fixerad på matskålen, kommer hon som hon brukar, att informera Thomas om att hon vill ha lax och inte kyckling!
Ha en härlig kväll! / Ingrid