En utflykt som gick till historien

Måndag igen. Veckorna går fort. Våren kommer med stormsteg, och det är fantastiskt. Hos mamma blommar krokusen för fullt.

Precis som jag, har mina fyra äldsta barn gått i Torhamns skola upp till sjunde klass. Denise gick sina första tre år där, innan vi flyttade till Emmaboda.

På den tiden skickade fröken hem veckomeddelanden, och det passade den här opraktiska mamman perfekt. Det här nya med inloggningar i skolans värld tycker jag är svårt. Det var bättre förr.

Vid ett tillfälle skulle Marie och hennes klass göra ett besök på en bondgård. Marie var i vanlig ordning exalterad, och hon såg fram emot det här.

Snabbt ögnade jag igenom informationen vi fick hem, och såg att barnen skulle ha bröd med sig. Det var jag tvungen att komma ihåg. Jag ville absolut inte att Marie skulle vara den ende som inte kunde mata djuren bara för att jag hade missat det. Jag hade redan då en otrolig förmåga att glömma saker.

Helgen innan den här utflykten hade vi kalas hemma. Jag minns inte vem som fyllde år, men jag kommer ihåg att jag gjorde smörgåstårta.

När jag var färdig la jag ner de avskurna kanterna från brödet i en påse och knöt om. Jag la i lite extra, ifall något av barnen hade glömt.

Lycklig och glad gav Marie sig iväg på sin utflykt. Brödet var väl nerpackat, och jag kände mig som en god mor.

En stund senare satte jag mig ner vid köksbordet. Martina som var bebis när detta hände hade somnat, och jag hade en liten stund för mig själv. Informationslappen låg på bordet, och lite förstrött läste jag igenom den igen. Lite mer noga den här gången.

”Vi kommer att få möjlighet att få smaka smör och ost som är tillverkat på gården. Ni föräldrar får själva ansvara för att era barn har bröd med sig.”

Jag trodde jag skulle dö. Framför mig såg jag Marie med alla sina brödkanter. Det var ingen dålig påse jag hade skickat med.

Jag hade ögnat igenom lappen när jag fick den. Men när jag hade läst ”titta på djuren” och ”bröd” så blev det i min värld mat till djuren.

Känslan av att vara en ansvarsfull mamma försvann i ett slag. Jag kommer ihåg att jag ringde ut till Ann i vild panik. Hon hade svårt att hålla sig för skratt.

Men Marie kom hem nöjd och glad. Fröken hade haft några extra brödskivor med sig, så Marie hade sluppit äta sina medskickade skalkar. Det hade varit en lyckad dag, och jag kunde andas ut.

Nu har Denise gett sig iväg på fotbollsträning. Jag börjar bli lite småhungrig. Det är dags att börja med middagen.

Ha en härlig kväll. /Ingrid