En tvist om pengar
Det är en och en halv vecka kvar tills jag börjar mitt nya jobb. Jag funderar mycket på det. Hur det ska bli, och hur jag kommer att trivas. Jag tror att det ska bli bra. Det kändes så när jag var där.
När jag var tolv år gammal, plockade jag jordgubbar hos en jordgubbsodlare uppe vid Färskesjön, som ligger knappt fyra km från mitt barndomshem.
Jag steg upp vid fyra på morgonen, och trampade ditt på min cykel. Jag har alltid varit morgonpigg, så det var inga problem.
13 år gammal arbetade jag efter skolan som barnflicka till en liten pojke på 1,5 år. Det var roligt. Jag har alltid tyckt om barn.
Sommarlovet när jag var fyllda 16, fick jag jobb på Tempo i Karlskrona. Jag jobbade på herravdelningen tillsammans med två äldre damer. Jag blev så väl omhändertagen. Jag fick kompisar bland de andra ungdomarna, och vi hade roligt.
Jag packade upp kläder, och jag stod i kassan. Jag var noga med att försöka göra ett bra jobb. En av de två damerna var en släkting till min far, och hon hade rekommenderat mig till jobbet. Jag ville inte göra henne besviken.
Vid ett tillfälle kom en kvinna och betalade ett ställ med underkläder. Hon betalade med en femtiolapp, och jag gav henne tillbaka på den. Irriterat tittade hon på mig, och sa: ”Jag betalade med en hundralapp. Det här är fel!”
Jag kommer ihåg att jag blev alldeles kall inombords. Jag var sexton år, och hur skulle jag göra nu? Mina två äldre arbetskamrater tittade allvarligt på mig, och undrade om jag var säker. Det var jag. Det var kunden också.
Det samlades folk runt kassan, och många följde nyfiket utvecklingen av det här.
Eftersom vi inte kunde lösa det här, fick någon hämta butikschefen. Han kom. Jag hade en otrolig respekt för den mannen, och jag kommer ihåg att jag tyckte att det var så obehagligt.
Butikschefen hade snart situationen klar för sig. Han beordrade min kollega att räkna kassan, och därefter jämföra det med siffrorna i kassa-apparaten.
Det var alldeles tyst medan hon räknade. Mitt hjärta slog så hårt. Jag visste att alla runt omkring mig trodde att jag hade fel. Det tisslades och tasslades. Jag var ung, och kunden äldre och säker.
Jag hade rätt. Kassan stämde. Ett jubel utbröt runt omkring, och folk tittade plötsligt uppskattande på mig. Butikschefen klappade mig på axeln och berömde mig. Mina kollegor skröt med mig hela dagen och jag var i sjunde himlen.
Kunden dröp iväg. Jag hoppas att hon inte gjorde ett försök att lura mig för att jag var ung och lite osäker, men tanken har slagit mig.
Det har gått många år sedan den dagen. Jag fortsatte att arbeta extra på varuhuset under första året på gymnasiet, men sommaren därpå gick jag över till vården. På något sätt har jag väl stannat där.
Men nu väntar nya dagar. Nya möjligheter, och nya arbetsuppgifter. Nya arbetskamrater och ny miljö.
Det ser jag fram emot.
Ha en härlig dag! / Ingrid
När jag var tolv år gammal, plockade jag jordgubbar hos en jordgubbsodlare uppe vid Färskesjön, som ligger knappt fyra km från mitt barndomshem.
Jag steg upp vid fyra på morgonen, och trampade ditt på min cykel. Jag har alltid varit morgonpigg, så det var inga problem.
13 år gammal arbetade jag efter skolan som barnflicka till en liten pojke på 1,5 år. Det var roligt. Jag har alltid tyckt om barn.
Sommarlovet när jag var fyllda 16, fick jag jobb på Tempo i Karlskrona. Jag jobbade på herravdelningen tillsammans med två äldre damer. Jag blev så väl omhändertagen. Jag fick kompisar bland de andra ungdomarna, och vi hade roligt.
Jag packade upp kläder, och jag stod i kassan. Jag var noga med att försöka göra ett bra jobb. En av de två damerna var en släkting till min far, och hon hade rekommenderat mig till jobbet. Jag ville inte göra henne besviken.
Vid ett tillfälle kom en kvinna och betalade ett ställ med underkläder. Hon betalade med en femtiolapp, och jag gav henne tillbaka på den. Irriterat tittade hon på mig, och sa: ”Jag betalade med en hundralapp. Det här är fel!”
Jag kommer ihåg att jag blev alldeles kall inombords. Jag var sexton år, och hur skulle jag göra nu? Mina två äldre arbetskamrater tittade allvarligt på mig, och undrade om jag var säker. Det var jag. Det var kunden också.
Det samlades folk runt kassan, och många följde nyfiket utvecklingen av det här.
Eftersom vi inte kunde lösa det här, fick någon hämta butikschefen. Han kom. Jag hade en otrolig respekt för den mannen, och jag kommer ihåg att jag tyckte att det var så obehagligt.
Butikschefen hade snart situationen klar för sig. Han beordrade min kollega att räkna kassan, och därefter jämföra det med siffrorna i kassa-apparaten.
Det var alldeles tyst medan hon räknade. Mitt hjärta slog så hårt. Jag visste att alla runt omkring mig trodde att jag hade fel. Det tisslades och tasslades. Jag var ung, och kunden äldre och säker.
Jag hade rätt. Kassan stämde. Ett jubel utbröt runt omkring, och folk tittade plötsligt uppskattande på mig. Butikschefen klappade mig på axeln och berömde mig. Mina kollegor skröt med mig hela dagen och jag var i sjunde himlen.
Kunden dröp iväg. Jag hoppas att hon inte gjorde ett försök att lura mig för att jag var ung och lite osäker, men tanken har slagit mig.
Det har gått många år sedan den dagen. Jag fortsatte att arbeta extra på varuhuset under första året på gymnasiet, men sommaren därpå gick jag över till vården. På något sätt har jag väl stannat där.
Men nu väntar nya dagar. Nya möjligheter, och nya arbetsuppgifter. Nya arbetskamrater och ny miljö.
Det ser jag fram emot.
Ha en härlig dag! / Ingrid