En tågresa för så många år sedan.

Det finns så många fantastiska människor här i världen. Vi stöter på dem ibland. I det lilla, i vardagen.  

Jag satt här på altanen och funderade på vad jag skulle skriva om idag. Plötsligt kom jag att tänka på den här mannen som jag mötte för så många år sedan. Jag vet än idag inte hans namn, men jag kommer aldrig att glömma honom. Jag tycker fortfarande att han var fantastisk.

När min äldsta dotter Marie var liten, läste jag till socionom i Lund. Min tanke från början var att Marie och jag skulle kunna få en liten studentlägenhet där vi kunde bo, men så blev det inte. Istället fick jag genom bekanta hyra ett litet rum med kokskåp, och Marie fick bo hos mormor och morfar i veckorna när hennes pappa jobbade.

Jag saknade henne så otroligt mycket. Varje kväll gick jag ner till telefonkiosken vid järnvägsstationen och ringde hem. Ibland var Marie glad, och då gick jag hem med ett leende. Ibland var hon ledsen och saknade mamma. Då var min kväll förstörd. Jag grät så många tårar det där första året i Lund.  

När jag började det andra året på utbildningen sa jag upp mitt lilla rum. Jag stod inte ut med att vara hemifrån så mycket. Istället bestämde jag mig för att pendla mellan Lund och Torhamn. Med facit i hand så var det naturligtvis helt vansinnigt. Men jag var ung och orädd. Ingenting var omöjligt, och jag fixade det också. Även om det var tungt ibland.

Den 12/12 1985 anordnade Socialhögskolan i Lund en aktivitetsdag med julpyssel, glöggmingel och annat. Marie var tre år gammal, och vi hade åkt tåget ner den här dagen. Det tyckte hon var spännande.

Jag kommer ihåg att jag var så stolt över henne. Alla tyckte att hon var så söt i sina ljusa lockar, och de skrattade gott åt hennes små kommentarer.

Vi hade en underbar dag. Vi gjorde en massa julpyssel, och jag tror att vi båda hade lika roligt. När kvällen kom var Marie trött. Hon somnade gott i sin sulky och sov hela vägen ner till stationen.

Jag var fortfarande ganska ung och oerfaren under den här perioden. Inte hade jag haft en tanke på att det var lussevaka över hela landet, och att det kanske skulle komma att påverka vår tågresa.

Det var fullt av ungdomar på perrongen. Många av dem var kraftigt berusade och de skränade och lät som berusade ungdomar brukar göra.

Jag kommer ihåg den där olustkänslan i magen. Marie var så liten, och jag började bli rädd. Jag önskade bara att tåget skulle komma så vi kunde gå på och sätta oss på ett lugnt ställe.

Inte blev det bättre på tåget. Överallt fanns ungdomarna. Tåget var fullsatt, och jag fick ingen sittplats. Plötsligt kastade någon en flaska i kupén. Den ven genom luften innan den slog i golvet och gick i tusen bitar. Då blev jag riktigt rädd. Jag minns att jag lyfte upp Marie, som fortfarande sov gott. Jag vågade inte ha henne kvar i sulkyn. Konduktören gjorde vad han kunde för att stävja kaoset, men det var helt omöjligt.

Så där stod jag mitt på golvet med den lilla i famnen. Det var skrämmande, och jag var så otroligt rädd för att något skulle hända henne.

En äldre man reste sig och gav mig sin plats. Det var skönt att få sitta ner, men stöket på tåget fortsatte. Förutom den där resan på isen som jag skrev om tidigare, så tror jag att detta var en av de första gångerna jag kände mig riktigt maktlös i min mammaroll. Hur kunde jag utsätta Marie för det här? Det flög hela tiden föremål genom luften, och jag var så rädd.

Så plötsligt stod han där, framför mig. Konduktören. Utan ett ord tog han min väska och sulky, och vinkade bestämt åt mig att följa med. Det var ett sådant oväsen i kupén så det gick inte att prata.

Vi gick genom tåget. Det var samma kaos överallt. När vi kom fram till konduktörens privata kupé, öppnade han dörren och visade in oss där. Där var det lugnt och stilla. Det var som att komma till himmelriket.

Han plockade fram kuddar och täcken, och jag bäddade ner min Marie i den ena slafen. Så försvann han igen, och kom efter en stund tillbaka med kaffe i en mugg och några smörgåsar. Jag kan lova att det smakade gott.

Han var så trevlig den där konduktören. Han var så mån om att vi skulle ha det bra, och det kändes så skönt. Innan han gick lovade han att väcka mig i Karlskrona när tåget stannade, och uppmanade mig att sova en stund.

Sent på natten var vi framme i Karlskrona. Konduktören hjälpte mig av tåget med vagn och packning. Sedan dess har jag aldrig sett honom.

Men jag tänker på honom ibland. Det han gjorde betydde så mycket för mig, och den här mannen har lämnat ett stort avtryck. Ibland önskar jag att jag skulle få träffa honom igen så jag skulle kunna tacka honom ordentligt. Det kommer nog aldrig att bli så. Det har gått för lång tid.

Jag tycker att det är så underbart med människor. Vi vet sällan vem vi möter, och vem som gör de största avtrycken. Vem vi tar med oss i minnet genom livet, och vem vi lämnar bakom oss. Det är spännande.

Nu är klockan redan sent. Det börjar skymma på min altan. Katten Elsa krafsar på dörren och vill in, och det är dags att stänga ner datorn.

Hoppas att ni alla får en härlig kväll! /Ingrid