En svårbevarad hemlighet
När jag skriver detta är det söndag eftermiddag. Jag sitter ute på altanen med en kopp kaffe. Jag är själv hemma. Thomas är i skogen, och Denise har åkt iväg med sitt lag till Räppe där de ska spela match. Idag är jag inte med. Jag har en app i mobilen, som jag ivrigt ska följa matchen på. Den har inte börjat än.
Jag har torkat ur mitt kylskåp, och bakat lite idag. Just nu har jag torkat av mina golv, och det känns skönt. Det var välbehövligt.
Idag ska jag berätta om en lite kompis som Martina hade när hon var liten. Han hette Carl-Martin, och bodde bara en liten bit ifrån oss.
Carl-Martin var en vetgirig liten man. Första gången jag träffade honom var på scouterna, där Martina gjorde en kort karriär.
Vi hade samlats nere vid Gissleviks badplats, och lille Carl-Martin som då var i sexårsåldern, höll en lång föreläsning om myror och deras liv och leverne. Jag kommer ihåg att jag var djupt imponerad.
Carl-Martin blev så småningom Martinas första stora kärlek. De hade då börjat lågstadiet, i samma klass. Martina pratade vitt och brett om hur söt han var, och hon funderade mycket på om de ”skulle bli ihop”
Jag kommer ihåg att storasyster Marie hjälpte henne att plita ihop ett kärleksbrev till honom, och hur upprymd Martina var. Om Carl-Martin fick brevet eller inte, ska jag låta vara osagt.
När jag väntade Felicia 1999, gick Martina och Carl-Martin i fjärde klass. Vid ett tillfälle var han hemma hos Martina och lekte. Jag dukade fram lite fika, och medan de lät sig väl smaka tittade Karl-Martin ömsom på min mage, och ömsom på Martina. Han vred och vände sig på stolen, och såg ut som att han höll på att spricka.
Jag förklarade för honom att Martina skulle få ett litet syskon, och att det var därför min mage var så stor.
Han våndades där han satt. Man kunde riktigt se hur han kämpade med sig själv. Plötsligt exploderade han och utbrast så snabbt att vi nästan inte hann höra vad han sa: ” Min mamma har också en bebis i magen, men det få inte jag berätta för någon!”
Söta unge! Han kunde verkligen inte hålla sig. En stund efter att han hade åkt hem, ringde hans mamma som väntat. Hon förklarade lite ursäktande att det fortfarande var tidigt i graviditeten, och att hon inte ville att folk skulle få veta riktigt än. Jag förstod henne så väl.
Jag berättade för Carl-Martins mamma om hans våndor, och vi skrattade båda gott.
Det är så härligt med barn. De är så omedelbara, och så spontana.
Både Carl-Martin och Martina är vuxna idag. Carl-Martin driver ett eget företag inom bilbranschen, och är väldigt framgångsrik. Det är roligt. Jag läser om honom ibland, och kan inte låta bli att le när jag tänker på den där lille grabben i mitt kök, som kämpade så hårt med sig själv.
Ha en härlig dag! / Ingrid
Jag har torkat ur mitt kylskåp, och bakat lite idag. Just nu har jag torkat av mina golv, och det känns skönt. Det var välbehövligt.
Idag ska jag berätta om en lite kompis som Martina hade när hon var liten. Han hette Carl-Martin, och bodde bara en liten bit ifrån oss.
Carl-Martin var en vetgirig liten man. Första gången jag träffade honom var på scouterna, där Martina gjorde en kort karriär.
Vi hade samlats nere vid Gissleviks badplats, och lille Carl-Martin som då var i sexårsåldern, höll en lång föreläsning om myror och deras liv och leverne. Jag kommer ihåg att jag var djupt imponerad.
Carl-Martin blev så småningom Martinas första stora kärlek. De hade då börjat lågstadiet, i samma klass. Martina pratade vitt och brett om hur söt han var, och hon funderade mycket på om de ”skulle bli ihop”
Jag kommer ihåg att storasyster Marie hjälpte henne att plita ihop ett kärleksbrev till honom, och hur upprymd Martina var. Om Carl-Martin fick brevet eller inte, ska jag låta vara osagt.
När jag väntade Felicia 1999, gick Martina och Carl-Martin i fjärde klass. Vid ett tillfälle var han hemma hos Martina och lekte. Jag dukade fram lite fika, och medan de lät sig väl smaka tittade Karl-Martin ömsom på min mage, och ömsom på Martina. Han vred och vände sig på stolen, och såg ut som att han höll på att spricka.
Jag förklarade för honom att Martina skulle få ett litet syskon, och att det var därför min mage var så stor.
Han våndades där han satt. Man kunde riktigt se hur han kämpade med sig själv. Plötsligt exploderade han och utbrast så snabbt att vi nästan inte hann höra vad han sa: ” Min mamma har också en bebis i magen, men det få inte jag berätta för någon!”
Söta unge! Han kunde verkligen inte hålla sig. En stund efter att han hade åkt hem, ringde hans mamma som väntat. Hon förklarade lite ursäktande att det fortfarande var tidigt i graviditeten, och att hon inte ville att folk skulle få veta riktigt än. Jag förstod henne så väl.
Jag berättade för Carl-Martins mamma om hans våndor, och vi skrattade båda gott.
Det är så härligt med barn. De är så omedelbara, och så spontana.
Både Carl-Martin och Martina är vuxna idag. Carl-Martin driver ett eget företag inom bilbranschen, och är väldigt framgångsrik. Det är roligt. Jag läser om honom ibland, och kan inte låta bli att le när jag tänker på den där lille grabben i mitt kök, som kämpade så hårt med sig själv.
Ha en härlig dag! / Ingrid