En stressad Felicia
Måndag igen. Veckorna rusar på. Helgen har i vanlig ordning varit hektisk, och jag är trött. Vedklyvning och firande tar på krafterna.
Felicia ringde igår. Hon var uppstressad över allt skolarbete, balklänningen som inte hade kommit, betygen, och över vad hon ska göra i höst. Jag förstår så väl. Inte en minut skulle jag vilja byta med henne.
Jag kommer själv ihåg hur stressad jag var inför framtiden när jag tog studenten. Vad jag skulle göra, och hur mitt liv skulle se ut. Jag var skoltrött, och i vanlig ordning ganska hispig.
Min väninna Kerstin räddade mig den gången. Hon hjälpte mig till en ettårig anställning som tandsköterske-elev. Jag kommer ihåg det så väl. Det var ett roligt arbete, och min första månadslön var 900 kronor. Jag tjänar lite mer idag.
Sedan dess har livet rullat på. Jag har tagit många beslut. En del bra, en del sämre. Det som inte har varit bra har alltid löst sig. Det som har varit bra har jag försökt måna om.
Jag försöker säga det till Felicia. Hon är inte riktigt mottaglig. Det förstår jag. Så nu uppmanar jag henne istället att oroa sig för en sak i sänder.
Skolarbetet först. Då löser sig betygen. Hösten kommer att bli bra. Felicia är min dotter. Hon kommer inte att svälta. Hon är trevlig och social, och kan säkert få en fortsatt timanställning inom vården medan hon funderar.
Thomas tycker att hon ska göra lumpen. Det förfasar hon sig över. Hur han ens kan tänka tanken.
Men Felicia såväl som sina tre äldre systrar kommer att hitta sin väg. Den kanske blir lite krokig i början, men den raknar med tiden.
Allting kommer att lösa sig, det gör det alltid. Det gäller bara att våga vara trygg i den tron.
Nu ska jag lägga ner mina funderingar för den här gången. Det är dags att sätta fram lite frukost. Det rör sig på övervåningen. Familjen vaknar till liv.
Ha en härlig dag! /Ingrid
Felicia ringde igår. Hon var uppstressad över allt skolarbete, balklänningen som inte hade kommit, betygen, och över vad hon ska göra i höst. Jag förstår så väl. Inte en minut skulle jag vilja byta med henne.
Jag kommer själv ihåg hur stressad jag var inför framtiden när jag tog studenten. Vad jag skulle göra, och hur mitt liv skulle se ut. Jag var skoltrött, och i vanlig ordning ganska hispig.
Min väninna Kerstin räddade mig den gången. Hon hjälpte mig till en ettårig anställning som tandsköterske-elev. Jag kommer ihåg det så väl. Det var ett roligt arbete, och min första månadslön var 900 kronor. Jag tjänar lite mer idag.
Sedan dess har livet rullat på. Jag har tagit många beslut. En del bra, en del sämre. Det som inte har varit bra har alltid löst sig. Det som har varit bra har jag försökt måna om.
Jag försöker säga det till Felicia. Hon är inte riktigt mottaglig. Det förstår jag. Så nu uppmanar jag henne istället att oroa sig för en sak i sänder.
Skolarbetet först. Då löser sig betygen. Hösten kommer att bli bra. Felicia är min dotter. Hon kommer inte att svälta. Hon är trevlig och social, och kan säkert få en fortsatt timanställning inom vården medan hon funderar.
Thomas tycker att hon ska göra lumpen. Det förfasar hon sig över. Hur han ens kan tänka tanken.
Men Felicia såväl som sina tre äldre systrar kommer att hitta sin väg. Den kanske blir lite krokig i början, men den raknar med tiden.
Allting kommer att lösa sig, det gör det alltid. Det gäller bara att våga vara trygg i den tron.
Nu ska jag lägga ner mina funderingar för den här gången. Det är dags att sätta fram lite frukost. Det rör sig på övervåningen. Familjen vaknar till liv.
Ha en härlig dag! /Ingrid