En skräckupplevelse i barndomen
I går eftermiddag körde jag in till stationen för att hämta Denise vid tåget. Det var lugnt i trafiken, och inte så många bilar på vägarna. Det var tydligt att folk är lediga och att semestrarna har börjat på allvar.
Plötsligt bröts lugnet av en ambulans som hördes på långt håll. Sirenerna tjöt, och lamporna på taket blinkade frenetiskt med sitt blåa sken.
På ett ögonblick kastades jag femtio år bakåt i tiden.
Kerstin och jag bodde fortfarande kvar på Galgamarken, tillsammans med mamma i en liten lägenhet.
Mamma har alltid varit min trygghet. När jag var liten, var hon förutom mina far- och morföräldrar den enda jag hade.
På Galgamarken bodde under de här åren många äldre personer. Ibland blev de sjuka. Ibland kom ambulansen och hämtade dem, och då kom de aldrig tillbaka. De personer som ambulansen hämtade visste vi skulle dö.
Det var en skräckblandad spänningskänsla när sirenerna hördes i området. Alla barn samlades runt bilen för att se vems tur det var att lämna det här jordelivet.
En gång var jag nere i lekparken, när några andra barn kom och skrek att ambulansen var i området. Vi avbröt allt vi höll på med, och sprang mot husen. Inte för allt i världen kunde vi missa detta.
Ambulansen stod utanför vårt hus. Andäktigt väntade vi på att få se vem det gällde. Så kom då äntligen ambulansmännen med en bår, och på båren låg min mamma.
Jag kommer så väl ihåg det. Den förkrossande känslan av skräck som fyllde mig. Paniken. Hur oförstående jag var. Jag hade inte en aning om att hon var sjuk.
I efterhand har mamma berättat hur sjuk hon var, men att hon inte hade velat oroa Kerstin och mig. I stället hade hon till slut lyckats ringa min faster som larmade ambulansen.
Mamma hade en dubbelsidig svår lunginflammation, och hon blev direkt inlagd på sjukhuset.
Kerstin och jag fick bo med vår faster. Hon ville inte svara på våra frågor, utan pratade bort det. Försökte avleda oss, och sa att mamma snart skulle komma hem. Jag visste att hon ljög. Jag visste vad det innebar när man blev hämtad av ambulansen.
Mycket funderade jag på vad som skulle hända med Kerstin och mig. Det var dagar så fyllda av otrygghet, sorg och skräck. Skulle vi hamna på barnhem? Eller skulle vi bo med vår faster? Vart skulle vi ta vägen?
Det är dagar i mitt liv som satte spår för lång tid framöver. På sextiotalet pratade man inte med barn som man gör idag.
Hade någon tagit sig tid och satt sig ner med mig och förklarat vad som hände, så hade jag sluppit all den ångest jag bar på under mammas sjukhusvistelse.
Det var en annan tid. Jag är övertygad om att vår faster den gången gjorde det som hon trodde var rätt. Hon lät bli att prata om mamma, för att skona oss.
När mamma väl kom hem grät jag. Av glädje och av lättnad. Hon var svag, men hon lovade dyrt och heligt att hon inte tänkte dö. Inte kunde hon lämna oss.
Det har gått femtio år sedan den gången. Jag har blivit lite klokare, och mamma höll sitt löfte. Hon är fortfarande i livet.
Men när jag vill kan jag känna den där skräcken jag kände den gången. Det är inget roligt minne, men det lärde mig mycket.
Man måste våga prata med barn. Man måste förklara vad som händer, och ge dem något att förhålla sig till. Man måste våga vara ärlig. Även om det är svårt. Barn klarar så mycket mer än vad man tror.
Får barn ingenting att förhålla sig till sätter katastroftänket in. Det är alltid värre än sanningen.
Lite jobbiga minnen från mig en söndagsmorgon..
Ha en härlig dag! / Ingrid
Plötsligt bröts lugnet av en ambulans som hördes på långt håll. Sirenerna tjöt, och lamporna på taket blinkade frenetiskt med sitt blåa sken.
På ett ögonblick kastades jag femtio år bakåt i tiden.
Kerstin och jag bodde fortfarande kvar på Galgamarken, tillsammans med mamma i en liten lägenhet.
Mamma har alltid varit min trygghet. När jag var liten, var hon förutom mina far- och morföräldrar den enda jag hade.
På Galgamarken bodde under de här åren många äldre personer. Ibland blev de sjuka. Ibland kom ambulansen och hämtade dem, och då kom de aldrig tillbaka. De personer som ambulansen hämtade visste vi skulle dö.
Det var en skräckblandad spänningskänsla när sirenerna hördes i området. Alla barn samlades runt bilen för att se vems tur det var att lämna det här jordelivet.
En gång var jag nere i lekparken, när några andra barn kom och skrek att ambulansen var i området. Vi avbröt allt vi höll på med, och sprang mot husen. Inte för allt i världen kunde vi missa detta.
Ambulansen stod utanför vårt hus. Andäktigt väntade vi på att få se vem det gällde. Så kom då äntligen ambulansmännen med en bår, och på båren låg min mamma.
Jag kommer så väl ihåg det. Den förkrossande känslan av skräck som fyllde mig. Paniken. Hur oförstående jag var. Jag hade inte en aning om att hon var sjuk.
I efterhand har mamma berättat hur sjuk hon var, men att hon inte hade velat oroa Kerstin och mig. I stället hade hon till slut lyckats ringa min faster som larmade ambulansen.
Mamma hade en dubbelsidig svår lunginflammation, och hon blev direkt inlagd på sjukhuset.
Kerstin och jag fick bo med vår faster. Hon ville inte svara på våra frågor, utan pratade bort det. Försökte avleda oss, och sa att mamma snart skulle komma hem. Jag visste att hon ljög. Jag visste vad det innebar när man blev hämtad av ambulansen.
Mycket funderade jag på vad som skulle hända med Kerstin och mig. Det var dagar så fyllda av otrygghet, sorg och skräck. Skulle vi hamna på barnhem? Eller skulle vi bo med vår faster? Vart skulle vi ta vägen?
Det är dagar i mitt liv som satte spår för lång tid framöver. På sextiotalet pratade man inte med barn som man gör idag.
Hade någon tagit sig tid och satt sig ner med mig och förklarat vad som hände, så hade jag sluppit all den ångest jag bar på under mammas sjukhusvistelse.
Det var en annan tid. Jag är övertygad om att vår faster den gången gjorde det som hon trodde var rätt. Hon lät bli att prata om mamma, för att skona oss.
När mamma väl kom hem grät jag. Av glädje och av lättnad. Hon var svag, men hon lovade dyrt och heligt att hon inte tänkte dö. Inte kunde hon lämna oss.
Det har gått femtio år sedan den gången. Jag har blivit lite klokare, och mamma höll sitt löfte. Hon är fortfarande i livet.
Men när jag vill kan jag känna den där skräcken jag kände den gången. Det är inget roligt minne, men det lärde mig mycket.
Man måste våga prata med barn. Man måste förklara vad som händer, och ge dem något att förhålla sig till. Man måste våga vara ärlig. Även om det är svårt. Barn klarar så mycket mer än vad man tror.
Får barn ingenting att förhålla sig till sätter katastroftänket in. Det är alltid värre än sanningen.
Lite jobbiga minnen från mig en söndagsmorgon..
Ha en härlig dag! / Ingrid