En saknad far

Söndag kväll. Igen. Veckorna går så fort.

I morgon gör midsommarveckan sitt intåg. På fredag är det midsommarafton. Den dagen samlas vi i paradiset nere i Björkenäs. Det ska bli roligt.

Midsommarafton 1971, bodde vi på Galgamarken i Karlskrona. Mina föräldrar var skilda. Min lillasyster Kerstin hade följt med vår biologiska pappa till Skönstavik, för att fira midsommar.

Mamma och jag hade bestämt oss för att åka till festplatsen Lanternan i Björkenäs, där vi skulle dansa kring midsommarstången.

Vi hade en mysig eftermiddag mamma och jag. Vi dansade, och jag träffade några barn som jag lekte med. Vi köpte lotter, och glass. Jag kommer ihåg att det var ett strålande väder.

Jag var så nöjd när vi åkte hem. Dagen hade varit så lyckad. Som vanligt pratade jag oavbrutet i bilen, upprymd efter alla nya intryck.

Fullständigt omedveten var jag om vad som hade hänt. Att hela mitt liv hade ändrat riktning den här dagen hade jag just då ingen aning om. Min mamma hade träffat sitt livs kärlek, och jag hade totalt missat det.

Några dagar senare var Kerstin och jag ute på gatan och lekte. Vi var ett stort gäng. Av någon anledning kommer ihåg att vi hade varit nere i skogen och plockat blommor.

Plötsligt kom mamma gående hand i hand med en främmande man. Hon såg lycklig ut.

Mannen var lång. Han hade en stor mustasch. Än idag kommer jag ihåg den beiga v-ringade stickade koftan med en mörkare rand vid dragkedjan, som han hade på sig. Han hade kvar den i många år. Han har den även på fotot av honom här.

Jag kommer också ihåg att det var så spännande. Kerstin som aldrig har varit så finkänslig, ropade högt och pekade: ”Titta, mamma har skaffat ny fästman!”

Efteråt har mamma berättat att mannen lite förvånat hade vänt sig till henne och sagt: ”Har du fler barn?” Han hade trott att jag var ensam.

Det var så jag träffade en av de viktigaste männen i mitt liv. Min far.

Under ett års tid bodde vi kvar på Galgamarken. Varje kväll kom min far efter mjölkningen. Han lärde oss att spela rödskägg, och han ägnade mycket tid åt Kerstin och mig. Det var ett fint år. Mamma var så glad.

Den 30 september 1971 förlovade de sig i vårt vardagsrum. Kerstin och jag var med. Jag har fortfarande kvar fotot jag tog strax efter med min instamatic-kamera.

Det var min fars födelsedag. Mamma var gravid, och planerna på en flytt började ta form.

I januari 1972 gifte de sig hos borgmästaren i Karlskrona. Bröllopsresan bestod av en övernattning i Kalmar. Jag minns väl hur förtretade Kerstin och jag var över att vi inte fick följa med. Istället fick vi sova hos mormor och morfar.

Kring midsommar 1972 föddes så min lillebror. För mig som i hela mitt liv har älskat barn, var det stort. Jag ägnade massor av tid med honom, och jag brukar fortfarande skämta om att han var mitt första barn.

Så flyttade vi till Björkenäs. Ett nytt kapitel i mitt liv tog sin början. Många lyckliga år låg fortfarande framför mig.

1996 gick min far bort, efter en kort tids sjukdom. Det var en katastrof. Så svårt att acceptera.

Men i mina minnen är han fortfarande så levande. När jag vill kan jag höra hans härliga skratt. Jag kan tydligt se honom komma gående över gårdsplanen. Ligga på köksgolvet och leka med barnbarnen, eller leta i skafferiet efter något sött.

Han var en fantastisk människa. Jag kommer alltid att sakna honom.

När min far gick bort fick jag hans förlovningsring av mamma. När Thomas och jag bestämde oss för att förlova oss, fick jag även mammas ring.

Idag har Thomas och jag samma ringar som mina föräldrar en gång hade. Vi har dubbla namn, och dubbla datum i ringarna. Det känns fint.

Ibland tycker jag att Thomas påminner så mycket om min far. Han studerar alltid dödsannonserna i dagstidningen. Högt läser han varje morgon dagens namnsdagar. Precis på samma sätt.

Det känns så bra. Jag är säker på att min far och Thomas skulle ha funnit varandra, om de hade fått möjlighet att träffas. Nu blev det inte så.

Men jag är säker på att min fine far sitter i sin himmel och håller ett vakande öga på oss. Att han ser till att mamma har det bra, och att han ler åt de älskade barnbarnen. I den förvissningen känner jag mig så trygg.

Ha en härlig kväll! / Ingrid