En sagojul 1968
Ännu en dag i Malmö har passerat. Kursen är fortsatt mycket bra, och alla deltagarna är engagerade. Det är roligt, och dagarna går fort.
I kväll har jag gått en runda i närområdet. Det är mysigt att gå runt i mörkret och titta på alla juldekorationer, och lyssna på lite julmusik. Det är stämningsfullt. Jag njuter av att strosa. Plötsligt har jag all tid i världen.
Jag är väldigt traditionsbunden. Jag skulle inte kunna tänka mig att åka till värmen över julen, och jag har svårt att tänka mig en jul utan de mina.
Julen 1968 var jag sex år. Min lillasyster Kerstin var fem, och vi firade det året jul i vår lilla lägenhet på 47 kvm på Galgamarken utanför Karlskrona. Även det året firade jag med mina närmaste, även om de på den tiden var helt andra personer än de jag räknar dit i dag.
Det var mormor och morfar, och mina två ogifta morbröder Gustav och Georg. Farmor och farfar var där, och vår biologiske far hade fortfarande inte lämnat familjen.
Jag kommer så väl ihåg hur vackert mamma hade dukat bordet inne i vårt lilla vardagsrum. Hon hade vikt servetter och satt i glasen. Hon hade plockat fram vårt finporslin. Överallt i rummet brann tända ljus, och nedanför fönstret hade vi en liten upplyst fontän som porlade så vackert.
Det var som en saga. Vårt lilla vardagsrum hade plötsligt förvandlats till en sal på slottet. Jag kunde inte riktigt ta in det. Jag kommer ihåg att jag stod alldeles stilla vid ingången till rummet och bara tittade med stora ögon.
Det var julafton. Tomten skulle komma. Ett ögonblick av ren lycka.
Jag minns ingenting av julbordet det året. Jag minns inte hur maten smakade, eller om vi fick julmust eller saft i glasen. Det är helt borta. Däremot minns jag väl vår glada tomte.
En av mina morbröder tittade ibland lite för djupt i glaset. Han var glad och skojfrisk, och Kerstin och jag tyckte alltid att han var så rolig. Vi fick ofta följa med honom i hans arbete på gården hemma hos mormor och morfar, och han skämtade med oss barn. Georg.
Det här året skulle Georg vara tomte. En tomtemask var inhandlad, och en gammal rock och ett par raggsockor fick agera klädsel.
Fortfarande kan jag när jag vill minnas den där skräckblandade förtjusningen när tomten äntligen bankade på dörren, och kom in i hallen med sin säck full av julklappar. Inte hade jag då en aning om att tomten var Georg. På den tiden levde jag i sagornas värld, och att tomten fanns på riktigt var för mig en självklarhet.
Det ville sig inte bättre än att Georg skulle tända en cigarett, mitt under julklappsutdelningen. Han tände omsorgsfullt en tändsticka, men istället för att tända cigaretten lyckades han tända eld på skägget. Det blev stor uppståndelse. Någon lyckades släcka elden, och tomten fick lomma iväg utan att ha fullgjort sitt uppdrag. Julklapparna fick delas ut utan tomtens hjälp.
Det är femtio år sedan detta hände i år. Mormor och morfar, farmor och farfar, Gustav och Georg är borta sedan länge. Nya generationer har kommit i deras ställe.
Men minnet av den här sago-julen bär jag med mig som en pärla bland minnen. Ibland kommer jag att tänka på den. Då ser jag än en gång framför mig alla ljusen som brinner. Jag hör ljudet från fontänen som porlar, och jag beundrar den vackra dukningen. För ett kort ögonblick kan jag då återigen förnimma den där känslan av fulländad lycka.
Ha en härlig kväll! / Ingrid
I kväll har jag gått en runda i närområdet. Det är mysigt att gå runt i mörkret och titta på alla juldekorationer, och lyssna på lite julmusik. Det är stämningsfullt. Jag njuter av att strosa. Plötsligt har jag all tid i världen.
Jag är väldigt traditionsbunden. Jag skulle inte kunna tänka mig att åka till värmen över julen, och jag har svårt att tänka mig en jul utan de mina.
Julen 1968 var jag sex år. Min lillasyster Kerstin var fem, och vi firade det året jul i vår lilla lägenhet på 47 kvm på Galgamarken utanför Karlskrona. Även det året firade jag med mina närmaste, även om de på den tiden var helt andra personer än de jag räknar dit i dag.
Det var mormor och morfar, och mina två ogifta morbröder Gustav och Georg. Farmor och farfar var där, och vår biologiske far hade fortfarande inte lämnat familjen.
Jag kommer så väl ihåg hur vackert mamma hade dukat bordet inne i vårt lilla vardagsrum. Hon hade vikt servetter och satt i glasen. Hon hade plockat fram vårt finporslin. Överallt i rummet brann tända ljus, och nedanför fönstret hade vi en liten upplyst fontän som porlade så vackert.
Det var som en saga. Vårt lilla vardagsrum hade plötsligt förvandlats till en sal på slottet. Jag kunde inte riktigt ta in det. Jag kommer ihåg att jag stod alldeles stilla vid ingången till rummet och bara tittade med stora ögon.
Det var julafton. Tomten skulle komma. Ett ögonblick av ren lycka.
Jag minns ingenting av julbordet det året. Jag minns inte hur maten smakade, eller om vi fick julmust eller saft i glasen. Det är helt borta. Däremot minns jag väl vår glada tomte.
En av mina morbröder tittade ibland lite för djupt i glaset. Han var glad och skojfrisk, och Kerstin och jag tyckte alltid att han var så rolig. Vi fick ofta följa med honom i hans arbete på gården hemma hos mormor och morfar, och han skämtade med oss barn. Georg.
Det här året skulle Georg vara tomte. En tomtemask var inhandlad, och en gammal rock och ett par raggsockor fick agera klädsel.
Fortfarande kan jag när jag vill minnas den där skräckblandade förtjusningen när tomten äntligen bankade på dörren, och kom in i hallen med sin säck full av julklappar. Inte hade jag då en aning om att tomten var Georg. På den tiden levde jag i sagornas värld, och att tomten fanns på riktigt var för mig en självklarhet.
Det ville sig inte bättre än att Georg skulle tända en cigarett, mitt under julklappsutdelningen. Han tände omsorgsfullt en tändsticka, men istället för att tända cigaretten lyckades han tända eld på skägget. Det blev stor uppståndelse. Någon lyckades släcka elden, och tomten fick lomma iväg utan att ha fullgjort sitt uppdrag. Julklapparna fick delas ut utan tomtens hjälp.
Det är femtio år sedan detta hände i år. Mormor och morfar, farmor och farfar, Gustav och Georg är borta sedan länge. Nya generationer har kommit i deras ställe.
Men minnet av den här sago-julen bär jag med mig som en pärla bland minnen. Ibland kommer jag att tänka på den. Då ser jag än en gång framför mig alla ljusen som brinner. Jag hör ljudet från fontänen som porlar, och jag beundrar den vackra dukningen. För ett kort ögonblick kan jag då återigen förnimma den där känslan av fulländad lycka.
Ha en härlig kväll! / Ingrid