En rymning som inte blev som jag hade tänkt
När jag var liten och tillbringade så mycket tid ute hos mormor och morfar, så var ofta också mamma där. Hon hjälpte mormor med det mesta. Kerstin och jag hade alltid mycket att hitta på. Jag tror att mamma tyckte att det var rätt skönt.
Ibland blev det konflikter. Mormor var svag för Kerstin och mig, medan mamma ville fostra oss på sitt sätt. Det såg vi till att utnyttja. Mormor vann för det mesta.
Men vid ett tillfälle gav inte mamma med sig. Jag kommer inte längre ihåg vad det var som utlöste den här konflikten. Däremot kommer jag ihåg hur fruktansvärt arg jag var på henne. Jag skulle hämnas. Mamma skulle få lida för det här.
Dramatik har alltid varit en stor del i mitt liv.
Jag bestämde mig för att rymma. Mamma skulle bli orolig. Hon skulle ångra det hon hade gjort, och jag skulle i min stora nåd förlåta henne. Jag njöt där jag gick och gruvade på min hämnd.
Men vart skulle jag ta vägen? Jag fick inte gå upp på landsvägen, det visste jag. Det vågade jag inte heller. Trots mina gruvliga planer var jag ganska feg.
Det slutade med att jag försiktigt smög in i garaget i ladugården och stängde dörren ordentligt efter mig. Jag kröp in i baksätet på mormors och morfars Volvo Amazonkombi med galonsäten, och la mig tillrätta. Ingen kunde se mig utan att direkt titta in i bilen.
Jag låg där och fantiserade om hur dåligt mamma skulle må. Hur mycket hon skulle ångra sig och hur rädd hon skulle vara.
Efter en evighet fick jag plötsligt höra hur hon ropade på mig. Äntligen. Jag låg och lyssnade på ropen. Mormor kom också ut och ropade. Det kändes gott. Jag njöt i fulla drag. De fick vad de förtjänade.
Utan att ge mig tillkänna låg jag kvar. Jag hade uppnått mitt mål.
Det var varmt och skönt där jag låg. Det var sommar. Klockan på instrumentpanelen lät tick tick tick i ett sakta och sövande tempo. Jag kände hur ögonlocken blev tyngre och snart sov jag gott.
Jag vaknade av att mamma hysteriskt slet upp bildörren. Hon skrek åt mig när rädslan väl släppte. Tacka för det.
I ett par timmar hade de letat efter mig, medan jag sov gott i bilen. Mamma hade naturligtvis hunnit tänka en massa tankar om vad som hade hänt.
Hon var så arg. Ingenting blev som i min fantasi. Jag fick vackert kliva ur bilen och glömma min oförätt.
När Martina och Matilda var små umgicks jag dagligen med en nära väninna som heter Liselott. Vid ett tillfälle skulle jag passa hennes två barn. Det var inget konstigt med det. Vi brukade hjälpas åt och våra barn hade roligt ihop.
Plötsligt var Svante som då var två år gammal spårlöst försvunnen. Jag förstod inte hur det hade gått till. Jag hade varit ute hela tiden, och jag tyckte att jag hade koll på barnen. Men Svante var borta.
Jag letade överallt. Jag ropade och skrek, men ingen Svante.
Liselott kom för att hämta barnen och vi fortsatte att leta. Jag kommer ihåg att Liselott var nere i det vattenfyllda diket och tittade. Det var fruktansvärt.
Jag var så rädd. Tänk om det hade hänt Svante något. Då var det mitt fel.
Till slut hittade Liselott honom under en cypress. Lugnt och fridfullt låg han där och sov, helt ovetande om vilket rabalder han hade ställt till med.
Svante var bara två år. Han hade inte en aning om hur orolig han gjorde oss. Han var bara trött.
Då tänkte jag på den där händelsen i bilen för så många år sedan. Jag var fem- sex år då, och till skillnad från Svante så visste jag exakt vad jag gjorde.
Plötsligt förstod jag vad min mamma hade gått igenom den gången. Jag kunde fullt ut förstå hennes rädsla som övergick i ilska. Stackars mamma.
I kväll ska jag titta på fotboll. Denise spelar hemma mot Sandsbro AIK. Det är alltid lika spännande.
Ha en härlig kväll! / Ingrid
Ibland blev det konflikter. Mormor var svag för Kerstin och mig, medan mamma ville fostra oss på sitt sätt. Det såg vi till att utnyttja. Mormor vann för det mesta.
Men vid ett tillfälle gav inte mamma med sig. Jag kommer inte längre ihåg vad det var som utlöste den här konflikten. Däremot kommer jag ihåg hur fruktansvärt arg jag var på henne. Jag skulle hämnas. Mamma skulle få lida för det här.
Dramatik har alltid varit en stor del i mitt liv.
Jag bestämde mig för att rymma. Mamma skulle bli orolig. Hon skulle ångra det hon hade gjort, och jag skulle i min stora nåd förlåta henne. Jag njöt där jag gick och gruvade på min hämnd.
Men vart skulle jag ta vägen? Jag fick inte gå upp på landsvägen, det visste jag. Det vågade jag inte heller. Trots mina gruvliga planer var jag ganska feg.
Det slutade med att jag försiktigt smög in i garaget i ladugården och stängde dörren ordentligt efter mig. Jag kröp in i baksätet på mormors och morfars Volvo Amazonkombi med galonsäten, och la mig tillrätta. Ingen kunde se mig utan att direkt titta in i bilen.
Jag låg där och fantiserade om hur dåligt mamma skulle må. Hur mycket hon skulle ångra sig och hur rädd hon skulle vara.
Efter en evighet fick jag plötsligt höra hur hon ropade på mig. Äntligen. Jag låg och lyssnade på ropen. Mormor kom också ut och ropade. Det kändes gott. Jag njöt i fulla drag. De fick vad de förtjänade.
Utan att ge mig tillkänna låg jag kvar. Jag hade uppnått mitt mål.
Det var varmt och skönt där jag låg. Det var sommar. Klockan på instrumentpanelen lät tick tick tick i ett sakta och sövande tempo. Jag kände hur ögonlocken blev tyngre och snart sov jag gott.
Jag vaknade av att mamma hysteriskt slet upp bildörren. Hon skrek åt mig när rädslan väl släppte. Tacka för det.
I ett par timmar hade de letat efter mig, medan jag sov gott i bilen. Mamma hade naturligtvis hunnit tänka en massa tankar om vad som hade hänt.
Hon var så arg. Ingenting blev som i min fantasi. Jag fick vackert kliva ur bilen och glömma min oförätt.
När Martina och Matilda var små umgicks jag dagligen med en nära väninna som heter Liselott. Vid ett tillfälle skulle jag passa hennes två barn. Det var inget konstigt med det. Vi brukade hjälpas åt och våra barn hade roligt ihop.
Plötsligt var Svante som då var två år gammal spårlöst försvunnen. Jag förstod inte hur det hade gått till. Jag hade varit ute hela tiden, och jag tyckte att jag hade koll på barnen. Men Svante var borta.
Jag letade överallt. Jag ropade och skrek, men ingen Svante.
Liselott kom för att hämta barnen och vi fortsatte att leta. Jag kommer ihåg att Liselott var nere i det vattenfyllda diket och tittade. Det var fruktansvärt.
Jag var så rädd. Tänk om det hade hänt Svante något. Då var det mitt fel.
Till slut hittade Liselott honom under en cypress. Lugnt och fridfullt låg han där och sov, helt ovetande om vilket rabalder han hade ställt till med.
Svante var bara två år. Han hade inte en aning om hur orolig han gjorde oss. Han var bara trött.
Då tänkte jag på den där händelsen i bilen för så många år sedan. Jag var fem- sex år då, och till skillnad från Svante så visste jag exakt vad jag gjorde.
Plötsligt förstod jag vad min mamma hade gått igenom den gången. Jag kunde fullt ut förstå hennes rädsla som övergick i ilska. Stackars mamma.
I kväll ska jag titta på fotboll. Denise spelar hemma mot Sandsbro AIK. Det är alltid lika spännande.
Ha en härlig kväll! / Ingrid