En räddande ängel
Jag cyklade förbi Paolas hus i går. Det kom upp många tankar i huvudet. Många minnen genom åren strömmade förbi. Hur många gånger hon har stöttat mig, och hur hon alltid har funnits där. I perioder har vi inte träffats så ofta, men hon har aldrig varit längre än ett telefonsamtal bort.
Jag kommer ihåg när vi slutade nionde klass på Jändelskolan i Jämjö. Vi skulle åka på skolresa till Österrike med de flesta av niorna, och vi var så uppspelta inför resan.
Vi åkte buss och båt, och buss igen. Resan var lång, men vi hade fantastiskt roligt. Vi skämtade hårt med pojkarna, som man gör i den åldern. Det var en spännande tid, med mycket att upptäcka.
När vi kom ner till den plats där vi skulle bo och som jag inte längre kommer ihåg namnet på, tappade vi nästan andan. Det karakteristiska lilla hotellet låg fantastiskt vackert vid en liten sjö, med berg i bakgrunden. Det var litet, och avskilt.
Vi hade några härliga dagar på plats. Jag blev väldigt förälskad i en pojke från byn, och min klasskamrat Lena i hans kompis.
Den romantiska kvällen när vi fyra gick runt den upplysta sjön är ett fint minne. Vi var fortfarande så unga och romansen var så oskyldig.
Den här söta pojken som hette Herman och jag, brevväxlade ett tag efter det att jag hade kommit hem. Av naturliga skäl rann det ut i sanden.
En av de här dagarna var Paola iväg på något som jag inte längre kommer ihåg.
Paola såg äldre ut än oss andra, och hon gav sken av att vara betydligt mer mogen. Hon var lång och snygg, och hon hade en säkerhet som vi andra saknade vid den här åldern.
Lena, Åsa, Carina och jag satt kvar på vårt hotellrum och pratade. Vi skrattade mycket och hade allmänt roligt.
Plötsligt fick vi höra ett tumult utanför vårt fönster. På en stege stod några unga pojkar från orten uppradade, och den översta knackade ivrigt på rutan och ville bli insläppt.
Vi borde ha hört tusen varningsklockor ringa. Vi hörde inte en enda. Ingen av oss reagerade på att det var lite märkligt. Tvärtom. Vi tyckte att det var otroligt spännande.
Killarna var äldre än oss, och alla fyra såg bra ut.
Då gjorde vi ett stort misstag. Ett misstag som hade kunnat kosta oss mycket. Vi öppnade fönstret och släppte in dem. Vi tyckte att de var häftiga och hjärtat slog lite snabbare.
De var trevliga i början. Ganska snart visade de tydligt vad de var ute efter. De blockerade dörren ut till korridoren, och stämningen i rummet blev efter en stund allt mer hotfull. De började klä av sig, och trodde sig veta precis vad vi svenska flickor ville ha.
Det var otäckt, och jag kan fortfarande komma ihåg hur rädd jag var.
Då öppnades plötsligt dörren från utsidan med en nyckel. Paola kom in i rummet. Jag har nog aldrig i hela mitt liv blivit så glad över att se henne.
På ett ögonblick hade hon situationen klar för sig. Hon var inte sen att agera.
Jag kommer ihåg hur rädda pojkarna blev när de fick se henne. Efteråt hade vi lite roligt åt det. De var alla några år äldre än Paola, men respekten i deras ögon gick inte att ta miste på.
Paola som tidigare hade bott ett antal år i USA hade inga problem med engelskan. Med ett långt ilsket utlägg informerade hon dem om att hon var vår lärare, och att de skulle försvinna ut från vårt rum. Hon pekade med hela handen, och grabbarna lommade förskräckta iväg med kläderna i famnen.
När jag vill kan jag se Paola framför mig den gången. Hur arg hon var, och hur säker hon blev i sin roll. Den gången räddade hon oss. Från vad vågar jag inte ens tänka på. Finaste Paola.
Jag ska minsann ta en cykelrunda bort till henne en kväll. Dricka en kopp kaffe och gräva lite till i våra gamla minnen. Det är alltid lika roligt!
Ha en härlig kväll! / Ingrid
Jag kommer ihåg när vi slutade nionde klass på Jändelskolan i Jämjö. Vi skulle åka på skolresa till Österrike med de flesta av niorna, och vi var så uppspelta inför resan.
Vi åkte buss och båt, och buss igen. Resan var lång, men vi hade fantastiskt roligt. Vi skämtade hårt med pojkarna, som man gör i den åldern. Det var en spännande tid, med mycket att upptäcka.
När vi kom ner till den plats där vi skulle bo och som jag inte längre kommer ihåg namnet på, tappade vi nästan andan. Det karakteristiska lilla hotellet låg fantastiskt vackert vid en liten sjö, med berg i bakgrunden. Det var litet, och avskilt.
Vi hade några härliga dagar på plats. Jag blev väldigt förälskad i en pojke från byn, och min klasskamrat Lena i hans kompis.
Den romantiska kvällen när vi fyra gick runt den upplysta sjön är ett fint minne. Vi var fortfarande så unga och romansen var så oskyldig.
Den här söta pojken som hette Herman och jag, brevväxlade ett tag efter det att jag hade kommit hem. Av naturliga skäl rann det ut i sanden.
En av de här dagarna var Paola iväg på något som jag inte längre kommer ihåg.
Paola såg äldre ut än oss andra, och hon gav sken av att vara betydligt mer mogen. Hon var lång och snygg, och hon hade en säkerhet som vi andra saknade vid den här åldern.
Lena, Åsa, Carina och jag satt kvar på vårt hotellrum och pratade. Vi skrattade mycket och hade allmänt roligt.
Plötsligt fick vi höra ett tumult utanför vårt fönster. På en stege stod några unga pojkar från orten uppradade, och den översta knackade ivrigt på rutan och ville bli insläppt.
Vi borde ha hört tusen varningsklockor ringa. Vi hörde inte en enda. Ingen av oss reagerade på att det var lite märkligt. Tvärtom. Vi tyckte att det var otroligt spännande.
Killarna var äldre än oss, och alla fyra såg bra ut.
Då gjorde vi ett stort misstag. Ett misstag som hade kunnat kosta oss mycket. Vi öppnade fönstret och släppte in dem. Vi tyckte att de var häftiga och hjärtat slog lite snabbare.
De var trevliga i början. Ganska snart visade de tydligt vad de var ute efter. De blockerade dörren ut till korridoren, och stämningen i rummet blev efter en stund allt mer hotfull. De började klä av sig, och trodde sig veta precis vad vi svenska flickor ville ha.
Det var otäckt, och jag kan fortfarande komma ihåg hur rädd jag var.
Då öppnades plötsligt dörren från utsidan med en nyckel. Paola kom in i rummet. Jag har nog aldrig i hela mitt liv blivit så glad över att se henne.
På ett ögonblick hade hon situationen klar för sig. Hon var inte sen att agera.
Jag kommer ihåg hur rädda pojkarna blev när de fick se henne. Efteråt hade vi lite roligt åt det. De var alla några år äldre än Paola, men respekten i deras ögon gick inte att ta miste på.
Paola som tidigare hade bott ett antal år i USA hade inga problem med engelskan. Med ett långt ilsket utlägg informerade hon dem om att hon var vår lärare, och att de skulle försvinna ut från vårt rum. Hon pekade med hela handen, och grabbarna lommade förskräckta iväg med kläderna i famnen.
När jag vill kan jag se Paola framför mig den gången. Hur arg hon var, och hur säker hon blev i sin roll. Den gången räddade hon oss. Från vad vågar jag inte ens tänka på. Finaste Paola.
Jag ska minsann ta en cykelrunda bort till henne en kväll. Dricka en kopp kaffe och gräva lite till i våra gamla minnen. Det är alltid lika roligt!
Ha en härlig kväll! / Ingrid