En nyopererad lillasyster
Jag är tillbaka i mitt paradis. Havet dånar utanför förtältet, och hösten är påtaglig. Regnet kommer och går, och jag har haft värmen på i husvagnen i natt.
Det hörs inte längre några skratt från campingen. Inga människor är längre nere på badstranden och badar. Det är bara jag, korna och de fyra kalvarna på sjöängen, och den lille räven.
I går körde jag bort en runda till lillasyster Kerstin på hennes gård en bit härifrån. Kerstin är nyopererad. Hon har fått lite nya delar i sitt knä, och hon blev glad när jag kom. Hon har fortfarande svårt att röra sig, och hon erkände att det blir drygt i längden att bara titta på tv.
Vi satt och pratade länge i hennes soffa. I flera timmar, tills hennes Bengt ropade att maten var klar. Då fortsatte vi i köket, medan vi åt.
Vi pratade om jeans och täckjackor från 70-talet. Kerstin hjälpte mig att fylla i en del luckor i minnet.
Hon pratade om när vi gick på högstadiet. Hur det hände att mamma hämtade oss vid skolan på eftermiddagen, och hur vi åkte in till Karlskrona för att köpa kläder. Hur mysigt det var, och hur vi brukade gå och fika efteråt.
Kerstin pratade om när butiken JC kom till Karlskrona. Jag hade alldeles glömt bort det, men när hon sa det så såg jag det framför mig. Den höga musiken i den mysbelysta affären. Den hippa personalen. De nya kläderna, det nya modet, och känslan av att himmelriket var nära.
Det var långt före Lindex, Kapp-Ahl och H&M:s tid. Vårt utbud var inte så stort.
Hemma hos mamma i bokhyllan finns ett foto på oss tre syskon. Jag är klädd i en fin sommarklänning, som jag minns så väl. Vi köpte den på JC till skolavslutningen i åttan, och jag kände mig så fin i den. Jag kommer ihåg att jag provade den framför spegeln, och hur den hängde på en galge i mitt rum så jag kunde se den. Jag längtade så efter att få ta på mig den.
Kerstin som aldrig har gillat klänningar har ett par snygga vita jeans och en vit tunika med röda broderier på fotot. Det var de kläderna hon hade till sin konfirmation. I mitten står vår lillebror, och håller oss i varsin hand. Han är klädd i byxor och en T-shirt, och fyra år gammal tror jag att han struntade fullständigt i vad han hade på sig.
Det är spännande det här med kläder. Vissa plagg minns jag från tidig barndom. Jag hade en grå filtklänning som stacks när jag var liten. Den var inte ens fin, och jag tyckte aldrig om den. Kerstin pratade med värme idag om sina svarta jeans med röda sömmar som var så moderna på sjuttiotalet.
Jag minns mina jeans av märket ”Puss&Kram” och ”Gul och blå”. De jeansen var lite dyrare, så de fick jag önska sig i julklapp. Döm om min lycka när jag julafton hittade dem under allt papper de var inslagna i.
Idag bryr jag mig inte så mycket om kläder. Jag kan leva utan märkesjeans, och kläderna jag har sliter jag ut. Jag har mina favoritkläder som jag ständigt går i hemma, och utomhus har jag inte längre några livsfarliga platåträskor. Istället har jag säkra skor, som inte alltid är så snygga.
Allt har sin tid. Det som var viktigt då, är helt oviktigt idag. Tur är väl det. Tänk om hela mitt liv skulle gå ut på vilka kläder jag hade i garderoben, det hade känts lite fattigt..
Men det var roligt att prata bort en stund med Kerstin, och fördjupa sig lite i ungdomen. Jag tror minsann att jag ska ta en ny runda hem till henne i dag!
Ha en härlig dag! / Ingrid
Det hörs inte längre några skratt från campingen. Inga människor är längre nere på badstranden och badar. Det är bara jag, korna och de fyra kalvarna på sjöängen, och den lille räven.
I går körde jag bort en runda till lillasyster Kerstin på hennes gård en bit härifrån. Kerstin är nyopererad. Hon har fått lite nya delar i sitt knä, och hon blev glad när jag kom. Hon har fortfarande svårt att röra sig, och hon erkände att det blir drygt i längden att bara titta på tv.
Vi satt och pratade länge i hennes soffa. I flera timmar, tills hennes Bengt ropade att maten var klar. Då fortsatte vi i köket, medan vi åt.
Vi pratade om jeans och täckjackor från 70-talet. Kerstin hjälpte mig att fylla i en del luckor i minnet.
Hon pratade om när vi gick på högstadiet. Hur det hände att mamma hämtade oss vid skolan på eftermiddagen, och hur vi åkte in till Karlskrona för att köpa kläder. Hur mysigt det var, och hur vi brukade gå och fika efteråt.
Kerstin pratade om när butiken JC kom till Karlskrona. Jag hade alldeles glömt bort det, men när hon sa det så såg jag det framför mig. Den höga musiken i den mysbelysta affären. Den hippa personalen. De nya kläderna, det nya modet, och känslan av att himmelriket var nära.
Det var långt före Lindex, Kapp-Ahl och H&M:s tid. Vårt utbud var inte så stort.
Hemma hos mamma i bokhyllan finns ett foto på oss tre syskon. Jag är klädd i en fin sommarklänning, som jag minns så väl. Vi köpte den på JC till skolavslutningen i åttan, och jag kände mig så fin i den. Jag kommer ihåg att jag provade den framför spegeln, och hur den hängde på en galge i mitt rum så jag kunde se den. Jag längtade så efter att få ta på mig den.
Kerstin som aldrig har gillat klänningar har ett par snygga vita jeans och en vit tunika med röda broderier på fotot. Det var de kläderna hon hade till sin konfirmation. I mitten står vår lillebror, och håller oss i varsin hand. Han är klädd i byxor och en T-shirt, och fyra år gammal tror jag att han struntade fullständigt i vad han hade på sig.
Det är spännande det här med kläder. Vissa plagg minns jag från tidig barndom. Jag hade en grå filtklänning som stacks när jag var liten. Den var inte ens fin, och jag tyckte aldrig om den. Kerstin pratade med värme idag om sina svarta jeans med röda sömmar som var så moderna på sjuttiotalet.
Jag minns mina jeans av märket ”Puss&Kram” och ”Gul och blå”. De jeansen var lite dyrare, så de fick jag önska sig i julklapp. Döm om min lycka när jag julafton hittade dem under allt papper de var inslagna i.
Idag bryr jag mig inte så mycket om kläder. Jag kan leva utan märkesjeans, och kläderna jag har sliter jag ut. Jag har mina favoritkläder som jag ständigt går i hemma, och utomhus har jag inte längre några livsfarliga platåträskor. Istället har jag säkra skor, som inte alltid är så snygga.
Allt har sin tid. Det som var viktigt då, är helt oviktigt idag. Tur är väl det. Tänk om hela mitt liv skulle gå ut på vilka kläder jag hade i garderoben, det hade känts lite fattigt..
Men det var roligt att prata bort en stund med Kerstin, och fördjupa sig lite i ungdomen. Jag tror minsann att jag ska ta en ny runda hem till henne i dag!
Ha en härlig dag! / Ingrid