En novell om livet på en gård.

Medan vinden viner.

 

Olof drog undan gardinen och tittade ut genom köksfönstret. Det hade snöat ymnigt under natten. Han skulle bli tvungen att koppla för snöplogen för att få gårdsplanen framkomlig. Olof suckade lite medan han förstrött drog ihop livremmen i sina byxor. Det fick vänta en stund. Först skulle korna ha sitt.

Den stora dörren till ladugården gnisslade när han öppnade den. Därinne var det varmt. Korna råmade välkomnande i sina bås, och i den lilla stian vid ena kanten av byggnaden gruffade grisarna. Olof log. Djuren låg honom varmt om hjärtat, och han kunde inte tänka sig ett bättre jobb än det som lantbrukare.

Hela sitt liv hade Olof tillbringat på den här gården. Han var född här, och som vuxen hade han en gång tagit över efter sin far. Han hade levt ett gott liv här med sin Karin. De två sönerna hade kommit i rask takt, men de var båda vuxna nu. Åren hade gått.

För några år sedan hade Olof blivit änkeman. Karin hade varit sjuk ett tag, men hennes bortgång hade ändå kommit som en chock. Olof hade trott att han skulle gå under av sorg. Han hade begravt sig i arbete, men med hjälp av sina söner och deras familjer hade han till slut kommit igenom det värsta. Visst tänkte han på Karin ibland, men det gjorde inte längre lika ont.

Nu var det dags för äldste sonen Andreas och hans fru att flytta in på gården. Andreas hade alltid varit med Olof ute på åkrarna, och hans intresse hade hållit i sig. I tonåren hade han gått på lantbruksgymnasiet, och han hade drivit igenom många förbättringar på gården.

Olof kände så väl igen sig i sin son. Det var roligt att gården stannade kvar i familjen. Andreas och hans fru Lisa väntade tillökning till våren, och snart skulle Olof bli farfar. Det såg han fram emot.

Olof hade så smått börjat installera sig i det lilla undantagshuset som låg vackert beläget i en skogsdunge. Det skulle bli skönt att lämna över ansvaret, och gå i pension. Precis som Olofs egen far hade gjort när Olof tog över, skulle han finnas till hands och hjälpa Andreas med det han behövde.

• Hallå, är det någon här?

Olof som hade varit djupt försjunken i sina egna tankar, tittade förvånat upp från sidan av Rosa där han satt nersjunken på huk. Han kände på juvret, lossade mjölkmaskinen från spenarna och hängde upp den på kroken. Vem sökte honom här så tidigt på morgonen?

Han reste sig upp och klappade Rosa över ryggen samtidigt som han spanade bort mot ladugårdsdörren. Borta vid foderkistan stod en kvinna i hans egen ålder, med en liten flicka vid handen. Kvinnan var klädd i en varmfodrad marinblå jacka, och en vit stickad mössa. Den lilla var ordentligt påpälsad i overall och mössa.

Kvinnan fick syn på Olof och gick honom till mötes. Glatt sträckte hon fram handen och hälsade. Hennes handslag var fast.

• Hej!

Kvinnan log. Hennes ögon var nyfikna och djupt blå, och hon utstrålade en härligt positiv energi.

• Jag heter Britt. Det här är mitt barnbarn Tilda. Vi undrar om vi kunde få titta på kossorna? Och fråga om vi kanske kan få köpa lite mjölk framöver? Jag har hyrt det gula huset på andra sidan vägen, så vi är grannar.

En lång stund senare såg Olof fundersamt efter de två, när de hand i hand lämnade gården. Det hade varit en trevlig stund. Lilla Tilda som först hade varit blyg och reserverad, hade snart tinat upp. Hon hade klappat korna med en skräckblandad förtjusning, och hon hade strålat av stolthet när hon fick hjälpa honom att mata en av kalvarna.

Medan snöplogen gjorde sitt jobb, satt Olof i traktorn och funderade. Det hade varit ett trevligt avbrott när Tilda och Britt dök upp. Nya grannar. Tänk att Ohlsson hade fått för sig att hyra ut det där gamla huset. Det hade stått tomt i evigheter. Men det var bra. Hus mådde som bäst när någon bodde i dem. Olof nickade lite för sig själv där han satt.

Kvällen därpå dök Britt upp igen. Hon log stort medan hon drog av sig vantarna. Hennes mörka lockar stod som en sky runt hennes mjuka kinder, som just nu var röda av kylan. Olof noterade att hon såg bra ut.

Britt ville köpa riktig mjölk. Hon skulle ställa till med storbak dagen efter, och kunde inte tänka sig något bättre att baka på.

Olof skrattade. Visst skulle hon få mjölk. Så mycket hon ville.

Ute i mjölkrummet fyllde Olof på den lilla mjölkspannen som Britt hade med sig. Han satte noga på locket innan han lämnade tillbaka den igen.

• Sådär, log han. Nu kan du baka.

Britt blev kvar en stund. Olof upptäckte att hon var lätt att prata med, och han kom på sig själv med att skratta gott flera gånger. Britt hade en härlig humor.

Dagen därpå höll Olof på med att tapetsera sovrummet i stugan. Han visslade medan han höll på. Han gillade verkligen den här tapeten, och resultatet överträffade alla hans förväntningar. Plötsligt hörde han ett förtjust utrop bakom sig.

• Men, vad snyggt det blir! Vad duktig du är!

Olof hade inte hört att hon kom, och med ett förvånat leende vände han sig om. Bakom honom stod Britt med en stor påse bullar i handen och studerade hans verk.

Olof tyckte om alla former av praktiskt arbete. Det gav honom en tillfredsställelse att se hur resultatet växte fram, och det var roligt att Britt uppskattade det.

Snart var den nyinköpta kaffebryggaren på. Bullarna var fortfarande varma och luktade himmelskt. Olof plockade fram några koppar med fat från skåpet som han satte på den rutiga bordsduken. Ljuslyktan på bordet tände han upp och flyttade lite ursäktande undan den vissna julstjärnan som fortfarande stod kvar sedan jul. Det där med blommor var inte riktigt Olofs område.

Utsikten över det vita vinterlandskapet utanför fönstret var storslaget. Kaffet var gott, och bullarna fantastiska. Olof åt flera stycken. Det var längesedan han hade ätit så gott hembakat. Tiden gick alldeles för fort. Britt var lätt att prata med, och de upptäckte snart att de hade många gemensamma intressen. När skymningen föll och Olof till slut var tvungen att gå ut till sina djur, dröjde tankarna kvar hos Britt. Hon var en fantastisk kvinna.

Några veckor senare flyttade så Andreas och Lisa in på gården. Olof hade renoverat färdigt i stugan, och sedan några dagar tillbaka installerad. Han hade fått det mesta i ordning, och det var skönt att det inte var så stort. Att städa tillhörde inte Olofs favoritsysselsättningar.

Det var så roligt att se ungdomarnas iver. Lisa bar kartonger, medan Andreas och Olof bar möbler. Lisa dirigerade dem, och Olof skrattade. Det skulle bli så härligt att ha dem på gården. Lisa var en fin tjej. Andreas hade haft tur.

Samma kväll blåste det upp. Snön yrde utanför fönstret, och Olof tittade bekymrat ut. Lampan i taket blinkade, och efter en kort stund gick strömmen. Olof var van vid strömavbrott. De luftburna elledningarna var utsatta den här årstiden. Men i köksskåpet fanns det gott om både ljus och batterier till ficklampan.

Olof öppnade luckan till vedspisen. Med spiskroken rörde han om i glöden, innan han la in några vedträn. Han slog igen luckan med en smäll. Det var varmt och skönt i stugan, och han kom på sig själv med att fundera på hur Britt hade det uppe hos sig. Det där gamla huset var dåligt isolerat, det visste han. Det fanns visserligen en kamin där, men hade Britt någon ved?

Tanken gav honom ingen ro. Till slut klädde han på sig och gick ut i snöovädret. Det var kolmörkt ute, och han fumlade lite med ficklampan innan han fick igång den. Han stretade mot vinden, och framme vid vedboden fyllde han en skepparkorg med ved. Det skulle räcka fram till nästa dag.

Med korgen i ena handen och ficklampan hårt i den andra, tog han sig ner mot vägen och bort till Britt. Det lyste från ljusen i fönstret, hon var hemma.

Det var som han hade befarat. Britts hus var utkylt, och värmeljusen förslog inte långt. Det var ingen tvekan om att Britt blev glad över att se honom.

Med gemensamma krafter hjälptes de åt med att försöka få eld i den gamla kaminen. Det ville sig inte. Kaminen hade inte varit använd på evigheter. Huset hade stått tomt länge innan Britt flyttade in, och skorstenen var säkert inte i bästa skick. Till slut reste sig Olof upp. Han borstade av sig sotet och vände sig mot Britt med en bestämd min.

• Du får sova hos mig i natt.

Britt fick ta hans säng, medan han själv kröp ner i soffan. Utanför ven vinden, men i stugan var det varmt. Länge låg han där i soffan och funderade, medan han väntade på att sömnen skulle infinna sig. Han lyssnade efter ljud från sängkammaren, och han log när en liten snarkning letade sig ut genom dörren. Det kändes på något sätt så gott att ha henne där.

Morgonen därpå var strömmen tillbaka. När Olof kom in från morgonmjölkningen luktade det gott från köket. Britt hade bullat upp en ordentlig frukost, och kaffet var upphällt. Olof sprack upp i ett förvånat leende. Det här hade han inte förväntat sig. En glädje sköt upp i honom. Han såg på Britt, och han kunde inte sluta le. Hon gjorde någonting med honom som han inte kunde förklara, och det var så härligt att få ha henne i huset.

De tillbringade dagen inomhus. Olof hittade en kortlek, och de spelade lite skitgubbe. Andreas och Lisa kom förbi för att se hur Olof hade det, och förvånat hälsade de på Britt. Andreas log lite retsamt mot sin far.

• Jag tar djuren ikväll pappa. Ta du lite ledigt och gör något roligt i stället.

Andreas skrattade, och ungdomarna försvann snart ut genom dörren igen.

Plötsligt kände Olof sig generad. Andreas antydningar hade satt huvudet på spiken. Britt hade kommit att betyda mer för honom än en vän, och det hade sonen läst av på ett ögonblick. Men hur skulle Britt ta det?

Olof tittade upp och mötte hennes blick. Hon log mjukt. I hennes ögon kunde han läsa det svar som han nästan inte hade vågat hoppas på. En spirande känsla av något nytt och outforskat spred sig i kroppen på Olof. Hennes blick var så varm. Den var så full av kärlek. Hon var så vacker.

Omtumlad av allt som hände så fick Olof inte fram ett ord. Hela hans liv förändrades i det ögonblicket. Det var några sekunder av ren lycka, och Olof skulle komma att minnas just den stunden för resten av sitt liv.

Så gick han de få stegen som skilde dem åt. Utan att några ord behövdes drog han in henne i sin famn. Han njöt av att ha henne så nära, och han kramade henne. Hennes hår luktade så gott. Hennes kropp var så mjuk, och plötsligt fylldes han av ett lugn.

När Karin gick bort hade Olof varit övertygad om att kärleken var ett avslutat kapitel för hans del.  Han hade haft fel. Britt hade kommit in i hans liv, och med sitt varma sätt och underbara personlighet hade hon fyllt upp det tomrum som han hade levt i så länge.

Han drog henne lite ifrån sig och såg in i hennes vackra ögon. Försiktigt kysste han hennes mun. Hon blundade. Han kysste henne igen. Och igen. Så drog han henne lite ifrån sig.

• Vad är det som händer?

Han skakade leende på huvudet.

• Vad gör du med mig?

Britt hade kommit in i hans liv och fyllt det med en spirande känsla av hopp. Ingen kunde veta något om framtiden, men en inre känsla sa honom att Britt hade kommit för att stanna. Han log mot henne.    

Andreas skulle komma att ta över allt mer av gårdens arbete. Lisa och han skulle snart ge Olof ett barnbarn, och återigen skulle små fötter trampa runt här på gården.

Han skulle vara rädd om det han hade fått. Han skulle vårda kärleken till de sina, och finnas där när de behövde honom. Tillsammans skulle de göra något riktigt bra av det här, det var han övertygad om. Med en känsla av tillförsikt såg han framtiden an. Den var deras.