En mindre lyckad parkering

Jag har precis kommit hem från jobbet, och har krupit upp i en av fåtöljerna på altanen. Elsa sover gott i den andra. Snön försvinner allt mer utanför skjutdörrarna. Det är skönt. Solen gör sitt jobb.  

Idag bestämde jag mig för att inte bry mig om det här med årstider när jag skriver. Istället skulle jag skriva om det som bara dök upp i mitt huvud, och det slutade med ett långt inlägg om en av mina barndoms jular. 

Då påpekade Thomas lite fint, att folk kanske vill läsa om något annat än julen nu. Felicia skrek högt. ”Men mamma, vi har ju precis sluppit den där mörka årstiden! Skriv om sommaren i stället!” 

Så mitt inlägg om julen hamnade i sparat. Det kanske dyker upp lite senare under året.  

Istället ska jag skriva några rader om ett av mina allra första möten med polisen i min ungdom. 

När jag som artonåring hade tagit mitt körkort, brukade jag ibland få låna mina föräldrars bil in till gymnasieskolan där jag gick sista året. Bussarna gick inte så ofta, och det var annars långa dagar. 

Utanför Chapmanskolan låg i en backe en parkering som var perfekt för oss skolungdomar.  Mellan raderna satt det staket uppsatt, som markering av platserna. Jag stod alltid där. Det var nära och bra. 

En dag när jag kom fram, fick jag se ett antal polisbilar som stod parkerade på gatan nedanför. Jag blev så otroligt nervös. Flera poliser stod utanför sina bilar, och det kändes som att alla tittade på mig. Så var det naturligtvis inte. 

Men jag bestämde mig för att visa dem att jag naturligtvis hade full koll på hur man parkerade.  Jag körde snyggt in på området. Självförtroendet steg, och jag parkerade galant. Jag kommer ihåg hur nöjd jag kände mig. Så klev jag ur bilen. Än idag kan jag inte förstå varför jag inte bara gick därifrån. 

Istället konstaterade jag att jag stod alldeles för nära staketet. Jag vet inte om jag ville imponera, men i alla fall så hoppade jag in i bilen igen. Jag startade motorn och la i ettan. Drog på med gasen med tanke på backen och körde iväg.

Bakom mig hördes i samma stund ett brak. I all hast hade jag fått i backen istället för ettan, och med full gas körde jag ner hela staketet. Det låg ner längs backen.  

Där satt jag i bilen. Poliserna stod kvar nere på gatan, och jag ville bara sjunka genom jorden. Det var så hemskt.  

Så klev jag ur bilen. Jag gick bakom den och tittade på staketet. Sedan tittade jag bort mot poliserna. Även om jag hade inbillat mig tidigare, så kan jag lova er att alla ögon nu var riktade mot mig. Jag var 18 år. Jag hade inte en aning om vad jag skulle göra. Jag tittade på staketet igen. Gav poliserna en sista blick innan jag sakta gick därifrån.  

Det är märkligt, men varken jag eller mina föräldrar blev kontaktade för det här. Ingen hörde av sig, och jag kunde till slut andas ut.  

Om det hade hänt idag hade jag agerat annorlunda, men jag skyller på min ungdom. Säkert fick poliserna  lite att prata om till kaffet, och förhoppningsvis fick de sig ett gott skratt.  

Jag <skrattar också åt det idag, även om det just då inte var så roligt.  

Ha en härlig kväll, och tack för att du har läst! /Ingrid