En milarunda som har gått till historien

Min första kopp kaffe för dagen står på fönsterkarmen. Jag sitter som vanligt uppkrupen i soffhörnet, och Elsa ligger vid sidan om. Det är fortfarande mörkt ute, och jag har tänt ett värmeljus på bordet. Jag älskar tända ljus. Det är en de positiva sakerna med den mörka årstiden.

En gång skrämde Ann och jag ihjäl ett rådjur. Vi pratar om det ibland, och fortfarande har vi ingen aning om vad som egentligen hände. Det kommer vi heller aldrig att få veta.  

Vi var så flitiga på den tiden Ann och jag. Vi gick milarunda på milarunda. Vi pratade och vi skrattade. Det var en härlig tid på många sätt.

Allt av värde, och allt helt utan värde avhandlade vi på våra rundor. Efteråt njöt vi av nybryggt kaffe och knäckebröd hemma i Anns vardagsrum. Aldrig har väl kaffet smakat så gott som då.

Den här dagen var en tidig sommardag. Det var varmt luften, och solen sken. Vi gick i T-shirt och shorts, med varsin vattenflaska i bältet. Gruset dammade runt fötterna, där vi gick fram längs den lilla skogsvägen. Vi passerade några enstaka hus, i övrigt var det bara skog, åker och ängsmark.

I en liten glänta fick vi plötsligt syn på ett rådjur, som stod blixtstilla med ett litet kid bredvid sig. Hon tittade uppmärksamt på oss. Vi stannade upp, och stod en stund och beundrade dem. Den lilla ungen var så söt. Han kunde inte ha varit många veckor gammal.

Utan någon som helst förvarning, hoppade rådjursmamman plötsligt högt upp i luften. Hon hoppade så högt att det kändes helt orimligt att hon skulle kunna ha förmågan att göra det. Hon nästan flög. Uppe i luften gjorde hon en tvärvändning, och ramlade i backen med benen rätt upp i vädret. Det var väldigt dramatiskt. Vi tyckte det var så märkligt. Jag kommer ihåg att vi funderade på varför, men att vi till slut kom överens om att rådjuret spelade död. Någon av oss hade hört att djur kunde göra så för att skydda sina ungar. Vi bestämde oss för att låta dem vara ifred och gick därifrån.

På eftermiddagen ringde jag till Ruben. Jag tyckte det var lite olustigt med rådjuret. Ruben är en klok man, och han kan mycket om skog och mark. Han tog genast ur mig villfarelsen att rådjuret skulle ha spelat död. Rådjur gör inte så. Det måste ha hänt något.

Martina och jag satte oss i bilen. Vi hämtade upp Ruben, och körde tillbaka till den lilla gläntan i skogen. Rådjuret låg kvar som vi hade lämnat det. Med benen upp i luften, och det lilla kidet vid sidan om.

Jag har inte en aning om vad som hände med rådjuret den där gången. Naturligtvis skrämde vi inte ihjäl det, men vi skojar om det ibland.

Markägaren tog hand om det lilla kidet, och vad som hände med den lille är jag lyckligt ovetande om.

Nu hör jag hur det låter på övervåningen. Denise är vaken. Elsa har övergett mig, och det är dags att fixa lite frukost.

Ha en härlig dag! /Ingrid