En livsfarlig liten grabb
Min Thomas är fantastisk. Han är allt jag någonsin har önskat mig, och allt jag velat ha. Men tack gode Gud att jag inte är hans mamma.
När Thomas föddes 1961 var Elsa, hans mamma, hemma i tre månader. Elsa hade en tjänst som lärarinna, och tre månader var vad hon fick vara tjänstledig. En barnflicka anställdes som tog hand om Thomas och hans fyra år äldre bror Anders.
Familjen bodde i en tjänstebostad, som skolan tillhandahöll i Lindås.
Thomas var helt omöjlig som barn. Allt som kunde hända och allt som absolut inte kunde hända, hände honom.
Fem år gammal lekte han och hans kompisar datten runt huset där de bodde. På ett ställe fanns det en garageport två meter under marknivå, med en murad vägg upp. Den här kanten aktade man sig noga för.
Thomas lyckades olyckligt nog snubbla på sina egna fötter, precis bredvid den.
Handlöst föll han huvudstupa de två meterna ner till marken. Väl nere slog han i huvudet i ett stålgaller, som användes till att torka fötterna på.
Blodet sprutade, och han tuppade av en stund. Kompisarna sprang snabbt och hämtade hans föräldrar, och stackars Elsa trodde i den stunden att Thomas var död. Jag kan bara ana hur rädd hon måste ha varit.
Thomas hade spräckt skallen och fick sy tretton stygn. Läkaren tyckte att han var så duktig, så han fick en hel krona i belöning. Den räckte till en halv liter glass, som plåster på såren.
Efter den här händelsen var pannan spetsig i många år. Detta gjorde att han inte kunde nicka bollen rakt när de spelade fotboll. Den gick antingen åt höger eller åt vänster. Enligt Thomas är detta enda anledningen till att han som ung aldrig blev fotbollsproffs.
Som sjuåring gick han på simskola i en liten insjö några mil från Emmaboda. På den tiden gick det taxi både dit och hem.
Grabbar är grabbar. När simskolan var slut för dagen och taxin kom, var det ett gäng killar som alltid tävlade om vem som skulle komma först. Thomas var liten och snabb. Vid ett tillfälle var han framme så snabbt att taxin inte ens hann stanna, utan körde över hans fot.
Tio år gammal slant han med en motorsåg och sågade upp sitt knä.
Som femtonåring var han ute och körde motorcrosscykel. På en liten smal grusväg mötte han en stor traktor med ett stort hölass efter sig. Detta ekipage tog upp hela vägen. Det fanns ingen möjlighet att mötas. Thomas körde av vägen och rätt in i en stenmur.
Tjugo år gammal åkte han till Italien med en kompis. De körde motorcykel, och livet lekte. Planen var att de skulle stanna borta en vecka.
Italien var fantastiskt. De hade så roligt, och italienskorna gick inte av för hackor. När det började bli dags att styra kosan hemåt, bestämde de sig därför för att stanna ytterligare en vecka. Så långt var allt gott och väl. Problemet var bara att ingen av dem tänkte på att ringa hem och berätta det för sina föräldrar. Arma mamma Elsa.
När de till slut lämnade Italien hade Thomas lyckats få i sig dålig kyckling. Han var så fruktansvärt sjuk. Med fyrtio graders feber körde han i hällande ösregn motorcykeln längs autobahn. Då längtade han bara hem.
Thomas måste ha haft änglavakt i hela sitt liv. Han är fortfarande så full av liv. Jag kan bara ana hur han var som ung.
Det är härligt. Thomas är en underbar person. Man har aldrig tråkigt i hans sällskap. Han har ständigt nya projekt på gång, och hans energi känns ibland outtömlig.
Men som sagt. Jag skulle aldrig ha velat vara hans mamma.
Ha en härlig kväll! /Ingrid
När Thomas föddes 1961 var Elsa, hans mamma, hemma i tre månader. Elsa hade en tjänst som lärarinna, och tre månader var vad hon fick vara tjänstledig. En barnflicka anställdes som tog hand om Thomas och hans fyra år äldre bror Anders.
Familjen bodde i en tjänstebostad, som skolan tillhandahöll i Lindås.
Thomas var helt omöjlig som barn. Allt som kunde hända och allt som absolut inte kunde hända, hände honom.
Fem år gammal lekte han och hans kompisar datten runt huset där de bodde. På ett ställe fanns det en garageport två meter under marknivå, med en murad vägg upp. Den här kanten aktade man sig noga för.
Thomas lyckades olyckligt nog snubbla på sina egna fötter, precis bredvid den.
Handlöst föll han huvudstupa de två meterna ner till marken. Väl nere slog han i huvudet i ett stålgaller, som användes till att torka fötterna på.
Blodet sprutade, och han tuppade av en stund. Kompisarna sprang snabbt och hämtade hans föräldrar, och stackars Elsa trodde i den stunden att Thomas var död. Jag kan bara ana hur rädd hon måste ha varit.
Thomas hade spräckt skallen och fick sy tretton stygn. Läkaren tyckte att han var så duktig, så han fick en hel krona i belöning. Den räckte till en halv liter glass, som plåster på såren.
Efter den här händelsen var pannan spetsig i många år. Detta gjorde att han inte kunde nicka bollen rakt när de spelade fotboll. Den gick antingen åt höger eller åt vänster. Enligt Thomas är detta enda anledningen till att han som ung aldrig blev fotbollsproffs.
Som sjuåring gick han på simskola i en liten insjö några mil från Emmaboda. På den tiden gick det taxi både dit och hem.
Grabbar är grabbar. När simskolan var slut för dagen och taxin kom, var det ett gäng killar som alltid tävlade om vem som skulle komma först. Thomas var liten och snabb. Vid ett tillfälle var han framme så snabbt att taxin inte ens hann stanna, utan körde över hans fot.
Tio år gammal slant han med en motorsåg och sågade upp sitt knä.
Som femtonåring var han ute och körde motorcrosscykel. På en liten smal grusväg mötte han en stor traktor med ett stort hölass efter sig. Detta ekipage tog upp hela vägen. Det fanns ingen möjlighet att mötas. Thomas körde av vägen och rätt in i en stenmur.
Tjugo år gammal åkte han till Italien med en kompis. De körde motorcykel, och livet lekte. Planen var att de skulle stanna borta en vecka.
Italien var fantastiskt. De hade så roligt, och italienskorna gick inte av för hackor. När det började bli dags att styra kosan hemåt, bestämde de sig därför för att stanna ytterligare en vecka. Så långt var allt gott och väl. Problemet var bara att ingen av dem tänkte på att ringa hem och berätta det för sina föräldrar. Arma mamma Elsa.
När de till slut lämnade Italien hade Thomas lyckats få i sig dålig kyckling. Han var så fruktansvärt sjuk. Med fyrtio graders feber körde han i hällande ösregn motorcykeln längs autobahn. Då längtade han bara hem.
Thomas måste ha haft änglavakt i hela sitt liv. Han är fortfarande så full av liv. Jag kan bara ana hur han var som ung.
Det är härligt. Thomas är en underbar person. Man har aldrig tråkigt i hans sällskap. Han har ständigt nya projekt på gång, och hans energi känns ibland outtömlig.
Men som sagt. Jag skulle aldrig ha velat vara hans mamma.
Ha en härlig kväll! /Ingrid