En liten äventyrare
Det är sommar ute. Ute i Björkenäs galer göken, och hela ängen framför sjöboden är full av gäss. Det är varmt i vattnet.
Jag tycker det är en sådan fantastisk tid. Människor blommar upp. Man pratar mer med varandra, och jag upplever att världen känns lite gladare. Folk har mer energi, lust och ork.
Min Martina, är den av mina tjejer som jag känner igen mig mest i. Som barn hade hon precis som jag alltid så stora planer. Det fanns aldrig något lagom. Hon gick in för allt hon skulle göra med liv och lust. Ibland gick det bra, och ibland gick det mindre bra.
Vi har en videofilm där hon är i fyraårsåldern. Med inlevelse berättar hon framför kameran hur hon ska simma tusen meter i den lilla plastpoolen som var max en meter bred.
Martina gör sig beredd att springa och dyka i. Samtidigt har hon noga koll på att kameran är med. Några meter innan hon är framme, halkar hon och ramlar i gräset. Ett tjut är det sista som hörs innan kameran stängs av. Den filmen är helt underbar.
När Martina växte upp, lämnade hon alltid sitt rum under somrarna. Äventyret hägrade. Hon hade vilda planer, och entusiastiskt pratade hon om allt hon skulle göra.
Första året flyttade hon inte så långt. Den sommaren bodde hon på balkongen under bar himmel. Ända till den natten ett bi stack henne i ansiktet och hon svullnade upp. Då flyttade hon in igen.
Året därpå var hon ute i skogen och hittade ett älgtorn. Snabbt insåg hon att det var en alldeles utmärkt bostad. Lika entusiastiskt som vanligt, involverade hon sina små vänninor i det här och fick med dem på idén. Tillsammans travade de upp till ägaren av tornet och frågade om det var okej att de flyttade dit. Ägaren skrattade gott. Han såg inga hinder i det.
En hel sommar sov Martina i det där älgtornet. Ibland var kompisarna med, och ibland sov hon själv. Hon hade gott om tidningar och förnödenheter med sig. Underbara unge.
Någon sommar sov hon på familjens studsmatta som stod på gräsmattan. En annan i en stor plastbubbla vi hade på tomten. Något år i husvagnen som fungerade som lekstuga. Hennes fantasi var det inget fel på.
Idag är min Martina vuxen. Hennes planer är inte längre lika stora. Äventyrslusten har lagt sig, och idag bor hon hemma året om.
Hon är mamma till lille Karl. Den bästa han hade kunnat få.
Men jag anar och tror, att det i lilleman finns ännu en liten äventyrare som bidar sin tid.
Han har glimten i ögat. Glädjen, nyfikenheten och energin.
Vem vet. Kanske kommer ägaren till älgtornet att få ännu ett besök om några år. Kanske kommer studsmattan att bli ännu ett natthärbärge, och kanske testar han balkongen.
Eller inte. Han kanske hittar sina egna ställen. Sina egna äventyr och sina egna drömmar.
Han är så lik sin mamma.
Ha en härlig kväll! / Ingrid
"Martina hos fotografen 1990. Hon var inte alls intresserad, så fotografen mutade henne med tablettask."
Jag tycker det är en sådan fantastisk tid. Människor blommar upp. Man pratar mer med varandra, och jag upplever att världen känns lite gladare. Folk har mer energi, lust och ork.
Min Martina, är den av mina tjejer som jag känner igen mig mest i. Som barn hade hon precis som jag alltid så stora planer. Det fanns aldrig något lagom. Hon gick in för allt hon skulle göra med liv och lust. Ibland gick det bra, och ibland gick det mindre bra.
Vi har en videofilm där hon är i fyraårsåldern. Med inlevelse berättar hon framför kameran hur hon ska simma tusen meter i den lilla plastpoolen som var max en meter bred.
Martina gör sig beredd att springa och dyka i. Samtidigt har hon noga koll på att kameran är med. Några meter innan hon är framme, halkar hon och ramlar i gräset. Ett tjut är det sista som hörs innan kameran stängs av. Den filmen är helt underbar.
När Martina växte upp, lämnade hon alltid sitt rum under somrarna. Äventyret hägrade. Hon hade vilda planer, och entusiastiskt pratade hon om allt hon skulle göra.
Första året flyttade hon inte så långt. Den sommaren bodde hon på balkongen under bar himmel. Ända till den natten ett bi stack henne i ansiktet och hon svullnade upp. Då flyttade hon in igen.
Året därpå var hon ute i skogen och hittade ett älgtorn. Snabbt insåg hon att det var en alldeles utmärkt bostad. Lika entusiastiskt som vanligt, involverade hon sina små vänninor i det här och fick med dem på idén. Tillsammans travade de upp till ägaren av tornet och frågade om det var okej att de flyttade dit. Ägaren skrattade gott. Han såg inga hinder i det.
En hel sommar sov Martina i det där älgtornet. Ibland var kompisarna med, och ibland sov hon själv. Hon hade gott om tidningar och förnödenheter med sig. Underbara unge.
Någon sommar sov hon på familjens studsmatta som stod på gräsmattan. En annan i en stor plastbubbla vi hade på tomten. Något år i husvagnen som fungerade som lekstuga. Hennes fantasi var det inget fel på.
Idag är min Martina vuxen. Hennes planer är inte längre lika stora. Äventyrslusten har lagt sig, och idag bor hon hemma året om.
Hon är mamma till lille Karl. Den bästa han hade kunnat få.
Men jag anar och tror, att det i lilleman finns ännu en liten äventyrare som bidar sin tid.
Han har glimten i ögat. Glädjen, nyfikenheten och energin.
Vem vet. Kanske kommer ägaren till älgtornet att få ännu ett besök om några år. Kanske kommer studsmattan att bli ännu ett natthärbärge, och kanske testar han balkongen.
Eller inte. Han kanske hittar sina egna ställen. Sina egna äventyr och sina egna drömmar.
Han är så lik sin mamma.
Ha en härlig kväll! / Ingrid
"Martina hos fotografen 1990. Hon var inte alls intresserad, så fotografen mutade henne med tablettask."
