En lillasyster
Jag ringde min syster i går förmiddag. Min avsikt var att lura ner henne till husvagnen på en kopp kaffe, men det gick dåligt. Kerstins barnbarn Martin fyllde år, och det var kalas på gång.
Vi pratade en lång stund. Vi har alltid så mycket att prata om, och det är alltid lika givande.
Vi delar så många minnen. Hon har funnits med i hela mitt liv, och jag kan inte tänka mig det utan henne.
Kerstin har haft det tufft i några år. Hon har dragits med svår värk. I våras opererades hennes höft, och i augusti är det dags för hennes knä. Jag hoppas innerligt att hon ska få ett bättre liv med lite mindre smärta och lite mer rörlighet.
Hon har alltid varit en av mina bästa vänner. Jag kommer ihåg när vi var små, och var på gården hos mormor och morfar. Då hade vi alltid varandra. Fantasin var det inget fel på, och vi var ute och lekte hela dagarna.
Vi lekte ofta hemma på gatan också. Själva eller med ett gäng andra ungar.
I lägenheten på Galgamarken, hade Kerstin och jag varsin sparbössa som såg ut som Joakim von Anka.
Vid ett tillfälle när mamma inte var hemma bröt vi med gemensamma krafter upp Kerstins sparbössa. Jag kommer ihåg hur mynten ramlade i strid ström ner på täcket i sängen där vi satt. Vi tyckte att det var en ofantlig massa pengar.
I en lång stund satt vi sedan och planerade allt som Kerstin skulle köpa för alla pengarna. Hon var generös. Det skulle nog räcka till en hel del till mig också.
Jag minns det så väl. Vi var så inne i våra planer. Det var så spännande, och vi trodde att vi skulle kunna köpa hela världen för pengarna i hennes lilla spargris.
Så kom mamma hem, och drömmen fick ett abrupt slut.
En gång hittade vi tre nyfödda kattungar hemma hos mormor och morfar.
Som vi kelade med de här små. Kerstin valde ut en liten röd kattunge, och jag en spräcklig som jag döpte till Sessan.
En dag kom det en kvinna och tog med sig Kerstins lilla kattunge. Jag tror inte riktigt att mamma och mormor hade förstått hur ledsna vi skulle bli, och det slutade med att Sessan fick följa med oss hem till Galgamarken.
Vi hade Sessan i många år. Hon följde med oss i flytten ut till Björkenäs, och där fick hon några bra år innan hon gick bort i en olycka.
Allt det här känner Kerstin till. Det är hennes minnen också. Det är häftigt. När jag pratar om min barndom är hon den ende förutom kanske mamma som vet vad jag pratar om.
När jag själv fick barn var jag noga med att jag ville ha mer än ett barn. Jag ville att mina barn skulle ha någon att dela sin barndom med. Jag ville att de också skulle ha en ”Kerstin”.
Jag hoppas att min lillasyster och jag kommer att kunna träffas lite mer i sommar. Det har inte blivit så mycket av den varan sedan jag flyttade till Emmaboda. Nu blir det enklare, och från augusti är jag ledig.
Jag ser fram emot många härliga skratt. Ännu fler minnen, och en massa gofika!
Ha en härlig kväll! / Ingrid
Vi pratade en lång stund. Vi har alltid så mycket att prata om, och det är alltid lika givande.
Vi delar så många minnen. Hon har funnits med i hela mitt liv, och jag kan inte tänka mig det utan henne.
Kerstin har haft det tufft i några år. Hon har dragits med svår värk. I våras opererades hennes höft, och i augusti är det dags för hennes knä. Jag hoppas innerligt att hon ska få ett bättre liv med lite mindre smärta och lite mer rörlighet.
Hon har alltid varit en av mina bästa vänner. Jag kommer ihåg när vi var små, och var på gården hos mormor och morfar. Då hade vi alltid varandra. Fantasin var det inget fel på, och vi var ute och lekte hela dagarna.
Vi lekte ofta hemma på gatan också. Själva eller med ett gäng andra ungar.
I lägenheten på Galgamarken, hade Kerstin och jag varsin sparbössa som såg ut som Joakim von Anka.
Vid ett tillfälle när mamma inte var hemma bröt vi med gemensamma krafter upp Kerstins sparbössa. Jag kommer ihåg hur mynten ramlade i strid ström ner på täcket i sängen där vi satt. Vi tyckte att det var en ofantlig massa pengar.
I en lång stund satt vi sedan och planerade allt som Kerstin skulle köpa för alla pengarna. Hon var generös. Det skulle nog räcka till en hel del till mig också.
Jag minns det så väl. Vi var så inne i våra planer. Det var så spännande, och vi trodde att vi skulle kunna köpa hela världen för pengarna i hennes lilla spargris.
Så kom mamma hem, och drömmen fick ett abrupt slut.
En gång hittade vi tre nyfödda kattungar hemma hos mormor och morfar.
Som vi kelade med de här små. Kerstin valde ut en liten röd kattunge, och jag en spräcklig som jag döpte till Sessan.
En dag kom det en kvinna och tog med sig Kerstins lilla kattunge. Jag tror inte riktigt att mamma och mormor hade förstått hur ledsna vi skulle bli, och det slutade med att Sessan fick följa med oss hem till Galgamarken.
Vi hade Sessan i många år. Hon följde med oss i flytten ut till Björkenäs, och där fick hon några bra år innan hon gick bort i en olycka.
Allt det här känner Kerstin till. Det är hennes minnen också. Det är häftigt. När jag pratar om min barndom är hon den ende förutom kanske mamma som vet vad jag pratar om.
När jag själv fick barn var jag noga med att jag ville ha mer än ett barn. Jag ville att mina barn skulle ha någon att dela sin barndom med. Jag ville att de också skulle ha en ”Kerstin”.
Jag hoppas att min lillasyster och jag kommer att kunna träffas lite mer i sommar. Det har inte blivit så mycket av den varan sedan jag flyttade till Emmaboda. Nu blir det enklare, och från augusti är jag ledig.
Jag ser fram emot många härliga skratt. Ännu fler minnen, och en massa gofika!
Ha en härlig kväll! / Ingrid