En ledare jag hade kunnat vara utan...

I dag är det Påskafton. Marie och familjen har kommit hem.

Alla fem barnbarnen är samlade. Måns och Alvin är lika gamla. Likaså Hedda och Varg. De har så roligt ihop. Det är ett fasligt liv, men vad gör det.

Martinas och Martins lille Karlis, är hela familjens lille ögonsten. Han är snart 11 månader gammal, och man får aldrig nog av honom. Han är alltid glad, och så liten han är så har han glimten i ögat.

Idag har han fått sitt livs första påskägg. Han strålar som en liten sol, med choklad i hela ansiktet.

Man möter många människor under ett liv. Vissa tar man med sig, medan andra snabbt försvinner ur minnet.

När jag var liten och bodde på Galgamarken gick jag precis som alla mina andra kompisar i söndagsskolan. Världen var inte så stor, och man fick passa på. Jag tyckte det var roligt. Vi fick pyssla, och någon av fröknarna läste sagor. Vi tände ljus, och vi fikade. När vi gick hem fick vi alltid med oss ett litet bokmärke eller ett klistermärke. Det var vi inte bortskämda med.

Min karriär inom söndagsskolan skulle dock få ett abrupt slut.

Sista gången jag var där, berättade en av fröknarna med inlevelse om hur Jesus hade dött på korset. Det tyckte vi var sorgligt, och vi lyssnade andäktigt där vi satt på en matta på golvet.

Hon fortsatte att berätta att det hade varit Djävulens verk, och att man måste akta sig för honom. Han fanns överallt. Om Djävulen tog en, så kom man inte till himlen. Istället fick man brinna i helvetet.

Detta var otroligt skrämmande för oss barn. Vi blev livrädda, och det har jag förstått som vuxen var meningen. Någon började gråta, och någon annan ropade efter mamma. Det var ganska kaotiskt kommer jag ihåg.

Då lugnade oss fröken, och förklarade att vi inte behövde vara rädda. Om vi döpte oss innan vi gick hem, så kom den onde inte åt oss. Om vi däremot inte döpte oss, så kunde han mycket väl ta oss när vi gick hem.  

Det fanns en präst i lokalen. Flera av barnen lät sig döpas. Jag och några till diskuterade hur vi skulle göra, men valde trots allt att låta bli. Som vuxen förstår jag inte hur vi vågade. Vi trodde blint på det hon hade sagt.

Det var en fruktansvärd språngmarsch hem den gången. Vi såg Djävulen i varenda buske, och vi grät högljutt.

Naturligtvis gick inte detta obemärkt förbi. Det blev ett stort pådrag av upprörda föräldrar, och jag kommer ihåg att tidningen var inblandad.

Ledarna i söndagsskolan byttes ut, men jag gick aldrig dit igen. Inte gjorde mina kompisar det heller.

Det är otroligt att en vuxen människa kan göra så. Som barn är man så utlämnad, och så lätt att lura. Jag vet inte vad den här kvinnan skulle vinna på att döpa en massa skräckslagna barn, men något hade hon väl i tankarna.

Den här ledaren är i mina ögon ingen representant för den kristna tron. Jag har vänner som är djupt religiösa, och som på ett helt annat sätt lever de upp till det budskapet med värme och kärlek. Inte med skrämsel och hot.

Den här kvinnan bär jag med mig genom livet. Jag tänker sällan på henne, men någon gång poppar hon upp. På något sätt har hon för mig blivit symbolen för det onda. Jag har svårt att tro att det var meningen med hennes utspel.

Det har gått många år sedan den gången. Jag är idag lite äldre, och lite klokare.

I kväll är det dags för påsk-buffé hemma hos Martina och Martin i Torhamn. Hela familjen Kaos är samlad, och som vanligt är det fullt ös. Alla lagar mat, hälften har vi glömt, men vad gör det. Vi har så fantastiskt roligt!

Sköt om er, och ha en härlig Påskafton! /Ingrid