En kväll som gick till historien.
När jag skriver detta är det tidig söndagsmorgon. Thomas sover fortfarande. Denise är i Karlskrona över helgen, och katten Elsa har gått ut en runda efter en natt inomhus.
Det är grått utanför fönstret. På soffbordet har jag tänt ett ljus, och den sedvanliga koppen med kaffe ryker på fönsterkarmen. Det är min stund.
När jag var ung, var mitt liv om möjligt ett ännu större kaos än vad det är idag. Det var alltid tvunget att hända någonting, och en oplanerad helg var på den tiden otänkbart. Vi hade ett stort umgänge, och alla hade vi barn i samma åldrar. Det var fullt ös, och det var roligt. Det var en annan tid.
Vi umgicks bland annat mycket med min dåvarande man Loffes syster Gunilla, och hennes man Tomas. Otaliga stunder har jag suttit runt deras köksbord och druckit kaffe, och jag kan sakna Gunilla ibland. Hon är en härlig tjej.
Vid ett tillfälle skulle vi ha knytkalas. Jag kommer inte ihåg vad jag skulle ha med mig, men jag antar att jag hade bakat något till kaffet. Jag hade tre små barn vid det tillfället, och det var alltid lika stressigt innan vi kom iväg. Ungarna skulle kläs, och tiden var sällan på min sida. Loffe var alltid klar en kvart innan, och han gruffade över att jag aldrig blev färdig. Så var det alltid. I dag kan jag le åt mig själv som den tidsoptimist jag var.
När vi till slut kom fram till Gunilla och Tomas var det mörkt ute. Det var kallt, och jag kommer ihåg att jag var förväntansfull. Vi skulle spela kort, och ha en mysig kväll.
Inne i hallen lämnade jag över kakan till Gunilla. Jag hängde av mig jackan, och gick ut i köket. När Gunilla fick se mig, såg hon plötsligt alldeles förvånad ut. Sedan började hon skratta. Hon pekade på mig och skrattade till slut så tårarna rann. Jag förstod ingenting. Så fick jag se mig själv i en spegel.
För att skydda min fina klänning hemma, hade jag hängt på mig ett av min mormors gamla solkiga förkläden. Det hade säkert en gång varit väldigt fint, men vid den här tiden såg det inte mycket ut för världen. Dessutom hade jag bakat, och alla moment av kakan gick mycket tydligt att avläsa på förklädet.
I all hast och i ivern att komma iväg, hade jag glömt att ta av mig det. Det pratar Gunilla fortfarande om idag. Hon missar aldrig ett tillfälle att påminna mig om det.
Jag hämnades genom att slå henne stort i kortspel samma kväll.
Idag är det bästa jag vet en oplanerad helg. Jag älskar att bara vara hemma, och göra så lite som möjligt. Att få chansen att läsa den där boken som jag aldrig hinner med. Pröva det där receptet som ser så gott ut. Eller bara se en film på tv och få känna mig allmänt onyttig.
Nu rör det sig på övervåningen. Thomas är vaken, och det är dags att sätta fram lite frukost. En härligt oplanerad söndag ligger framför mig!
Ha en härlig dag! / Ingrid
Det är grått utanför fönstret. På soffbordet har jag tänt ett ljus, och den sedvanliga koppen med kaffe ryker på fönsterkarmen. Det är min stund.
När jag var ung, var mitt liv om möjligt ett ännu större kaos än vad det är idag. Det var alltid tvunget att hända någonting, och en oplanerad helg var på den tiden otänkbart. Vi hade ett stort umgänge, och alla hade vi barn i samma åldrar. Det var fullt ös, och det var roligt. Det var en annan tid.
Vi umgicks bland annat mycket med min dåvarande man Loffes syster Gunilla, och hennes man Tomas. Otaliga stunder har jag suttit runt deras köksbord och druckit kaffe, och jag kan sakna Gunilla ibland. Hon är en härlig tjej.
Vid ett tillfälle skulle vi ha knytkalas. Jag kommer inte ihåg vad jag skulle ha med mig, men jag antar att jag hade bakat något till kaffet. Jag hade tre små barn vid det tillfället, och det var alltid lika stressigt innan vi kom iväg. Ungarna skulle kläs, och tiden var sällan på min sida. Loffe var alltid klar en kvart innan, och han gruffade över att jag aldrig blev färdig. Så var det alltid. I dag kan jag le åt mig själv som den tidsoptimist jag var.
När vi till slut kom fram till Gunilla och Tomas var det mörkt ute. Det var kallt, och jag kommer ihåg att jag var förväntansfull. Vi skulle spela kort, och ha en mysig kväll.
Inne i hallen lämnade jag över kakan till Gunilla. Jag hängde av mig jackan, och gick ut i köket. När Gunilla fick se mig, såg hon plötsligt alldeles förvånad ut. Sedan började hon skratta. Hon pekade på mig och skrattade till slut så tårarna rann. Jag förstod ingenting. Så fick jag se mig själv i en spegel.
För att skydda min fina klänning hemma, hade jag hängt på mig ett av min mormors gamla solkiga förkläden. Det hade säkert en gång varit väldigt fint, men vid den här tiden såg det inte mycket ut för världen. Dessutom hade jag bakat, och alla moment av kakan gick mycket tydligt att avläsa på förklädet.
I all hast och i ivern att komma iväg, hade jag glömt att ta av mig det. Det pratar Gunilla fortfarande om idag. Hon missar aldrig ett tillfälle att påminna mig om det.
Jag hämnades genom att slå henne stort i kortspel samma kväll.
Idag är det bästa jag vet en oplanerad helg. Jag älskar att bara vara hemma, och göra så lite som möjligt. Att få chansen att läsa den där boken som jag aldrig hinner med. Pröva det där receptet som ser så gott ut. Eller bara se en film på tv och få känna mig allmänt onyttig.
Nu rör det sig på övervåningen. Thomas är vaken, och det är dags att sätta fram lite frukost. En härligt oplanerad söndag ligger framför mig!
Ha en härlig dag! / Ingrid