En kort fotbollskarriär
Igår när jag kom hem från jobbet satt Thomas och hans bror Anders och tittade på fotbollsmatchen Sverige-Mexico. Det var ett fasligt liv i vardagsrummet.
Thomas stod upp på golvet och skrek när jag kom in. Han kastade sig runt halsen på mig och höll på att golva mig. Det var väldigt dramatiskt.
Jag hade lyckats komma hem mitt i Sveriges tredje mål. Snabbt försvann jag ut i köket. Med livet i behåll.
När jag var barn så spelade min bästis Kerstin fotboll i Torhamns Goif. Jag var inte så intresserad, men vad gör man? Om Kerstin spelade skulle inte jag vara sämre.
Så iklädd träningskläder och gympaskor äntrade jag idrottsplatsen och fotbollsplanen i Torhamn. Jag kände mig taggad. Jag var ganska duktig på idrott, och förväntningarna på mig var höga. Jag kände pressen.
Tränaren talade om att han körde runt och plockade upp spelare som bodde långt från idrottsplatsen, så det var inga problem. Han skulle hämta mig i fortsättningen. Så långt var allt väl.
På uppvärmningen var jag med. Jag kunde både springa och göra höga knä-uppdragningar.
Det var värre när bollen kom fram…
Det var förfärligt. Jag var livrädd. Jag undvek bollen i möjligaste mån.
När jag väl försökte sparka på den så blev det fel. Mina små tåfjuttar gjorde ingen större nytta. Alla förväntningarna kom av sig, och stämningen på plan var ganska pinsam.
Hela veckan gruvade jag mig sedan för nästa träning. Jag tyckte att det var olustigt, och jag tyckte att bollen var läskig. Samtidigt ville jag inte visa mig feg och dra mig ur. Det löste sig på bästa sätt.
Samma dag som träningen skulle äga rum, ringde tränaren. Han hade kommit på att jag bodde lite för långt iväg. Han var ledsen, men om någon kunde köra mig till träningen så var jag självklart välkommen.
Det fanns det inte. Jag drog en lättnadens suck, och det gjorde nog fotbollslaget också.
Jag tycker det är så roligt. Jag var verkligen helt kass på fotboll, och min bollkänsla var katastrofal. Jag gjorde ett tappert försök, men detta var det bästa som kunde hända. För oss alla.
Sedan den dagen har jag hållit mig undan från bollsporter. Jag fortsatte med friidrott ett tag, och tyckte det var roligt.
Det har gått många år sedan min ytterst korta fotbollskarriär. Jag har skrattat gott åt det minnet flera gånger.
Men nu är jag tillbaka på idrottsplatserna igen. Som den entusiastiska fotbollsmamma jag numera är, hejar jag fram min dotter och hennes lag genom seriespelets gång.
Idag befinner jag mig på andra sidan sidlinjen på plan. Där kommer jag mer till min rätt..
Ha en härlig dag! / Ingrid
Thomas stod upp på golvet och skrek när jag kom in. Han kastade sig runt halsen på mig och höll på att golva mig. Det var väldigt dramatiskt.
Jag hade lyckats komma hem mitt i Sveriges tredje mål. Snabbt försvann jag ut i köket. Med livet i behåll.
När jag var barn så spelade min bästis Kerstin fotboll i Torhamns Goif. Jag var inte så intresserad, men vad gör man? Om Kerstin spelade skulle inte jag vara sämre.
Så iklädd träningskläder och gympaskor äntrade jag idrottsplatsen och fotbollsplanen i Torhamn. Jag kände mig taggad. Jag var ganska duktig på idrott, och förväntningarna på mig var höga. Jag kände pressen.
Tränaren talade om att han körde runt och plockade upp spelare som bodde långt från idrottsplatsen, så det var inga problem. Han skulle hämta mig i fortsättningen. Så långt var allt väl.
På uppvärmningen var jag med. Jag kunde både springa och göra höga knä-uppdragningar.
Det var värre när bollen kom fram…
Det var förfärligt. Jag var livrädd. Jag undvek bollen i möjligaste mån.
När jag väl försökte sparka på den så blev det fel. Mina små tåfjuttar gjorde ingen större nytta. Alla förväntningarna kom av sig, och stämningen på plan var ganska pinsam.
Hela veckan gruvade jag mig sedan för nästa träning. Jag tyckte att det var olustigt, och jag tyckte att bollen var läskig. Samtidigt ville jag inte visa mig feg och dra mig ur. Det löste sig på bästa sätt.
Samma dag som träningen skulle äga rum, ringde tränaren. Han hade kommit på att jag bodde lite för långt iväg. Han var ledsen, men om någon kunde köra mig till träningen så var jag självklart välkommen.
Det fanns det inte. Jag drog en lättnadens suck, och det gjorde nog fotbollslaget också.
Jag tycker det är så roligt. Jag var verkligen helt kass på fotboll, och min bollkänsla var katastrofal. Jag gjorde ett tappert försök, men detta var det bästa som kunde hända. För oss alla.
Sedan den dagen har jag hållit mig undan från bollsporter. Jag fortsatte med friidrott ett tag, och tyckte det var roligt.
Det har gått många år sedan min ytterst korta fotbollskarriär. Jag har skrattat gott åt det minnet flera gånger.
Men nu är jag tillbaka på idrottsplatserna igen. Som den entusiastiska fotbollsmamma jag numera är, hejar jag fram min dotter och hennes lag genom seriespelets gång.
Idag befinner jag mig på andra sidan sidlinjen på plan. Där kommer jag mer till min rätt..
Ha en härlig dag! / Ingrid