En kär bästis från förr.
När jag började i Torhamns skola 1972, träffade jag första dagen en liten tjej som hette Kerstin. Vi var lika gamla, och vi gick i samma klass. Vi fann varandra direkt.
Vi lekte sällan på fritiden. Avståndet var för stort. Men i skolan höll vi ihop. I vått och torrt.
Det fanns ett bollplank med tre sidor på skolgården. Inuti det klättrade vi upp och stod i varsin hörna på rasterna. Vi var så coola. Vi hade roligt ihop, och vi kunde prata om allt.
Vi började spela fiol samtidigt, och vi drömde om att bli kända violinister. Den drömmen tog ett abrupt slut när Kerstins mamma uppskärrad kom upprusande för trappan en dag när vi övade, och undrade om vi hade hört brandlarmet.
Med handen på hjärtat, det lät förfärligt.
Sommaren 1975 fick jag åka med Kerstin och hennes familj till deras lilla hus på Ungskär. En liten ö i Karlskronas yttre skärgård.
Det var en fantastisk vecka. Solen gassade, och det var varmt. Vi badade i hamnen. När solen blev för stark låg vi i Kerstins rum och bara pratade. Vi hade span på killarna på ön, och det var en av de bästa veckorna i mitt liv. Jag minns den så ljus.
Mellan åttonde och nionde klass åkte Kerstin och jag till Brighton i England på språkresa. Vi var iväg en månad, och lärde oss massor. I skolan, men kanske mest utanför.
Vi var inkvarterade hos ett brittiskt par som hette Taylor i efternamn. Första veckan var jag så övertygad om och imponerad av, att de var släkt med den kända Elisabeth. Det kom av sig när jag insåg att det var ett vanligt namn i England.
Nere i hamnen vid piren hade vi ett favorithak, där vi köpte hamburgare ibland på kvällarna. Under dessa fyrtio år som har passerat sedan dess, har jag fortfarande ännu inte ätit en hamburgare, som har smakat lika gott.
Jag skrev ofta brev hem den här månaden. De ligger fortfarande kvar hos mamma i Björkenäs. Det är lite vemodigt att läsa dem. Jag var så ung, och mina tankar om livet då var väldigt annorlunda mot idag.
Det var en härlig tid. Månaden gick fort. Våra föräldrar hämtade oss i Malmö efter flygresan hem, och det var fantastiskt att få träffa dem igen.
Kerstin och jag började på olika linjer på gymnasiet, och vi kom ifrån varandra. Under väldigt många år har vi inte haft någon kontakt.
När Martina träffade sin Martin, visade det sig att Kerstin arbetade som förskolelärare på det dagis som Martins småkillar gick på.
När jag någon gång hämtar Varg, så träffar jag Kerstin ibland. Det är häftigt. Det känns som att vi aldrig har varit ifrån varandra, och vi har lika mycket att prata om nu som då. Det är ett halvt liv sedan vi träffades, men det känns inte så länge.
Jag gillar den här tjejen. Mycket. Hon har något visst. Det finns ett speciellt band mellan oss som jag tycker är så spännande.
Kanske tar vi tag i det en dag. Kanske blir det en fika. Vi får väl se.
Om inte, så tycker jag att det är fantastiskt roligt att jag i alla fall få ha den här lilla kopplingen till Kerstin. Jag passar på att prata bort en stund, medan Varg står och stampar.
Det är så märkligt med vänskap. Vissa personer har man ingenting gemensamt med, efter bara ett kort tags brytning. Andra personer finns kvar genom livet, även om det ibland kan ta många år innan man träffar dem igen. Det tycker jag är spännande.
Ha en härlig kväll! / Ingrid
Vi lekte sällan på fritiden. Avståndet var för stort. Men i skolan höll vi ihop. I vått och torrt.
Det fanns ett bollplank med tre sidor på skolgården. Inuti det klättrade vi upp och stod i varsin hörna på rasterna. Vi var så coola. Vi hade roligt ihop, och vi kunde prata om allt.
Vi började spela fiol samtidigt, och vi drömde om att bli kända violinister. Den drömmen tog ett abrupt slut när Kerstins mamma uppskärrad kom upprusande för trappan en dag när vi övade, och undrade om vi hade hört brandlarmet.
Med handen på hjärtat, det lät förfärligt.
Sommaren 1975 fick jag åka med Kerstin och hennes familj till deras lilla hus på Ungskär. En liten ö i Karlskronas yttre skärgård.
Det var en fantastisk vecka. Solen gassade, och det var varmt. Vi badade i hamnen. När solen blev för stark låg vi i Kerstins rum och bara pratade. Vi hade span på killarna på ön, och det var en av de bästa veckorna i mitt liv. Jag minns den så ljus.
Mellan åttonde och nionde klass åkte Kerstin och jag till Brighton i England på språkresa. Vi var iväg en månad, och lärde oss massor. I skolan, men kanske mest utanför.
Vi var inkvarterade hos ett brittiskt par som hette Taylor i efternamn. Första veckan var jag så övertygad om och imponerad av, att de var släkt med den kända Elisabeth. Det kom av sig när jag insåg att det var ett vanligt namn i England.
Nere i hamnen vid piren hade vi ett favorithak, där vi köpte hamburgare ibland på kvällarna. Under dessa fyrtio år som har passerat sedan dess, har jag fortfarande ännu inte ätit en hamburgare, som har smakat lika gott.
Jag skrev ofta brev hem den här månaden. De ligger fortfarande kvar hos mamma i Björkenäs. Det är lite vemodigt att läsa dem. Jag var så ung, och mina tankar om livet då var väldigt annorlunda mot idag.
Det var en härlig tid. Månaden gick fort. Våra föräldrar hämtade oss i Malmö efter flygresan hem, och det var fantastiskt att få träffa dem igen.
Kerstin och jag började på olika linjer på gymnasiet, och vi kom ifrån varandra. Under väldigt många år har vi inte haft någon kontakt.
När Martina träffade sin Martin, visade det sig att Kerstin arbetade som förskolelärare på det dagis som Martins småkillar gick på.
När jag någon gång hämtar Varg, så träffar jag Kerstin ibland. Det är häftigt. Det känns som att vi aldrig har varit ifrån varandra, och vi har lika mycket att prata om nu som då. Det är ett halvt liv sedan vi träffades, men det känns inte så länge.
Jag gillar den här tjejen. Mycket. Hon har något visst. Det finns ett speciellt band mellan oss som jag tycker är så spännande.
Kanske tar vi tag i det en dag. Kanske blir det en fika. Vi får väl se.
Om inte, så tycker jag att det är fantastiskt roligt att jag i alla fall få ha den här lilla kopplingen till Kerstin. Jag passar på att prata bort en stund, medan Varg står och stampar.
Det är så märkligt med vänskap. Vissa personer har man ingenting gemensamt med, efter bara ett kort tags brytning. Andra personer finns kvar genom livet, även om det ibland kan ta många år innan man träffar dem igen. Det tycker jag är spännande.
Ha en härlig kväll! / Ingrid