En hjälpande hand?
I lördags kväll när Denise och jag åkte hem från Torhamn, såg vi i närheten av smålandsgränsen en bil som stod parkerad vid vägkanten. Framför bilen stod två män och liftade. Det gjorde mig ont. Jag vågade inte stanna. I stället körde jag förbi.
Jag funderade mycket på det efteråt. Förmodligen hade männen fått fel på sin bil och behövde hjälp.
När jag i mitten av åttiotalet läste i Lund, skulle jag vid ett tillfälle köra hem till Karlskrona och Torhamn. Det var en fredagseftermiddag, och det var tät trafik på E:22 an.
Plötsligt började bilen kränga. Jag förstod snabbt att något var fel och körde in till vägkanten. Stängde av motorn, och funderade på vad jag skulle göra. Det här hände långt före min första mobiltelefon. Jag var långt ifrån hus och bensinmackar. Ingen hjälp fanns i sikte.
Det var en varm försommardag. Det var skönt i luften och solen stod högt på himlen. Jag klev ur bilen och ställde mig vid vägkanten. Konstaterade snabbt att ena hjulet var tomt på luft. Katastrofen var ett faktum. Inte kunde jag byta ett däck. Mycket hade jag lärt mig på körskolan, men inte det.
Jag tittade på bilarna som körde förbi. Visste inte riktigt vad jag skulle ta mig för.
Så kom det en bil som blinkade, och körde upp bakom mig. Ett vänligt par klev ur och undrade om jag behövde hjälp. Fantastiska människor.
Mannen hjälpte mig att byta det trasiga däcket, mot reservhjulet som låg i bagageutrymmet. Det tog en stund. Det var trångt, och hela tiden swischade bilarna förbi.
Mannens fru var trevlig. Vi stod och pratade under tiden.
När reservdäcket till slut satt på plats, var mannen både svettig och smutsig. Kläderna var i oordning och han såg trött ut. Trots det vägrade han att ta emot någon som helst ersättning för hjälpen.
Jag har tänkt på det här paret så många gånger. Det var så fint det de gjorde, och jag är fortfarande så tacksam för den hjälp jag fick den gången.
Men själv kör jag förbi. Av rädsla för att något ska hända om jag stannar. Med en instinkt av att jag måste skydda Denise.
Det har hänt så mycket de senaste åren. Det har gått ut så många varningar. Det har gjort mig rädd. Jag vågar inte längre sträcka ut en hand till någon som behöver den.
Det känns inte bra.
Ha en härlig dag! / Ingrid
Jag funderade mycket på det efteråt. Förmodligen hade männen fått fel på sin bil och behövde hjälp.
När jag i mitten av åttiotalet läste i Lund, skulle jag vid ett tillfälle köra hem till Karlskrona och Torhamn. Det var en fredagseftermiddag, och det var tät trafik på E:22 an.
Plötsligt började bilen kränga. Jag förstod snabbt att något var fel och körde in till vägkanten. Stängde av motorn, och funderade på vad jag skulle göra. Det här hände långt före min första mobiltelefon. Jag var långt ifrån hus och bensinmackar. Ingen hjälp fanns i sikte.
Det var en varm försommardag. Det var skönt i luften och solen stod högt på himlen. Jag klev ur bilen och ställde mig vid vägkanten. Konstaterade snabbt att ena hjulet var tomt på luft. Katastrofen var ett faktum. Inte kunde jag byta ett däck. Mycket hade jag lärt mig på körskolan, men inte det.
Jag tittade på bilarna som körde förbi. Visste inte riktigt vad jag skulle ta mig för.
Så kom det en bil som blinkade, och körde upp bakom mig. Ett vänligt par klev ur och undrade om jag behövde hjälp. Fantastiska människor.
Mannen hjälpte mig att byta det trasiga däcket, mot reservhjulet som låg i bagageutrymmet. Det tog en stund. Det var trångt, och hela tiden swischade bilarna förbi.
Mannens fru var trevlig. Vi stod och pratade under tiden.
När reservdäcket till slut satt på plats, var mannen både svettig och smutsig. Kläderna var i oordning och han såg trött ut. Trots det vägrade han att ta emot någon som helst ersättning för hjälpen.
Jag har tänkt på det här paret så många gånger. Det var så fint det de gjorde, och jag är fortfarande så tacksam för den hjälp jag fick den gången.
Men själv kör jag förbi. Av rädsla för att något ska hända om jag stannar. Med en instinkt av att jag måste skydda Denise.
Det har hänt så mycket de senaste åren. Det har gått ut så många varningar. Det har gjort mig rädd. Jag vågar inte längre sträcka ut en hand till någon som behöver den.
Det känns inte bra.
Ha en härlig dag! / Ingrid